Det är som ett äckligt skämt att jag efter bölden inte är förskonad från ytterligare äckelkrämpor! Jag har fått loppor. Kan ni fatta?!?! Jag har fått sandloppor all over my legs. Det är vidrigt och det kliar så mycket att jag varken kan ligga, sitta eller stå stilla. Svider gör det också, så mycket att jag vill grina.
Och jag ser ju bara för täskig ut!
Nu ber jag stilla böner en gång i minuten att ingen loppa bor kvar och lägger sina äckliga ägg i någon hudpåse som den har grävt upp. Japp, lika äckligt som det låter och ser ut, är det.
Bittert att vara gästgivare åt både bölder och loppor denna resa. Sunkigt, liksom.
Medikamenter för åkomman.
Nämen, annars är det bra, tack.
Vissa av oss badar och är sjukt söta i startposition,
landar hårt på magen men är lika glad för det.
Andra gör hopp med konstiga namn, såsom flygande bajskorven och fler därtill inom samma kategori.
I taket på vår balkong sitter våra polare, som Lennon kallar dem. Varje kväll sitter jag under dem och undrar hur de kan sitta där, upp och ner, utan att trilla. Sugfötter, det fattar jag, men det är ändå lite magi över det hela. Lika fascinerande som fenomenet ebb och flod. Och lika korkad känner jag mej när jag aldrig tycker att det verkar rimligt, det här med att de ränner upp för väggarna och sedan ner igen utan att stupa.
Lennons polare.
Vince, han hittar polare lite här och var,
dock blir han förfärad när han upptäcker att de flesta av dem har dolda motiv. Alla, och jag betonar alla, vill pussa ungen. Han blir galen och det kan man ju förstå.
Johan fascineras av elledningarna i detta land och vi håller alla andan när elektrikerna (om det nu är vad de är) klättrar upp på instabila trästegar och rycker i de miljoner sladdar som hänger i intrasslade klumpar typ överallt.
Oerhört obehagligt att titta på, de kan orimligtvis veta vilken ledning som hör till vad. Och klipper med saxar gör de också, med saxar utan gummihandtag. Rena livsfarligheten!
Det pågår en tävling i vår familj - vem kan gå förbi arga hunden utan att rycka till, heter den. Ingen vinnare har utsetts än. En galen kamphund med det otäckaste skallet jag någonsin hört, bor på gatan längre ner och honom passerar vi varje dag. På sistone har han i alla fall börjat vifta på svansen när vi går förbi men skallet är lika skrämmande varje gång. Vi håller varandra hårt i handen och längtar efter en schäfer istället.
Vi har det, trots lopp-pesten, fortfarande bra här borta och nu räknar vi en dag, två dagar och sen är de här! Våra efterlängtade vänner från hemma <3
Lämnar er med en guldsnurr (fråga mej inte, jag bara nickar och säger att ja, det är klart jag vill se en sådan),
och Lennons finurliga skämt;
"Vet du vad thailändska Robin Hoods kompis heter?"
"Nej?"
"Broder Tuk Tuk."
Hahahahahahahaha!!!
Så skrattade jag åt ungens kluriga skämt, det var verkligen roligt sagt.
Hej på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar