Just snyggt. Stoppa huvudet i sanden och låtsas som att ingenting hemskt finns. Att tänka att om man bara tänker positivt så löser allt sej. Leva vidare i din lilla bubbla. Tur att det finns människor som inte är lika naiva som du och istället rapporterar, blir politiker och faktiskt tar tag i saker och ting som behövs ändras på.
Nej. Till påståendet att jag blundar för verkligheten. Ja. Till påståendet att det är tur att det finns människor till sådant som jag inte gör.
Det är min fulla övertygelse att vi alla har en uppgift här i världen. Och då menar jag inte för mitt egna höga nöjes skull, utan för oss alla. För jorden. Jag finns inte här för att göra karriär, tjäna så mycket pengar som möjligt, ge mina barn allt de pekar på eller andra saker som uppfyller endast mina kriterier för välmående. Nej, jag tror att jag finns här för att ta reda på vad just jag kan göra för att göra världen lite finare. Jag försöker lista ut det. Vad det är jag är satt på jorden för att göra. Ibland känner jag att jag nog vet, ibland tvekar jag.
Ett ord som ofta kommer till mej när jag yogar, mediterar, samtalar eller vad jag nu gör, är ordet VILSE. Jag tror att vi människor har gått vilse. Eller ja, de flesta av oss åtminstone. Vi har rättat in oss in i ledet i det samhälle som inte är uppbyggt av oss människor utan av våra egon. Vi tror på fullaste allvar att lycka är sådant som vi kan införskaffa oss för pengar. Lycka är sådant som finns utanför oss.
"It´s because we believe that our happiness is outside of us, that we´ve made the world into a shopping mall."
Efter det inlägg jag skrev sist, har jag fått massor av kommentarer. Människor som delat min text, människor som känt att det är från den ljusa sidan vi måste börja. Det gör mej varm. Att vi är många som känner så. Det gör mej glad att en text om kärlek kan spridas lika snabbt som dåliga nyheter.
TACK!
Jag säger ofta till min man att jag tycker att det är svårt. Svårt att alltid välja kärlek och ljus. Ibland känns det nästan omöjligt att göra det. För när jag skriver något eller säger något om vad jag känner, så är det väldigt lätt att jag samtidigt dömer vad andra säger och tycker.
Ni vet - om jag har rätt, så måste det alltså betyda att du har fel. Om jag tycker att vi ska välja kärlek och du tycker att vi ska slå tillbaka lika hårt, så är vi mot varandra.
Jag har funderat så mycket på det där. Hur vi hela tiden skapar motsatser. Hur vi blir arga på varandra för att vi gör saker olika, väljer olika. Hur kan jag välja min väg och samtidigt acceptera din väg? Inte döma dej? Inte tänka/känna tyst inom mej att du gör/tycker fel.
Häromdagen läste jag en artikel. Eller ja, jag läste faktiskt fler artiklar i ämnet på allas läppar just nu - invandring. Det som förde dessa artiklar samman var några meningar som tydligt stod ut. Formuleringarna varierade men andemeningen var densamma. Ungefär så här;
Våra skattepengar räcker inte till. Om man tar pengar från ett ställe och använder det på ett annat så får några lida.
Jag vill inte att välfärden ska monteras ned för de äldre, svaga och sjuka när man satsar närmast obegränsat med resurser på invandringen.
För mej är valet enkelt - jag väljer välfärd och trygghet.
Vi kan inte hjälpa alla. Vi måste se om vårt eget först.
(Jag har inte citerat någon av artiklarna rakt av, har bara tagit innehållet.)
Så igår, när jag satt och tittade på när mina barn badade med sina kompisar, så slog det mej. Vi pratar om välfärd här i Sverige, men vad menar vi med det egentligen? Hur definierar vi välfärd? Vad innebär den? Vad är det vi behöver som vi inte redan har? Mer pengar till äldre, skolan, vård och omsorg eller? Hur mycket pengar rör det sej om? Vad är det vi saknar?
Min mormor får dålig mat på äldreboendet. Okej, vad betyder "dålig mat"? Vatten och bröd bara? Kanske lite ris? Nej, förmodligen inte.
Det är för dåligt med resurser på skolorna, mitt barn får inte vad hen behöver. Okej, svälter hen? Blir hen slagen? Kan en bomb slå ned när som helst? Nej, troligen inte.
Vad är det vi menar när vi pratar om välfärd? Det måste väl vara relativt. Eller? För mej i Sverige, är välfärd någonting helt annat än vad det är för dej i Syrien just nu. Visst?
Nej, vi vill inte att världen ska se ut som den gör. Nej, vi vill inte att några människor ska svälta. Ja, vi tycker att det är fruktansvärt att IS-soldaterna köper sex av minderåriga. Våld, svält, ondska - vi alla ryggar tillbaka för det. Vi vill inte ha det!
Men!
Om det innebär att jag måste offra en del av mitt välstånd, tja då vet jag inte... Hur mycket är det vi snackar om här egentligen? Det vill jag nog först veta.
Jorå, visst. Visst är vi beredda på att dra ett litet strå till stacken. Hjälpstacken. Vi kan visst det, avvara en hundring, kanske till och med två eller tre i månaden, som går till Rädda Barnen eller något annat gott ändamål. Vi kan absolut köpa lotter som går till välgörande ändamål. Ibland, alltså. Men där någonstans stannar de flesta av oss upp. Där någonstans tycker vi att vi har gjort vårt, gett vårt bidrag till de nödgade. Vi känner ett mått av tillfredsställelse och sedan fortsätter vi, med lite renare samvete, på vår upptrampade stig och tänker att vi visst det, hjälper till. Faktiskt. Till och med mina barn är med när jag betalar in de där hundralapparna och de ser faktiskt när jag lägger de där kronorna i tiggarens mugg. Jag lär mina barn att hjälpa andra.
Men i övrigt väljer jag välfärd och trygghet. Jag vill inte att äldre, svaga och sjuka ska ha det dåligt i Sverige. Jag vill att mina skattepengar ska bidra till våra barns skolgång, till allas tillgång till gratis sjukvård och till en värdigt ålderdom. Vem vill inte det, liksom?!?
Fast vad är det jag väljer egentligen? Välfärd och trygghet till vem/vilka?
Jo, till MINA.
Det är vad jag säger när jag gör så. Om valet står mellan att ta pengar från svaga för att ge till svaga, då väljer jag att ge till de svaga. MINA svaga, alltså.
Det är hemskt att det är så dåligt med resurser på skolorna när massor av pengar går till invandrarna som ska få både det ena och det andra. Vi måste ta hand om oss själva först, sen kan vi hjälpa andra. Det är förskräckligt att sjukvården har så långa kötider. Våra skattepengar går till fel ändamål, vi har uppenbarligen inte råd att ta in fler människor. Även om vi skulle vilja. Vi kan inte hjälpa alla.
Där någonstans har vi gått vilse. I den illusionen irrar vi runt. Och det värsta av allt. Vi vet inte ens om det. Att vi är vilse.
Vi är inte invånare i Sverige. Vi är invånare på jorden. Vi har alla samma rätt att vistas var helst vi vill på denna vackra jord. Men vi människor har skapat gränser. Det här är mitt och det där är ditt. Det här har jag byggt upp, du får bygga upp ditt eget. Kom inte och ta av mej!
Så tänker jag vidare... Har JAG byggt upp Sverige? Har JAG sett till att mina barn kan leva i trygghet? Nej, verkligen inte. Jag är bara född här. Jag drog vinstlotten, helt enkelt. Och nu ger jag den vidare till mina barn. Utan att lyfta blicken. Utan att fundera på vad jag kan göra för att ALLA vi på denna jord ska födas med den vinstlott som vi alla har rätt till. För det vet vi, världens resurser skulle räcka till oss alla på denna jord, om vi bara delade med oss.
Jag kan ge några hundralappar, visst kan jag det. Men i övrigt. Nej. Mer av min lön? Oh, no! Att mina barn inte skulle få mat på skolan, att jag istället skulle behöva skicka med mat? Nej, nej! Att jag kanske inte bara kan låta mina gamla föräldrar sitta på hemmet endast i äldrevårdens händer, att jag kanske måste bidra själv där? Nej, men det går ju inte! Jag har en karriär att upprätthålla och jag behöver också semester. (Helst fler veckor än de jag redan har.)(Och när vi ändå håller på - lite fler föräldradagar skulle inte skada.)
Vi väljer.
Jag - Du
Vi - Ni
Min - Mitt
Din - Ditt
Vårt - Ert
Och så vidare. Till nästa generation. Som fortsätter på samma sätt. Och snart har vi använt jordens alla resurser och då kommer vi stå där och ba, nähä...kan man inte äta pengar?!?!?!?!? Oh, well. Jag är redan död då. Det där kan jag ändå inte göra någonting åt.
Naivt. Du är naiv!!! Vad har DU för lösning då? Ska vi bara ge och ge och ge och aldrig få något tillbaka? Och lilla jag... Jag är ju bara en droppe i havet. Vad kan jag göra för skillnad? Men okej då, jag gör väl nåt då. Lite till. Fast då måste faktiskt dom där också göra något. Jag tänker minsann inte avstå om inte någon annan gör det.
Ja, jag är kanske naiv. Men det finns inget annat jag kan göra än att börja med mej själv. Vad vill jag ge? Vad vill jag sända ut?
Inte - men han/hon då, dom gör ju ingenting!!! Jag är bara en droppe i havet. Inte kan jag göra skillnad. Nej, definitivt inte. Om det är så jag tänker. Att jag bara är en liten droppe i ett stort hav.
Men om jag tänker så här då - jag är havet av en droppe. Jag kan göra massor. Mycket, mycket mer än vad jag någonsin kan ana.
Jag kan aldrig ändra någon annan, hur mycket jag än vill. Vad jag KAN göra däremot, är att välja kärlek, respekt och medkänsla. I längden är det det enda som kommer att rädda oss alla på denna jord. För det vi gör just nu, - när vi väljer att satsa på de svaga och utsatta... Eh, förlåt, jag menar VÅRA svaga och utsatta och de andra, tja de får väl klara sej själva, - det gör vi också mot oss själva i slutändan.
Om svälten kommer till mej. Om våldet kommer till mej. Vad skulle jag göra då? Stanna kvar och tänka att de som har de bra måste få ge till sina svaga innan de kan hjälpa mej, så jag får fint stanna kvar här och se mina nära och älskade dö, våldtas, och svälta?
Vem kan, med handen på hjärtat, svara ja på denna fråga?
Vi är alla invånare på denna enda jord. Gränser är något vi själva byggt upp, styrda av våra egon. Mitt. Ditt. Jag må vara naiv som tror på det goda inom oss alla, men det är det enda jag kan göra just nu. Och jag kan bara börja med mej själv. Börja med att välja kärleken. Visa den. Vara den. Den kommer att sprida sej till nästa som i sin tur ger till nästa som ger till nästa som...
Om vi börjar där. Istället för att krampaktigt hålla fast vid det som inte betyder något - saker, pengar, det yttre - så kanske, kanske vi kan hitta vägen som ger oss alla det ENDA vi behöver för att överleva. Kärlek. Respekt. Medkänsla. Och med det har vi alla mat att äta, rent vatten att dricka och en trygg plats att leva på.
Med andra ord;
Jag väljer välfärd och trygghet. Till oss ALLA!
Och om det nu betyder att jag inte längre kan äga det och det och det och det och det och det... Så har det ändå ingen betydelse. För vem sörjer sina ägodelar när det värsta som kan hända har hänt - min familj blev mördad framför mina ögon och jag står näst på tur.
Vi måste alla stanna upp och se oss omkring. Vänta nu. Vad är det jag håller på med? Hur lever jag? Vad för jag vidare? Hur kan jag göra den här världen lite bättre? Hur kan jag ta mej ur det här snåret av konsumtion och mitt, mitt, mitt? Vad finns inom mej som jag kan ge av? Vad är jag bra på? Vad av mina egenskaper/talanger tjänar vi alla mest på? Inte bra jag, utan vi.
För det kan bara börja hos mej. Det är det enda jag kan göra. Och det är mer än nog. Mer än jag någonsin kan ana.
So let´s get to it! Let´s change the world into something better and more beautiful!
