Avkomman min.

Meddelande på Facebook till mej från mamma till Lennons förskolekompis:

"På julafton fick vi höra något som han lärt Linn, och fan vad jag garvade!!!! 

Ja jag vet ju inte era seder hemma efter maten men... 

"Tack för maten, den var toppen, nu ska Johan visa snoppen!" 

Haha!!!!"

Jorå, man är allt stolt över sin avkomma.

I dessa situationer funkar inga som helst bortförklaringar. Ju mer man förklarar desto konstigare blir det. 

Att lära som mamma: Tänk på konsekvenserna. I alla situationer. När det gäller allt. Hela tiden.

Glad att det var en fin mamma med humor som fick höra ramsan :)

Sen har jag ju ett till barn. Ett barn med stark vilja och konstiga vanor. Ni vet ju det här med hans arbetsbyxor. Dom som han har gått omkring med varje dag sedan i somras. Nu är dessa kompletterade med ett svärd. Överallt, var än han är, hela tiden, ser ungen ut så här;

Ibland lyckas vi få på honom en tröja. Med betoning på ibland. 

Again, man är stolt som mamma.

Nämen, det känns bra det här. Inför framtiden och så. 

Nåväl.

Svärd, arbetsbyxor och ramsor till trots. I LOVE THEM, mina ungar. En  moders kärlek är sannerligen ovillkorlig.

I övrigt har jag blivit smartare. Kolla in mina nya smart looking glasses!

Tänker att det är vettigt att väga upp det blonda med att iallafall låtsas vara smart. Alltid lurar man någon. Om inte annat, sej själv. 

Och jag ska ju faktiskt gå och se en fransk film ikväll. Jag vet att alla människor som ser franska filmer är av den smarta sorten. Kulturella, medvetna och intelligenta. Den kategorin anser jag mej således att tillhöra. Detta i och med fransk film och smarta glasögon.

Som sagt, alltid lurar jag någon. Någon, som i mej själv.

Nä, nu går jag och mina glasögon ut och möter upp vännen inför vårt smarta biobesök.

Hörs snart!

JUL.

Jul slut. Å så här har vi haft det.

In i bilen med miljoner ton packning. 

Vi använde cirka 3 procent av nedpackade kläder. Uselt packat, as usual.

Första anhalt, Dalarna. Å där var det också snö.

Det är en svart hund!

Morfar hade hjälp (stjälp) med skottningen.

Lennon hade hjälp med bygge. Eller hjälp och hjälp. Mer, "den där biten behöver jag till min båt". Jag som i morbror Erik, 27 år.

En stund trodde vi inte att tomten skulle hitta till mormor och morfar. Vi, som i Lennon och Olivia - "meeeeeeen, det tar ju längre tid än till USA innan tomten kommer" slut citat.

Men han kom till slut, tomten. A very scary sådan, med hål till ögon och märkligt ho ho ho-skratt.

"Tomten hette nog morfar", sa den lilla skitungen till mormor lite senare. Honom kommer vi aldrig kunna lura.

Och ja, ungen hade arbetsbyxorna på sej hela julen.

Undrar vad det är i det paketet. Och vem kan det vara till. Och vi lovar, vi ska bara titta.

Morbror Erik, min yngsta bror utan barn (än), muttrade något som lät som: "att hänga med alla er är det bästa preventivmedlet". Jag och Johan tittade på varandra och ba, men nu pratar de ju högt av gläjde, det här är rena lyxen! Tydligen delade inte alla den uppfattningen och blev framåt kvällen mycket trötta.

Massor av mys med brorsdöttrar. Här med sötaste Violen.

Sista avsnittet på adventskalendern var oerhört spännande. De är rätt olika, mina söner. Visst ;)

Så här var jag klädd under jul.

Och det kortet var det bästa av femtio exakt likadana. Min man tröttnade till sist. Tur då att jag har en svägerska som är snäll (läs: vill inte säga nej cause she wouldn´t hear the end of it) och knäppte på medan hon pinglade "du blev jättebra" vid varje knäpp.

Vidare sen till Johans familj i Örebro. Det är "snyggt" med finkläder ihop med vinterkängor och fleecetröja.

Tomten hittade även till Örebro. En inte lika scary tomte, men nog så märkligt lustig. Vince undrade vad tomten kunde heta denna gång. Men han kom inte på´t. Han stod bara där och undrade sött. 

På annandagen åkte jag och grabbarna till min moster och morbror och fick lite mer kärlek. Ja, och pannkakor, såklart. Moster Lena är bäst, det tycker alla barn <3

En fin och härlig jul. God mat, skratt, roliga julklappsspel och mycket mys. Jag känner mej tacksam, glad och lycklig för våra fina familjer <3

Och så kommer det jag grunnar på... Eller tycker, snarare.

Jag känner mej delad inför julen. Jag älskar den! Mysigt pynt, härliga dofter, glögg, pepparkakor, julsånger. Men så kommer det där som jag inte alls gillar. Som jag på senare år har ont i magen för - det här med allt givande av alldeles för många klappar och ätandet av alldeles för mycket mat och godis. I år har jag funderat särskilt mycket på det. Det här med hur mycket vi har och hur lite en del människor har.

När jag ser tillbaka på mej själv som barn, får jag ont i magen. Jag minns att jag älskade julklappar, jag kunde liksom inte få nog. Det var inte det att jag inte var tacksam för en, men efter första presenten kunde jag knappt bärga mej till resten. Jag vill inte att mina barn ska bli sådana. Jag vill att de ska bli glada och tacksamma för annat än saker. För att vi får vara tillsammans. Ha kul ihop. Sitta inne i värmen och äta god mat. Skratta. Leka. Prata. Det låter klyschigt men jag vill inte att all glädje ska handla om att få saker. Att bli så där jag vill haig, så som jag var, jag önskar inte mina söner det.

Men det är svårt. Även om jag varje år betonar att jag inte vill att mina barn ska få för mycket, så blir det ändå för mycket. Jag och Johan köper en julklapp var till grabbarna. Sen har de underbara mor- och farföräldrar som köper och redan där är det för mycket. Vi kom i år överens om att inte köpa saker till kusinerna på Johans sida, utan istället göra något roligt ihop. Så vill jag göra i ännu större utsträckning.

Men så enkelt känns det inte. För mej. Ska mina pojkar vara de enda i sin umgängeskrets som inte får några julklappar? Hur ska jag förklara för min 5-åring att vi i vår familj, har en annan syn på det här äga saker? Att om vi inte behöver mer lego så köper vi inte mer lego. Istället ger vi till de som inte ens har mat. Att vi ser gemenskapen som en julklapp. Hur ända in i, ni vet var, ska en 5-åring och en 3-åring fatta det? När någon kompis frågar vad Lennon har fått, hur ska han svara då? "Vi får inga julklappar. Vi tycker inte att saker är viktiga. Jag har redan lego. Jag behöver inget mer. Jag fick vara tillsammans med min familj och det är min julklapp." 

Hur mycket jag än önskar att det var så han skulle svara och än mer viktigt, känna, så tror jag inte att det skulle vara så lätt för honom. Jag är 35 år. Såklart fattar jag vad det handlar om. Saker är oviktiga. På rikigt! Jag tycker verkligen det. Kanske har jag inte alltid varit övertygad om det. Jag har velat ha mer och mer och mer och mer. Nu känns det inte så längre. Jag vill ha det jag behöver. Och visst, jag vill ge mina barn presenter. Glädjen i deras ögon när de får något de önskat sej, såklart vill jag ge dem det. Jag menar inte att mina barn aldrig ska få något eller att vi aldrig köper något extra som vi inte behöver. Men frågan är bara hur ofta? Hur mycket? Varför? Och till vilken nytta?

Jag svamlar. Och exakt som jag svamlar, så känner jag. Tankar som snurrar, känslor som känns. Men jag blir mer och mer klar över hur jag ser på livet. Vad som gör mej lycklig, glad och tacksam. Och faktum är att  jag mycket hellre lägger pengar på en lunch eller en fika med en vän, än på en ny tröja eller fler prylar till huset. Jag upplever hellre bort mina pengar.

Men det är jag. Det är hur jag känner och tycker. Och jag ville dela med mej av det. Julen gör allt detta så tydligt för mej och jag ville få alla tankar ur mej. Nu har ni tagit del av dem. Och det mina vänner, känns nog jävligt skönt för min man som har hört mej going on and on and on and on om detta.

Japp, det var det allvarliga. Nu yta igen. 

För att tona ner det här "vi köper inget som vi inte behöver" så kan jag meddela att vi vuxna spelade julklappsspelet. Alla köper varsin julklapp och sen spelar man om dem. Det är roligt, stressande och mysigt. Kanske mest roligt eftersom en av mina bröder är väldigt speciell som person i vissa avseenden. Jag nämner inga namn men han börjar på J och slutar på onas.

Iallfall!

Jag behövde inget kakfat, men jag blev överlycklig av detta finfina som jag lyckades vinna mej till. Så glad över saker blir jag ju. Som ni ser :)

Barnen fortsätter sin julledighet med farmor och farfar (sånt uppskattar jag oändligt mycket!). Jag och Johan jobbar. Men snart är det nyårsafton och då är vi lediga igen. Det kommer blir en fin kväll med ännu finare vänner <3

GOD FORTSÄTTNING!

No stress.

Jag borde vara stressad. Stressad över det faktum att jag nu bara har en dag på mej att fixa med allt innan jul. Men jag sitter här å tänker att jaha, det var ju dumt att det bara blev en dag kvar för mej att köpa julklappar och mat på.

Sen säger jag till Johan att vi borde fixa det här och det här och det här och han säger ja, och fortsätter spela gitarr och sen går vi och lägger oss och orkar inte ens pippa, men det stressar mej inte heller.

Dock stressar detta haveri mej en aningens liten bit;

Jag ska köpa nya glasögon, har jag sagt i ett år. När det sedan blev en spricka i glaset under resan i USA sa jag att jaaaaa, jag ska köpa nya glasögon snart. Nu måste jag köpa nya. Så idag valde jag bågar på två minuter. Provade tio stycken, eliminerade till tre och sedan till två par. Sen bad jag tjejerna som jobbade där att välja och så fick det bli. 

Stressen jag känner över dessa trasiga glasögon kommer av att jag nu inte har några. Alls. När jag rensade i lådorna sist och hittade mina gamla glasögon, minns jag att jag tänkte gud, vad dumt av mej att spara dem. Anar att jag således kastade dem. Felaktigt av mej så här in hindsight. Linser har jag men dessa kan jag inte bära hela dagar. Får ont i ögonen eftersom de blir för torra. Så nu får jag under ett par veckor välja mellan att vara torrtorritorrtorr i ögonen eller halvblind. I och för sej ett I-landsproblem men fortfarande väldigt irriterande. Kanske mest för maken visserligen, eftersom jag kommer att låta ganska så tråkig.

"Fan, vad ont det gör i ögonen! Johan hör du? Det gör ont!"

"Åååååj, nu ser jag inget och jag som vill läsa!"

"Alltså, det här går inte! Johan, det här går inte!"

"Nä, nu får du läsa högt för mej i min porrbok (50 nyanser av honom) för jag har ont i ögonen."

Men som jag ständigt behöver påminna min man om - i lust och i nöd. Med aningens mer betoning på nöd i hans fall (but in my defense, det var ju inte så att han inte visste vem han gifte sej med!)".

Två julklappar har jag iallafall hunnit med. Båda till mej själv. Fast man skulle kunna säga att de också är till Johan. Låt mej visa.

Den här gillar Johan också och den pryder ju vårt hem.

Och faktiskt, när jag går till min hippa frissa,

så blir ju jag, hans fru, snygg och glad,

och då får han något fint att titta på och en glad fru att prata med.

Sen kan jag väl medge att det inte är klockrena klappar till honom, men som vi lär våra söner - man ska vara tacksam för vad man får.

Nä, nu måste jag börja stressa. Det här funkar hemskt, hemskt dåligt!

Söndag

Igår kväll plockade vi fram vår vita "fina" gran. Jag blev genast irriterad på mej själv för att jag glömt köpa svart glitter. Förra året muttrade jag över att guld-och silverkulor inte passar ihop med guld- och silverglitter eftersom det blir samma samma lika och bara en massa guld och glitter och superdupertråkigt. Således bestämde jag mej för att kommande år, alltså i år, köpa svart glitter. Det har jag förstås inte gjort eftersom jag fortfarande inte hänger med på att julen närmar sej.

Passus: Mina vänner med öga för smak (Rosie exempelvis) eller de med åsikter om att tradition är tradition (Ulli, to name one), kan genast sluta himla med ögonen åt vit gran med svart glitter.

Lennon tyckte dock att guld- och silverglitter var det vackraste han sett. Och då passar det ju bra eftersom han själv är det vackraste som finns.

 

Mysig, mysig kväll igår med bara honom. Vince sov argt och Johan badade utomhusbubbel hos grannen. Han såg sjukt rolig ut när han gick över - badshorts, vinterskor och mössa. Men han vill ju aldrig vara med på bild så tyvärr missar ni årets syn.

 

Det är lika spännande varje år att packa upp julpyntet eftersom jag alltid har glömt vad som finns i den där lådan. Vi hittade det roligaste pyntet ever och det är fascinerande, tycker jag, att till och med julpyntet som Vince tillverkar är argt...

 

 

Lennon undrade varför tomten var arg. "Vince har gjort den", svarade jag. "Jaha, okej", sa Lennon och fattade genast varför.

 

Svärdet och Vince.

 



 

Söndag, alltså. I fleecepyjamas. Jag kommer helt enkelt inte ur den. Då är det skönt med fina vänner som välkomnar en till fika i vilken klädsel som helst. And in my defense, den är faktiskt ganska så ny och från USA, därför känner mej väldigt glad i den och en glad Kicki är att föredra.

 

 

Denna är också köpt i USA and makes me as happy.

 



 

Vill gärna inte medge det, men det kanske inte var den bästa wine stoppern jag haft, men utan tvekan den snyggaste.

 

Nä, nu är teet kallt och Vince berättade just för mej att jag luktar illa ur munnen, så jag borde nog borsta tänderna sedan skrida till något sorts dagsverk.

 

Önskar er en fin tredje advent.

 



Nja...

Jo, tack. Veckan har varit helt okej. Jetlagen börjar ge med sej och snart har jag fattat att vi kommer att vara i Sverige ett litet tag framöver.

Jag börjar känna mej en aning mer närvarande. Med betoning på en aning, då.

Jag hann visserligen inte gå en alltför lång bit men nog kändes det ovärdigt när jag tittade ner och insåg hur jag var klädd om fötterna.

Undrar hur många skoöverdrag som försvinner dagligen från förskolorna pga av förvirrade föräldrar...?

Nåväl, jag har åtminstone en ursäkt. Jetlag. Inser förstås att detta är sista gången jag kan skylla på det.

Jag försöker komma in i livet här hemma igen. Jobb, hemmasysslor, förskolegång osv. Dessutom gör jag mitt yttersta för att komma i julstämning, men jag vet inte jag... Jag är mer, julklappar hinns med sinom tid. När min mamma sen ringer och frågar när vi kommer, undrar jag, komma till vad?  Till slut fattar jag att hon menar julfirandet och då kollar jag i kalendern och inser att "sinom tid" i själva verket borde vara "fort som fan".

Men inget tycks stressa mej. Jag har inte kommit dit än. Jag är fortfarande satt på "vi tar dagen som den kommer" och det är ju bra. Men jag tänker att mina barn nog vill ha någon liten klapp och likaså deras kusiner. Därför vore det bra om jag åtminstone kände mej lite manad att ge mej ut i julhandeln.

I tisdags tog jag mej ut från jobbet på lunchen för att trängas med människor. Dock återvände jag med endast en liten påse juleskum. Men det är iallafall en början. Tänker att jag inte ska bränna ut mej det första jag gör.

Barnen sover bättre och bättre om nätterna och verkar ha tidsanpassat sej någorlunda. Dock är de inte så förtjusta i den väderlek som råder. Särskilt inte som deras små solbrända kroppar är torra som fnöske. Jag smörjer och smörjer medan de gastar åt mej att "sluuuta mamma, nu räcker det!"

Insmord sötnos.

När jag i onsdags gick från bilen till jobbet i 25 (satans) minus, tog jag en bild och skickade till June.

Ville visa henne hur hemskt synd det är om oss som utsätts för 50 graders skillnad. Jag skrev någonting om 25 minus, rimfrost i näshåren och fara för mitt och barnens liv. Svaret jag fick var "Holy moly!" och en bild på palmerna där hon satt och njöt av sin frukost. Fint av min "vän" ;)

Men det var inte det jag ville berätta här på bloggen. Nä, vad jag ville påpeka var att bilden ovan råkade lägga sej bredvid en annan bild i min telefon, nämligen denna.

Och det är ju lustigt att både värme och kyla ger samma färg både på hud och i hår. Skillnaden är bara att på bild två är mitt hår blekt av sol, inte av rimfrost och ansiktet rödbrunt av sol, inte köldskadat.

När jag såg bilderna bredvid varandra började jag gråta. Både för att jag på bild ett ler påklistrat och inte med ögonen, som på bild två. Men också för att jag på bild ett, trots istid och sorg i blick, ser tio år yngre ut än på bild två. Alltså, rynkorna!!!!!!

Som sagt, jag gråter för det mesta nowadays...

Som tur är har jag, både på jobbet och privat, världens finaste vänner omkring mej. De gör mej alltid glad och jag känner mej (jag vet att jag tjatar om detta men) tacksam för allt jag har. Det brukar jag i och för sej också gråta för, men det är ju av glädje.

Ikväll hade jag inte tänkt gråta, jag har gjort det en gång idag redan (mina tankar går till människor i min närhet som har det svårt just nu). Nä, ikväll tänkte jag njuta av vår första fredag-efter-en-arbetsvecka. Men min plan verkar gå i stöpet eftersom jag är sjukt trött och inte sugen på varken cola, vin, glögg, chips, godis eller någonting annat. Men jag anar att man kan njuta av en fredag på andra sätt också. Av sömn till exempel.

Så gonatt, då. Undrar om Johan kommer att uppskatta ännu en sådan kväll... ;)

Första dagen på länge.

Jomen, det där gick väl bra, första dagen.

Blev fem minuter sen hemifrån i morse. När jag väl kom iväg, mötte jag skolbussen och blev således tvungen att backa, (våra vägar här ute på landet är för smala för att mötas på så här mitt i smällkalla och mörka vintern) vilket gjorde mej ytterligare några minuter sen. Lägg sedan på fem minuter till då jag mötte sopbilen. Aningen sen anlände jag alltså till jobbet och upptäckte då att jag glömt passerkortet hemma.

But other than that, it was fine!

Underbart att träffa vänner och kollegor! Och ett fint litet julpynt hade jag köpt med mej från staterna också. Tacky as hell, but I love it! Den ändrar färg och allt.



Det var några kollegor som nog trodde att jag skojade när jag sa att jag älskar den. Förstår inte varför...?

Johan lämnade kidsen sent (behövligt eftersom jetlaggen är som ett skämt) och det hade gått helt okej. Not great, but fine.

Jag åkte lite tidigare från jobbet eftersom vi inte ville köra slut på dem redan första dagen och när jag småsprang in till Lennons förskola och han fick syn på mej, vrålade han: "Neeeeeej, inte du!!!!"

Charmigt.

Men det kändes ganska bra eftersom det då betyder att han haft det bra. Finaste Lennon!

Årets kort från förskolan.

 

Vince, den lilla galningen, hade också haft det bra. Han blev dock lite gladare än brorsan vid hämtning. Sötaste rackaren!

 

Här är han.

 





 

Nu är vardagen igång igen. Fisk och potatis till kvällsmat. En tvätt i maskinen och nu tandborstning och saga. Jösses, det kan inte vara sant, att allt bara rullar igång så här.

 

Nog är jag värd en saffransskorpa och lite kanelte. Jag har ju andå arbetat en hel dag :)

 



 

Tisdag imorrn. Kommer jag att vakna?

 

 



Jetlag och istid.

Nä, jag tänker inte börja med något som jag aldrig gjort på den här bloggen. Jag tänker alltså inte börja ljuga. Jag ska fortsätta skriva sanningar. Och dagens sanning är denna;

Jag är ledsen. Jag vill inte vara här i Sverige. Jag vill vara i USA.

Så är det med det och så kommer det fömodligen att vara, tills vi åker tillbaka dit och stannar längre än fem små korta veckor.

Dagens sanning är också;

Jag är så glad över att vara hemma hos alla som vi älskar. Våra familjer, vänner och grannar. Jag är så glad att vi hunnit träffa några denna helg och att vi till veckan kommer att träffa flera. Vi har saknat alla så himmelens mycket och det är så gott så gott att få träffas igen!

Och visst, det är härligt med snö och vinter. Absolut! Rosenröda kinder på barnen är friskt.





Fast på riktigt, hur kallt måste det vara?!?

 

Barnen var i chock. Lennon ba, man kan ju knappt andas!

 

Men jag är inte den som är den. Nä, ni! Jag vet att allt är vad man gör det till. "Det är inte hur man har det utan hur man tar det." Jag upprepar det för mej själv och hatar mej lite för det, men faktum är ändå att det är sant.

 

Så jag tänkte att nähäpp, här kan jag inte sitta å klaga. En vän till mej myntade en gång för längesen ett väldigt roligt uttryck:

 

"Men baka en kaka å var lite gla´!"

 

Och det gjorde jag idag. Eller kaka å kaka, skorpor. Närmare bestämt saffransskorpor. Urgoda och ja, jag blev fan lite gladare.

 



 

Sen är jag ju också överlycklig för en sak. Här ska ni få se...

 

Två veckor innan vi åkte.







 

En vecka innan vi åkte.

 

 

En dag innan vi åkte.

 

 

När vi kom hem!

 

 

Vårt badrum på övervåningen!

 

Nu ska vi bara leta efter passande badkar, tvättställ, toa och övriga möbler. Men åååååhhh, vad vi är lyckliga över vårt nya badrum! Efter fem år i detta hus har vi äntligen fixat det. Eller vi och vi... Johan, hans pappa, min pappa och sista touchen, någon som vi betalat för att få det rätt och snyggt.

 

So to sum up:

 

Jag är ledsen över att vara hemma men också glad för det. Jag är tacksam för vintern (men minus 18 känns bara larvigt) och vårt ny badrum. Och jag tänker att det ändå är som han sjöng en gång för längesen, han den där Stefan. Jag tror att det var typ så här;

 

"Anywhere is paradise when you´re with the one you love. Anywhere is a place that´s nice when you´re with the one you dream of. Anywhere is paradise, nothing can be more true. There´s nowhere I´d rather be, baby, than anywhere with you."

 

Och det är jag ju faktiskt, tillsammans med dem jag älskar <3

 

Jetlag?

 

Oh, my God! Yes!

 

Lennon klockan 02.00 inatt: "Alltså, kan jag inte få gå upp? Det går verkligen inte att somna!"

 

Vince i förmiddags klockan 10.30: "Jag vill inte gå upp nu!!!!"

 

Jag hela tiden: "Buäää, buääää, buääää...snyft, snyft..."

 

Johan: ".........."

 

And I think that´s all I have to say about that!

 

 

 

 



Hemma.

Härlig dag i solen, klarblå himmel och glada barn.

 

Jamen, ååååååååååååjjjjjjjj! Vad jag önskar att jag kunde fortsätta skriva sådana inlägg. Gud, vad jag vill fortsätta vara jobbig å ba, vi är i paradiset å har det sååååå bra!

 

Men visst. Visst.

 

Ni ska väl få dagens sanning, då. Om det nu är så jävla viktigt.

 

Vi kom hem till Sverige idag. Och de flesta av er som läser bor här, så ni vet ju. Hur det ser ut när man öppnar dörren. Man ba, okeeeej, ingen bikini alltså...

 

 

Vi är jetlaggade (ett och ett halvt dygn och ingen sömn), vi har ingen tandkräm hemma och när jag skulle åka för att handla det, kom jag hem med chips och coca cola istället. Sen har vi insett att vi glömt apple martinimixen in the States och vi har också noterat att Lennon inte har några vinterskor. Anmärkningsvärt är också att jag fortfarande tror att jag kör en automatväxlad bil fastän jag inte gör det och att jag inte fått in i min skalle att det är snö på vägarna nu och att det då är en mycket bra idé att bromsa i tid och hålla hastigheten

 

I övrigt är en väska uppackad, en tvätt tvättad, ett mål mat lagat, julpynt i fönstrena uppsatta och alla i familjen är nydushade.

 

Jag grinar och grinar. För allt. Jag är så ledsen, så glad, så lycklig och så sorgsen. Väldigt förvirrande för mej och det är ju beklämmande att det är jag som står för det labila eftersom det är jag som är en av två vuxna i denna familj.

 

Men mest är jag tacksam. Tacksam för det liv jag lever, för min familj och för mina vänner. Jag åker ifrån fina människor, känner mej oändligt ledsen, men så kommer jag hem och möts av detta:

 

 

Och det här (finaste texten på baksidan av glittriga pappret):

 



 

Dessutom en kyl fylld med varor man behöver och julblommor och juleljus på bordet, made by farmor och farfar.

 

Allt detta plus alla fina kommentarer på facebook, här på bloggen och på whats app, där vänner önskar oss välkomna hem, gör att hemkomsten känns oändligt mycket bättre. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna uttrycka min tacksamhet för allt detta. Jag känner så mycket kärlek för alla människor omkring mej och kan bara uttrycka mej på ett sätt;

 

Tack alla fina! Familj, vänner och läsare! Jag är så glad för er!

 

Och någon dag kommer jag kunna titta på alla härliga bilder utan att grina.