Ytterligare en rädsla.

Jag är mörkrädd. Sjukligt mörkrädd. Så länge jag kan minnas har jag varit det.

Som barn var jag väldigt feg och otroligt mesig. Dessutom hade jag skrämmande låg smärttröskel. Det sistnämnda gäller fortfarande. Kanske gör det förstnämnda och andranämnda det också, come to think of it.

Nåväl. Mörkrädslan, var det vi pratade om nu. Nån måtta får det vara.

När jag var liten var jag rädd för ditten och datten och allting som kunde tänkas gömma sej i mörkret om kvällar och nätter. När jag skulle gå hem från grannen, var min lillebror (med betoning på lille) tvungen att möta mej med ficklampa och hålla mej i handen hela vägen hem. När jag skulle sova, var min pappa tvungen att förklara för mej att närå, ingen älg skulle nog kunna ta sej in på mitt rum mitt i natten.

Jag har alltid haft svårt att sova ensam, det har aldrig hänt att jag bara har lagt mej ner och tänkt att åh, vad skönt att få sova. Alltid har jag kollat låset flera gånger, alltid måste jag ha dörren till sovrummet öppen och alltid måste jag aktivt tänka att det otäcka finns i min hjärna och endast där.

Som singel vande jag mej till slut, tog inte så allvarligt på min mörkrädsla. Mer jaha, då ska jag alltså gå och lägga mej igen. Lås ytterdörr, öppna sovrumsdörr och just det ja, det otäcka finns bara i min hjärna. Sen somnade jag fort. Det har egentligen inte varit något större problem, bara jävligt irriterande.

På senare år tycker jag att det går i perioder, men eftersom vi har haft hund i många år, så har jag varit lugnare på mörkrädslafronten. Dock kunde jag vakna i panik om Geisha morrade dovt i sömnen, jag var lika säker varje gång på att det var någon som kom för att... Ja, kom för att göra vaddå?!?

Det är det här som stör mej så otroligt mycket! VEM skulle komma för att göra VADDÅ?

Som hemma i huset. Vem skulle bemöda sej med att köra ut till vårt område i bäckmörker på leriga grusvägar, söka upp det minsta huset utan garage (vårt) och bryta sej in och råna oss alternativ kidnappa oss? För det första, om tjuven/rånaren/mördaren/kidnapparen faktiskt tog sej tiden och mödan att köra ut till vårt område, varför skulle hen då välja just vårt hus? Det finns många andra hus i vårt område som ser mer värda ut eller hur jag nu ska säga. Om jag vore tjuv/rånare/mördare/kidnappare skulle jag verkligen inte välja vårt hus. Det är alldeles för intetsägande och dessutom bor det en hund där (bodde....) Det är då oförnuftet kör igång. Just därför, säger det. Just för att ert hus inte ser mycket ut för världen, just därför skulle någon välja att bryta sej in där. To throw people off, liksom.

Eeeeehhh, to do what now?!?! OMG! Jag ÄR verkligen sjuk i huvudet.

Och det värsta är att jag är inne i en sån där period igen, när jag inte kan sova av rädsla för att någon travar omkring i vår lägenhet och smider planer om hur hen lättast ska få ut våra ungar och våra pengar utan att jag och Johan ska vakna alternativt hur hen ska få ut våra ungar och pengar under tiden jag och Johan ligger fastbundna med munkavel.

Alltså, jag är så trött på mej själv att ni anar inte. Eller jo, ni börjar nog göra det nu. Suck och dubbelsuck och suuuuuucccckkkkk för i helvete!!!

Igår natt:

Jag: "Johan! Det är någon här inne!"

Johan: "Mmmmm....det är ödlan som bor på diskbänken som letar efter rester i skräppåsen."

Fem minuter senare.

Jag: "Johan! Nu är det verkligen någon här inne! Jag såg huvudet!"

Johan: "Mmmmmm....neeeeej....sov nu."

Jag: "Men ååååååjjjjj, Johan det går inte! Jag kan inte sova, jag är för rädd!

Johan: "Mmmmmm....."

Jag: "Och du får säga vad du vill men när vi kommer hem skaffar jag en schäfer."

På det svarade han inte, han hade redan somnat.

I morse:

Jag: "Nä, fy fan, nu är jag inne i en sån där period igen när jag är livrädd på nätterna."

Johan: "Ja, jag märker det. Vad dumt."

Jag: "Ja, det är jävligt dumt, jag vet det men du är ju inget direkt stöd om nätterna."

Johan: "Nähä... Eeehhh...?"

Jag. "Du får väl se till att jag känner mej trygg och inte bara ligga där och sova."

Johan: "Jamen, det är ju det jag gör, ser till att du känner dej trygg."

Jag: "Eeehhh...?"

Johan: "Jag visar hur man gör när man är trygg. Man sover. Så då gör jag det. Tryggt. Så att du ser att det är tryggt."

Jag: "Nice try!!!"

Äej, när jag kommer hem till Sverige får jag hitta nån terapeut eller nåt, som jobbar med sånt här. Jag tänker att jag borde kunna komma tillrätta med alla rädslor på en gång, för jag är helt övertygad om att de allihopa har sitt ursprung från mitt kontrollbehov. De är klockrena alla tre, ingen behöver ha någon utbildning inom psykologin för att fatta det.

Flygrädsla
Mörkrädsla
Spindelrädsla

Den sistnämnda kan dock få vara, den bryr jag mej inte så mycket om. Om jag inte befinner mej i ett mörkt och fuktigt utrymme någonstans i djungeln, vill säga. Men det har jag inte tänkt göra inom den närmaste framtiden. Eller vänta nu... Vi ska ju ut till två småöar om några veckor, förmodligen bo i bungalows med springor. Oh, well! Skönt att variera rädsla om nätterna, istället för tjuvskräck, kan jag oroa mej för att bli attackerad av en hårig, stor...... Nope, jag kan inte. Jag kan inte ens raljera om det.

Pust.

Och nu undrar ni kanske vad poängen med detta inlägg är. Jag brukar ju ha det, in the end, en poäng med mina "djupare" inlägg. Men på den slutklämmen får ni vänta, för den finns inte. Jag har nämligen ingen, bara behovet av att skriva om det, sedan läsa igenom mitt inlägg och faktiskt skratta åt mej själv. Kanske kan jag läsa det inatt, när jag ligger där med skräcken i halsen och kanske, kanske kan det lugna mej att se galenskapen i det hela.

Men nu till det som ni förmodligen klickade in er för att läsa om, våra dagar, så här kommer en liten rapport från senaste tiden.

Vi har hittat ännu ett favorithak. En liten restaurang med helt okej mat för mej och Johan, sjukt god mat enligt ungarna (bananpannkaka) och under väntan på servering, ett biljardbord.

Där hamnade vi igår och det var både mysigt och roligt. Dock behöver vi öva ett av våra barn på tålamod. Gud, vad jag känner igen mej själv, om jag inte kan något på en gång är det lika bra att ge upp. Tur att det finns en pappa med i bilden, som lugnt kan förklara hur man gör och att man måste ta det lugnt, ge det tid och öva för att bli bra på någonting (läs: tråk tråk tråk tråk tråk tråk tråk).

När vi ätit klart och spelat färdigt, ville vi betala. Det fick vi dock vänta på, servitrisen hade nämligen fullt upp med att bli färgad i håret. Gotta love sättet att tänka och leva på här. Ingen stress, liksom. Någonsin.

Bakom Johan får hon rödbrunt hår.

På kvällen hade vi bestämt middagsdate med våra grannar (inte våra samlagsgrannar) och dem träffade vi på stället runt hörnet. De är från Norge och väldigt trevliga. Fick mej att sakna "våra" norrmän ännu mer...

En mysig kväll, saknaden till trots.

Sen gick vi hem och lekte med lego. Jag fick kritik för att jag ville vara kille och Johan fick kritik för att han visst byggde för mycket istället för att leka.

Efter lek och efterföljande nu-är-det-läggdags-tjat, fick vi ungarna i säng och även oss själva. Tre avsnitt av Homeland och på det STOR irritation. Det är verkligen inte bra längre, sjukt urmjölkat och krystat. Varför vi inte slutar titta? Skulle vara helt omöjligt för oss, har vi en gång gett oss in i tittet får vi tittet tåla.

Efter dagens lunch på balkongen (gud, vad vi äter hela tiden), ska vi nu lata oss i solen med lite lördagssnacks. Idag och kväll har vi också en del skypande på schemat. UNDERBART! Längtar så efter alla <3

Hörs snart!