Serier och mat

Första advent och så fint överallt!

Det är surfarväder här, gul flagga på stranden, alltså. Helst inget bad utan bräda. Betyder också jelly fish och andra konstiga saker i vattnet. Men det spelar ingen roll för det är sjukt kul att titta på surfarna.

(ber om ursäkt för usel surfarbild, men har man glömt systemkameran i Sverige, då blir det så här)

Badar gör vi istället i poolen, där fladdrar inga flaggor. Fiskmatarpromenader däremellan.

Eftermiddagshäng på baksidan där June precis fått upp ett pingisbord. Eller June och June.... Nä, det var Johan som spenderade x antal timmar i garaget för att få ihop det. Jag är förvånad över hur sällan bollen faktiskt hamnar i poolen. Jag spelar dock inte särskilt flitigt eftersom jag har fullt upp med att dricka te i solen.

Lunch eller/och middag äter vi på restauranger vi alltid saknar i Sverige.

Här åt vi alldeles för mycket mat idag. Det går liksom inte att hejda sej.

Hejdade oss gjorde vi inte heller på Thanksgiving. Jag var mätt redan efter tusen små förätter. Fortsatte såklart ändå med varmrättsbuffén och vidare också dessertbuffén.

Några av de rätter jag kokade ihop.

Helt okej att skriva i er intressebok nu (gud, jag har tappat skrivförmågan!).

Oh, well.

Ni vet, dom där ljumma sommarkvällarna. Dom har vi nu igen. Jag älskar, älskar att sitta därute i mörkret med en liten lampa tänd och lyssna på syrsorna. Det lugnet.

Irriterande nog råkade vi dock fastna i en satans serie som June ba, YOU HAVE GOT TO SEE IT!!! Det gjorde vi. Och fem timmar senare hade jag ont i magen av obehag. En sån där äckeljobbigmenbra-serie. Outlander. Se den om ni inte har något liv och kan sitta klistrade framför teven i timmar (omöjligt att inte kolla vidare). Och vi som inte sett på teve sedan förra året. Då också här, serier rekommenderade av June. När vi gick och lade oss mitt i natten igår kändes det så befriande, serien var färdigtittad och resten av alla kvällar innan hemåk planerar jag att sitta ute vid poolen med en bok. Eller ja, planeraDE.

June i morse; "Oh, you have got to see The affair! I think you might like it!"

Så ja. Jaha. Då får vi väl lov att titta då. Men efter en annan serien som vi såg första säsongen på förra året vi var här, för den har nu gjort sin andra säsong, så den måste vi såklart se färdigt först - Masters of sex. Och nä, det är ingen porrserie. Eller ja, det beror väl på hur man ser det, hur pryd man är och så. Kanske var det porr på den tiden, 50-talet. Den är i alla fall sjukt bra. Inget obehagligt Outlander-Homeland-ont i magen, bara herregud, gjorde dom verkligen sådana där studier back then?!?

Japp, där fick ni några tips på serier. Det var väl ändå intressant skrivet...?

Nu klickar jag på publicera så att ni kan ta del av detta fantastiskt intressanta inlägg (obs! ironi). Jag måste nämligen värma upp en massa mat som är över från Thanksgiving och en massa luncher på diverse restauranger (portionerna man får, alltså!!!).

Teveserier och mat är teman för denna resa, som ni märker. En passande bild som avslut på detta tema;

Drunken burrito - best burrito I´ve ever had!

Jössses...

Thanksgivingförberedelser, spindlar och läxor.

Dagen före Thanksgiving. Ska snart sätta igång med citron- och limepajen så att den är klar till imorrn då det är kalkon i ugn och en hel massa annat.

Tidsomställningen går superbra. För barnen. För oss, not so much. Vaknar jag 04.00 inatt också, då blir det yoga i mörker. Tant får alldeles för ont i ryggen av att ligga kvar klarvaken och lyssna på snarkande pojkar.

Halv sju ljusnade det till slut, så då tog jag en varm promenad.

Skönt och fint och underbart.

Ända fram tills spindlarna började blocka min väg.

Jag tror att detta är nån sorts bebistarantella. Den bedömningen gör jag utifrån kroppsformen. Rund och hårig, liksom. Liten, visserligen men det är ju alla bebisar. Så obehagligt för de spinner sina nät rakt över gångbanan. Denna höll jag på att gå rakt in i.

Men okej, den var ju inte så stor. But it gets worse. Much worse!

Alltså!!!!

Zoomade så mycket det gick med mobilen eftersom man aldrig kan vara säker på deras rörelsemönster.

Så på två dagar har jag alltså utsatts för alla mina rädslor (jo, jag har bara två) (okej, mörker också) - flygplan och spindlar. Konrollfreakens ärkerädslor. Ska yoga mej lugn ikväll.

Efter promenaden och innan regnet kom (det vrääääääker ner), blev det frukost ute på Junes nya, fina terrass.

Det är så märkligt för det känns som att det var igår vi satt ute i värmen och åt. Som om vi alltid gör det. Fast ändå inte. I vilket fall känns det väldigt fint. Att vi har ett paradis här i värmen och ett hemma i Sverige i mindre värme :)

Efter en mysig och god (bagels, alltså! Bagels!) frukost förflyttade vi oss in för läxläsning. Vår stora kille har en massa uppgifter med sej och det har tydligen vår lilla också (?!?!).

I Lennons läxbok;

Passande eftersom vår pappa/make är, precis som i fjol om ni minns, helt besatt av dessa fåglar. June har matat dem medan vi varit borta men inte lyckats få dem att komma. Ana då glädjen hos vår fågelskådare när han kokade sitt sockervatten och lyckades locka till sej en kollibri typ direkt.

Den syns inte. Den har förmodligen regnat bort.

Lennon skriver också dagbok som läxa. Idag berättade han om djuret han såg igår. En possum/pungråtta. Han har också i uppgift att rita till det han skriver.

"Mamma, kan du rita en possum så att jag vet hur jag ska göra den?"

Visst kan jag väl det, sa jag och skred till verket. Alltså ordet "kan", kan betyda mycket, det beror på vilken värdering man lägger i ordet. Och man måste faktiskt ge mej kredit för att jag åtminstone bjuder till. Gör mitt absolut bästa. Fast det blir så sorgligt, liksom. Så sorgligt att detta är det bästa jag kan. Och nej, jag ljuger inte. Det är dagens tragiska teckningssanning.

Possum, by Christin.

Jaja. Det är som det är. Lennons possum blev i alla fall väldigt söt och det är huvudsaken.

Idag blir det som sagt lite bak och andra förberedelser inför imorrn. En tur till lekparken som ligger längre ner på gatan, kanske. Till middagen hoppas jag få med mej grabbarna till Cheesecake Factory. Maten där är rätt så oslagbar.

Avslutar nu med en bild på Johan utanför Super Target på en permobil. En man orkade inte gå tillbaka till sin bil och bad oss därför att köra in permon och parkera den.

Only in America.

USA

Ja, nä... Det här känns allt lite ovant det här. Att blogga. Kul. Men annorlunda.

Varför bloggen har legat i träda i x antal månader återkommer jag nog med. Och det är ingen cliffhanger jag försöker mej på, att ni som läser ska ba, så där skriver hon bara för att man ska bli nyfiken. Faktum är att det inte ens har varit ett aktivt beslut från min sida att ta en paus från bloggandet, utan mer en naturlig konsekvens av tiden efter vår långa resa. Jag har fått så många frågor om hur vår resa förändrade mej och mina svar förvånar nog mest mej själv. För det är inte tiden under vår resa som förändrade mej, eller oss ska jag skriva, det handlar om min man också, utan tiden efter vår resa. Jag anar att resan lade grunden för vad som sedan växte fram, men sedan juni, då vi landade på svensk mark, har så mycket förändrats att jag tänker nu när jag skriver att nä... Jag kommer aldrig att kunna förklara. Allt är förändrat, fast ändå inte...

Djupare än så blir det inte (och där drog min pappa en djup suck av lättnad, förmodligen fler med honom).

Nä, nu blir det reseskildringar!

Japp.

USA, alltså. Igen. And again and again. Hur ska vi kunna sluta återvända hit...? Det som länge varit mitt andra hem verkar också ha blivit mina pojkars andra hem. Detta är tredje året i rad vi firar Thanksgiving med vår amerikanska familj. Such a blessing!

I söndags steg vi på planet som faktiskt styrde sin kosa direkt till Fort Lauderdale. Skönt att slippa byta trettio gånger (överdrift). Dock startade vår resa som de flesta av våra resor brukar göra. Det finns ett genomgående tema där. Strul. Johan blev fast i nån ny storts säkerhetskontroll. Som ung resande blev han ofta det - långhårig, ganska så ovårdad (aaaaahhhh!!!) ensam kille med gitarr och en smutsig ryggsäck -  och det verkar som att han kan vara tillbaka på den banan, fast nu med ytterligare suspekta attribut - långhårig medelålders man med långhåriga barn och nervös fru. Det hela gick dock relativt smärtfritt, så efter kropps- och väskscanning kom han loss och kunde stiga på planet tillsammans med oss.

Min flygrädsla ni vet, den är fortfarande ganska så närvarande. Om än oändligt mycket rimligare (säger i och för sej inte särskilt mycket). Alltså, nu tänker jag inte överdriva och skryta med hur jag hela tiden lyckades andas mej lugn genom turbulensen men när även flygvärdinnorna måste sätta sej, då ÄR det verkligen inte roligt. Vulkaner känns också rätt överskattade när man sitter högt däruppe med sitt överdrivna kontrollbehov.

Jo, så här var det med vulkanen;

När den värsta turbulensen lagt sej och jag ba, ahhhh, nuuuu. Nu känns det bra. Ett glas vin på detta så. Då hörs det från cockpit - "om ni tittar ut till höger ska ni få se någonting mycket ovanligt, en aktiv vulkan", varpå alla (galna jävla) passagerare förflyttar sej till höger sida av planet och glor ut genom fönstret. Och nu vill jag att ni tror på mej (också Ulli!) när jag säger att planhelvetet lutade. Det lutade av tyngden från alla som ba, ååååååhh, kolla, en vulkan!!!

Nåväl.

Jag blev ändå liiiite nyfiken och var tvungen att resa mej (OBS!!! Jag stod kvar vid min plats i mitten som normalt folk och bidrog således inte till det lutande planet) och tittade ut. Och ja, mycket riktigt, långt där nere syntes ett stort hål med kokande lava. Ascoolt, men samtidigt skrämmande. Kunde inte låta bli att tänka på att det ju fanns en överhängande...jag menar förstås en liten risk, att planet skulle kunna störta i där. Jag besinnade mej dock och skakade av mej dessa tankar, lyfte upp Vince och pekade ut genom fönstret, tänkte att det skulle vara superkul för honom, såklart. Och det är nu jag tror att min skräckblandade förtjusning lyste igenom för ungen blev hysteriskt livrädd och började gråta. "Jag vill inte ramla i lavan!!! Tänk om planet störtar i där!!! Hjälp! Jag vill gå av! Jag vill inte åka till USA!!!" Som om ungen läste mina tankar.

Och där någonstans lämnade jag över ansvaret för barnen till Johan.

På väg iväg. I väntan på pappa och make. Ovetandes om turbulensen from hell och aktiva vulkaner.

Tio timmar senare landade vi (Gud ske lov!) säkert på amerikansk mark och efter ytterligare två timmar var vi så hemma hos June. Såklart hade vi med lite presenter. Och ännu mer såklart hade hon köpt presenter till oss!!!! Inte klokt, ju!

Hon är sannerligen fantastisk vår fina och bästa June <3

Resvana ungar sov på planet men somnade ändå två timmar efter vår ankomst och vaknade sedan på morgonen i perfekt USA-tid.

Värmen. Solen. Palmerna. Havet. Poolen. Dofterna. Maten. Åh, verkligen åh!!!

Och så Starbucks förstås - pumpkin spiced latte.

Nu väntar två veckor i vårt lilla paradis.

So, so thankful! Vilket ju passar utmärkt eftersom Thanksgiving stundar på torsdag. Storhandling idag och matlagning imorrn.

Men först poolen.