Minns ni?

Där sitter jag med min familj, på en restaurang med utsikt över havet. Jag håller Johans hand i min och lutar huvudet mot hans axel. En sådan där stund när jag vill stoppa tiden och fortsätta känna precis så som jag känner just där och då.

Kärlek. Lugn. Lycka.

Så plötsligt fastnar en klump i min mage. Jag undrar vad som händer, varför kastades jag så plötsligt ur den där sköna känslan?

Då hör jag musiken som spelas på restarurangen och fattar direkt vad som hänt i mej. Sången, det är sången som framkallar känslostormen inom mej.

Jag har kastats tjugo år tillbaka i tiden, till då när jag gick på gymnasiet. Till tiden när mina dagar var fyllda av plugg, brustet hjärta, djup vänskap, timmar i telefonen med vänner, sista danser på haken vi hängde på, trevande kyssar, timmar vid telefonen i väntan på att någon kanske skulle ringa, tårar, skratt, oro, förvirring och utforskande.

Jag börjar fnissa och utbrister; "Åh, hör du sången?"

Johan: "Eh, va? Nä. Vad är det för sång?"

Jag börjar sjunga med.

Jag: "Boy I´ve missed your kisses, all the time but this is, 25 minutes too late."

Johan är blank. Blank.

Han ba; "Den har jag aldrig hört."

Jag blir bestört. Bestört! Menar han verkligen att han inte har hört den, sången med Micheal Learns to Rock?!? Menar han att han inte har suttit hemma på sitt pojkrum och spelat den på repeat, om och om och om och om igen? Har han aldrig tagit upp telefonen, slagit ett nummer men direkt någon svarat på andra sidan, lagt på? Menar han att han inte suttit uppkrupen i sängen med armarna kring sina ben och gråtit medan någon av hans vänner strukit honom på ryggen och sagt att det är hennes förlust?

Så inser jag att nä, han har nog inte det. Han har nog heller inte spelat in a mixed tape till en av sina bästa vänner (minns du Ulli?) och mellan låtarna på bandet pratat in vad texterna hade för innebörd för honom själv. Förmodligen har han heller inte haft diskussioner om huruvida Sinead O´Connors tårar var äkta i videon Nothing compares to you.

Det finns nog mycket Johan inte har gjort som ung, som jag har. Vi brukar skoja med varandra och säga att det är en oerhörd tur att vi inte träffades som ungdomar. Jag hade nog varit för störig, för känslosam och för jobbig för honom. Han hade nog varit för lugn och för tyst för mej.

Nu är jag så nostalgisk att jag klickar runt mej på youtube och lyssnar på balladerna från back in the days;

Listen to your heart
Nothing compares to you
Wind of change
Carrie
November rain (som jag drömde om hennes klänning)

Och förstås;

Oh, the känsla alltså!!!

En av mina lyckligaste kvällar som ungdom - balen. Jag och Ulli verkar dock delta i VM i unfortunate looks.

Och här, jag och Cissi på champagnefruskost.

Johan tycker att jag var den töntigaste som klädde mej i folkdräkt på studenten. Jag tycker att han är den töntigaste som tycker så. Som sagt, det är tur att vi inte träffades under ungdomens lyckliga dar.

Vi kom hem från restaurangen och jag var fortfarande kvar i den där nostalgikänslan. Självfallet var jag tvungen att spela Micheal Learns to Rock för min man och då ramlade äntligen polletten ner för honom, det var alltså de som också sjöng The Actor.

Så levde vi alla fall som ungdomar på samma tid. Ovetandes om varandra.

Och jag tänker vilken tur det ändå är, att Johan till sist fann sin dalkulla i folkdräkt. För tänk om vi inte hade träffats den där dagen i hans föräldrars hall, då när han var på väg till Australien och jag till USA. Tänk om han inte hade sett in i mina bruna ögon och jag i hans blå och från den stunden vetat att det fanns en intressant annan någonstans i världen att maila till fast man inte visste varför man så gärna ville göra det. Tänk om vi inte till sist befunnit oss i samma stad för några veckor och under den tiden fattat att man var den rätta för den andra.

Tänk...

Vad livet hade varit trist för Johan då.