Mitt i sommaren.

Vi har en trevlig sommar. Trots att jag och maken delat upp våra semesterveckor. Och trots att vi bara har två veckors ledighet var.

Vår semester tillsammans ligger längre fram i tiden. I mörkaste november. Då flyger vi långt bort, jag och mina grabbar. Till USA. Och där stannar vi i nästan fem veckor.

Om det kommer jag att tjata om i framtida inlägg, så don´t u worry!

Men nu är vi alltså hemma. Johan jobbar och jag är ledig.

Vad vi gör...?

Tja, vissa röjer ogräs,

och solstolar?!?

Andra bygger verktygsbod,

och klipper gräs,

medan någon dricker drinkar,

och bubblar hos grannen.

Jamen, man måste väl prioritera! Å johan tycker ju inte ens om varken drinkar eller vitt vin ;)

Annars plockar vi hallon,

plaskar med fötterna,

ser ut som sju svåra år (jag) och läser i soffan.

Vi spelar konstiga spel med irriterande truddilutter (definitivt inte jag) och ser lustiga ut.

Vi badar i sjön och i goda vänners pool,

åker lite(n) båt,

pussas en del,

och har lugna och långsamma morgnar (framför datorn).

Ibland stör vi pappa på jobbet också.

Vi hänger med vänner. Grillkvällar, tjejfester, bröllop, middag på stan, party i barndomsbyn och spontana altankvällar.

Jag planterar sallad och dill. Alldeles för djupt ner i jorden, visserligen men jag gör´t iallafall. Leker att jag har gröna fingrar å så. Att jag kan det här med trädgårdsmästeri. Med betoning på leker, då.

Så städar jag. Och städar. Och städar. Och när jag städat färdigt behövs det städas igen. Det är inte lika kul som allt socialiserande. Alls.

Jo, just det! Jag hatar flugorna också. Och mördarsniglarna. Jag går där runt mina (misslyckade) planteringar och berättar för mina söner, utan fina omkrivningar, att man får döda båda nämnda arter.

Till sist vill jag bara förtydliga en sak. Johan bubblar hos grannen också. Och dricker öl.

Man vill ju inte framstå i dålig dager, liksom.

Man som i jag.

En härlig sommar, har vi. Och den är inte slut än på länge.

Gott!

Kicki

Detta är mitt sista sommarprat. Ett inlägg som man kanske kan tycka borde ha varit mitt första.

Och man har helt rätt. Såklart borde presentationen av mej ha kommit först. Men då kände jag inte för att skriva den. Och för mej är det så, jag måste känna för det jag skriver.

Tur då, att jag nu känner för att presentera mej själv. Mer i detalj så att säga.

Ger er alltså sommarens sista "prat", som egentligen borde ha varit det första.

Varsågoda!

Jag heter Christin men kallas för Kicki (till min mors förfäran). Jag är född och uppvuxen i Dalarna. Jag är storasyster till två fina bröder. Jag har många härliga minnen från min uppväxt, en lycklig barndom. I hela mitt liv har det funnits djur i min familj. Hundar, katter och häst. Utan djur känner jag mej halv.

Jag ser mej själv som normalbegåvad. Aningen blåst i vissa avseenden. Jag undviker saker jag inte är bra på. Det som inte faller sej naturligt för mej (oftast inom kategori matte/logik) saknar jag intresse för att lära mej.

Jag har idrottat så länge jag kan minnas. Simning, alpint, längskidor, ridning. Jag idrottar fortfarande. Jag springer. Inte så fort förstås men jag försöker hålla mej i form.

Jag är intresserad av språk. Har halva hjärtat kvar i USA, dit jag alltid kommer att återvända. Jag älskar att resa.

Jag tycker om att laga mat. Jag tycker att det intressant med relationer, mental träning, coachning och jag gillar att samtala med människor.

Jag har nära till skratt. Lätt för att prata och ta kontakt med människor. Jag tycker om att umgås och kan babbla strunt och allvar med vänner i timmar. Jag har nära till alla känslor. Gråter om jag behöver. Är inte rädd för konflikter. Gillar att diskutera och argumentera. Jag är temperamentsfull och impulsiv, saknar tålamod och har ett uselt morgonhumör.

Jag har en skrämmande låg smärttröskel. Jag har brutit nyckelbenet fyra gånger och armen två. Jag har fött två barn. Alla dessa smärtor har jag inte genomlidit i tystnad. Jag är svag på det sättet. Biter sällan ihop och beter mej aldrig samlat när jag lider fysiskt. Med mej är det aaaaaajjjjjjjj-jag-döööör, varje gång jag har ont. (Min man var således inte imponerad av mej som kvinna under mina förlossningar. Men det är helt okej, jag var själv inte särskilt impad av min insats. Men å andra sidan förväntade jag mej aldrig att bli det heller. Kanske gjorde Johan det. Vilken besvikelse för honom isåfall.)

Jag är sjukligt ointresserad av mode. Jag äger endast ett par skor till varje säsong. Jag handlar kläder bara om jag måste. Samma är det med smink. Min kajalpenna är sju år gammal och min ögonskugga två. Jag tvättar bort mitt smink med Euroshoppers handtvål och använder ACO-hudlotion som dag-och nattcreme.

Mitt hem är på intet sätt som taget ur en inredningstidning. Jag har inte öga för sådant. Köper aldrig enhetliga saker till vårt hem. Jag gillar färger och jag vill att mitt hem ska spegla vår familj. Älskar min mans gitarrer på väggen och alla våra foton i ramar med olika former och färger. Jag kan inte sy. Därför måste jag köpa färdigsydda gardiner eller be min svärmor om hjälp. Vårt hem är ofta rörigt och ingenting vi äger är påkostat. Vi är enkla i den bemärkelsen. Lägger hellre pengar på resor och upplevelser.

Jag är rädd för mörker och spindlar. Jag sover helst inte ensam.

Jag blir alltid bajsnödig när jag tittar runt i en bokaffär eller ska handla kort på Gallerix.

Jag älskar musik. Tycker om att dansa. Gillar att sjunga.

Jag är en sucker för feel good filmer och jag tycker att det är som bäst när slutet är precis som jag förväntat mej.

Jag älskar skräpmat. Skulle lätt kunna leva på Mc Donalds. Jag dricker cola light nästan varje dag.

Jag har varit förälskad och kär i både män och kvinnor. Men nu tillhör mitt hjärta min man (och Jon Bon Jovi).

Jag är stolt över mycket men mest över mina barn. Att de blev så fina både på in- och utsidan.

Ja....

...

Hmmmm...?

Allt det jag har skrivit i detta inlägg är jag. Allt jag skrivit i sommarens alla inlägg är jag. Ni minns väl att jag skrev det i början, att allt som skrivs i min blogg är vad jag känner, tänker och är.

Nu har jag försökt avsluta detta inlägg ett antal gånger. Men varje gång jag ska publicera får jag prestationsångest och raderar slutet. Tänker att shit, det måste ju bli ett bra slut. Ett slut där läsaren ba, nämen guuuud, nu bara måste jag fortsätta följa den här bloggen.

Ett slut löd:

"Jag älskar mycket men mest älskar jag att skriva."
Men det är ju orimligt! Jag älskar min familj mer, till exempel!

Ett annat slut började:

"Den jag är och det jag..."
Och där slutade jag för guuuuuud, hur tänkte jag avsluta liksom?

Så nu tänker jag att skitsamma hur jag avslutar. Jag avslutar bara. För egentligen avslutar jag inget. Jag ska ju fortsatta blogga.

Och dessutom inser jag, efter att ha läst igenom min presentation att jag faktiskt vill skriva om fler saker i krönikaform. Det kommer jag förmodligen göra också. När jag känner för det.

Men tack till dej som läst i sommar. Tack för alla fina kommentarer. Och tack till er som delat med er av era tankar efter några av inläggen!

Hoppas att vi ses i fortsättningen!

Så skulle jag välja musik. Bon Jovi vore ju det självklara valet. Men jag inser hur tjatigt det måste vara för er som inte gillar den sortens musik.

Då ska vi se...

Smör eller rock eller smör eller rock eller så är det samma sak ibland.

Äh, vi kör på smör! Rakt igenom smör.

Denna låt går way way back. Gud, som jag har lyssnat på den.



Nu säger jag tack då. Igen.

Och så en trött bild på mej. En bild som visar att jag faktiskt är lite sliten så här i sommartider med liiiiite för många glas alkoholhaltiga drycker. Inte bra...

En vän tittar in

Det här med vänskap, var det ja...

En vän är allt det som du skrev i ditt förra inlägg, smör eller inte. En vän är en vän även efter att en massa år förflutit... och där är vi nu. Jag och du. Två long lost pals med ett gemensamt mål: att uppnå nirvana med vår Gud. Jag hoppas att du styr upp det när du har chansen...


Det är svårt det här med att skriva om vänskap så jag ska sluta med det strax. Först ska jag bara vara smörig och skriva att jag är sååå glad över att finnas i ditt liv och att ha dig i mitt liv igen. Och det är dagens smöriga, sliskiga och sirapsliknande sanning!


Nu över till min andra roll i ditt liv. Eller i alla fall min andra roll på denna fantastiska opretentiösa plats i bloggosfären. Platsen där alla kan känna igen sig... 


Ja, här alltså.


Webbmaster kan härmed meddela att Marie och andra som faktiskt inte är spamlevererande datorer inte längre behöver bevisa att de inte är det. Ordverifieringen vid kommentering är alltså ett minne blott!

Sedan kan jag rekommendera att man, som frekvent besökare hos Frun, rensar sin webbhistorik. Gör man detta kommer man inte längre att hitta Blogger-b:et vid Fruns flik utan något mycket mer passande!

Och du, Kicki... Här får du en kaka. Och en uppmaning:

YYY

/Lärarjäveln

Vänskap.

Och nu...

Vänskap.

Detta inlägg har jag börjat på typ trettio gånger. Men jag får inte till det. Vet inte hur jag ska börja, fortsätta eller avsluta.

Och jag har jag försökt. Believe you me!

Så här har jag hållit på.

Utan mina vänner. Vad vore jag då...?
För förutsägande och pretentiöst.

Jag har många fina vänner...
För skrytsamt.

Jag har genom åren haft många bästisar. Redan på dagis...
Och där somnade nittio procent av mina läsare.

Så jag sköt upp inlägget. Tänkte att om några dagar vet jag vad och hur jag ska skriva.

Jag försökte igen.

Min make. Min bästa vän.
Oh, dear God!!! You have got to be kiddin´ me!?!

Jag lät det gå några dagar till. Provade så igen.

Jag har vänner. Nära vänner, bekanta...
Men please! Det kan inte vara möjligt att jag har så usla uppslag till detta viktiga tema.

Vänner! Liksom. Det viktigaste man har.

Jag skjuter upp det igen, tänkte jag. Eller så skriver jag inte om det alls. Alla vet ju andå att vänner är viktiga.

Men så kom helgen. Då jag åkte hem till Dalarna, där jag växte upp. Och jag har tänkt så mycket på alla mina vänner.

Då är det väl självaste, ni vet vem, om jag inte skulle kunna få ur mej något vettigt om det.

(Vänskap, alltså. För er som tappade tråden.)

Så nu skriver jag om det. Vänskap (ja, du sa det, vänskap).

Käraste vänner!

Ni vet vilka ni är. Var och en av er. Ni som alltid finns där. Ni som skrattar med, och för all del, åt mej. Ni som svarar när jag ringer, vare sej jag klagar, berättar något ointressant eller bara vill ha sällskap i bilen. Ni som älskar mej, trots all drama, allt tyckande och allt nojjande. Ni som funnits länge i mitt liv och ni som nyss lärt känna mej.

Ni som hängde med mej i skolan, fick mej utslängd från lektionerna när jag skrattade mej fördärvad åt era skämt. Ni som lät mej hållas när jag visade Bon Jovi-videos till dödagar. Ni som orkade läsa min noveller om olycklig kärlek och ni som fick detaljer om sådant man inte vill ha detaljer om.

Ni som delar med er av era liv. Ni som ger mej ert förtroende. Ni som, på rikigt vill veta hur jag mår, ni som bryr er om mej och mina pojkar. Ni som gläds tillsammans med mej om jag lyckas, ni som tröstar när jag misslyckas. Ni som inte sviker mitt förtroende och ni som fattar att jag ibland bara behöver medhåll eller en kram.

Ni som vet allt om mej och ni som vet en del. Ni som inte skräms av det jag berättar, ni som vill höra mer. Ni som inte dömer utan istället delar med er av liknande känslor, tankar och funderingar.

Ni som tillhör min familj och också är mina bästa vänner, ni som orkar med mej trots det.

Ni som har känt mej för längesen och nu tagit upp kontakten igen.

Mina grannar, som många av er, blivit fina och nära vänner.

Ni kollegor som också har blivit och är mina vänner

Alla ni.

Ni betyder massor för mej! Utan er vore jag hälften av den människa jag är idag, hälften så bra på allt.

Er vänskap är ovärderlig. Jag varken kan eller vill vara utan den. Ni lär mej så mycket.

Jag vet att jag gör fel ibland. Tycker saker jag kanske inte har något med att göra, ger råd istället för att bara lyssna. Kanske glömmer jag att svara på ett sms eller ringa fast jag lovat.

Men alltid. Alltid är ni viktiga för mej!

Glöm aldrig det.

All kärlek till er!

Nu läste jag igenom detta inlägg. Mitt sommarprat om vänskap.

Harkel.

När jag tänkte på att jag någon gång under sommaren skulle skriva om vänskap, så sa jag till mej själv, det får inte bli smörigt. Inte för pretentiöst och löjligt.

Om jag tycker att jag lyckades undvika det...?

Not so much!

Men det får vara nu! För vänskap kan inte beskrivas på något annat sätt. Eller rättare sagt, jag kan inte beskriva hur jag upplever vänskap på annat sätt.

Och vem försöker jag lura? Jag är smörig. En gång sade faktiskt en vän till mej:

"Kicki, du får vara discjockey ikväll. Eller jag menar smörjockey!"

Är inte en sådan kommentar sann vänskap, så säg. Ärlig och utan krusiduller.

Nu avslutar jag detta inlägg. Känner mej okej med det jag skrivit, tänker att allt jag präntat ner i ord är exakt så som jag känner.

För mina fina vänner!

Och nu, the smörjockey proudly present;

Till mina vänner. Det finaste jag kan tänka mej att tillägna er. En låt om vänskap av och med...

Å ni ba, suck...

Att leva ihop.

När jag var liten pratade jag ibland med mina kompisar om föräldrars skiljsmässor. Det var ganska ovanligt att folk skiljde sej då, på den tiden. På 80-talet, that is.

Jag kanske var 11 år när en vän frågade mej;

- Kicki, hur många procents risk tror du det är att dina föräldrar skiljer sej?

Jag svarade, sanningsenligt;

- 0,5%.

Vännen tittade på mej. Sen sänkte hon blicken. 

- Dina då?

Frågade jag, obarmhärtigt. Jag hade uppenbarligen noll känsla för stämningar vid 11-års ålder. 

Hon höll blicken sänkt, pillade på duken. Hennes röst var låg.

- 98%.

Minnet är så tydligt för mej, än idag. Jag ångrade förstås att jag frågade. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vågade heller inte fråga varför hon trodde det.

1 år senare var hennes föräldrar skiljda.

Jag tänker på min mamma och pappa. Jag tänker på alla gånger jag skämts för dem. Inte för att de har betett sej illa, utan för att de har varit pinsamma. Pinsamma och pussats, in public. Hållit handen. Visat sin kärlek öppet.

Jag var aldrig rädd för att de skulle gå isär när jag var liten. Jag funderade inte ens på det. Jag var fullt upptagen med att tala om för dem hur äckliga de var som jämt skulle pussas, kramas och säga att de älskade varandra.

Nu har jag barn själv (nähä?!?!). Och det är nu jag fattar att mina föräldrar lyckats med någonting otroligt svårt. 

De har hållit ihop. Länge. Och de gör det fortfarande. Dessutom med kärleken i behåll.

Ofta tänker jag att det är mer normalt att vilja gå isär än att leva ihop resten av livet. Att leva ihop och fortsätta älska varandra, no matter what, är inte enkelt.

För mej.

Jag träffar människor, både i mitt yrke och privat, som går igenom tuffa tider i sina relationer. Några separerar, andra vet varken ut eller in och en del skiljer sej.

Det får mej att fundera på mitt eget äktenskap. Jag sitter där i soffan på kvällarna och är orimlig.

Typ så här.

- Johan, kan du fatta att det är mej du ska sitta här i soffan med i många år framöver?

Johan, ba.

- Ehhh, ja...?

Jag fortsätter.

- Jamen, på riktigt! Det kan väl inte kännas särskilt spännande?

Johan, ba.

- Hur tänker du då?

Jag förklarar.

- Ingen annan. Bara jag. Kicki. Min kropp. Mitt sällskap. 

Johan, ba.

- Ja......?

Jag tycker att han är trög.

- Meeeeeen!!!! Om tio år är det fortfarande jag som sitter här. Ingen annan. Är inte det lite tråkigt?

Johan, ba.

- Tycker du det, eller?

Jag skruvar lite på mej.

- Jomen, på riktigt. Det känns ju orimligt. Om tio år liksom! Alltså, jag fattar ju att det var det jag lovade när vi gifte oss och det är självklart det jag vill också! Men det är så svårt att fatta. Det är så lååååång tid.

Men Johan är Johan. Klok och lugn. Han svarar mej.

- Jag tänker inte så. Jag tänker att vi har det bra nu och varför ska jag sia om framtiden? Vi får väl se till att ha det lika bra om tio år också. Ta hand om det vi har.

Då tänker jag tyst för mej själv. Tänk om det vara han som ställde en sådan fråga till mej. Oh, the scenario! Jag ser det framför mej. Hur jag flyger upp ur soffan och stirrar på honom med panik i blicken.

- Jaha!!!! Vad heter hon?!?!?!?

Oh, my God! Det säger jag bara. Jag skulle tro att han redan hade skiljsmässopapper redo och innan han hunnit förklara att det bara var en öppning för ett samtal om vårt äktenskap, hade jag förmodligen redan hunnit ringa runt till några av mina bästa vänner och ba, han har träffat en annan och vill skiljas, buäääääää!

Som en 16-åring. En ganska jobbig sådan.

Jag försöker bete mej som 35 år. För jag vill att mina barn ska få uppleva det jag har gjort som barn. Den där kärleken som mamma och pappa alltid haft. Pussar, kramar och fina ord. Det må vara pinsamt ibland, men alla pinsamheter gjorde att jag aldrig någonsin var orolig för att de inte älskade varandra längre. Alla "äckliga" pussar gjorde att jag såg hur viktiga de vara för varandra och det i sin tur gjorde mej trygg. Jag har alltid känt det under min barndom, trygghet.

Såklart vet jag att barn som har föräldrar som separerar också känner trygghet. Att leva ihop resten av livet är inte alltid den bästa lösningen.

Men återigen. Detta är min blogg och mina tankar.

Jag vill att vår bästa lösning ska vara för resten av livet. Jag vill leva med Johan. Jag vill inte att kärleken ska ta slut. Jag vill inte skiljas.

(nä, det fattar jag att ingen vill, men ni fattar vad jag menar) 

Jag vill att mina söner ska se oss älska varandra (obs! inte med varandra). Men jag vill också att de ska se att ibland är vi oense. Ibland bråkar vi.

Jag vill att de ska få tillgång till alla känslor...

Nä, ni! Nu får jag fan sluta! Det här slisket går inte att läsa längre. Pretentiöst dravel!

Så kort och gott.

Jag vill fortsätta vara Johans fru!

Älskade Johan,

Jag blir din död, I know it! Jag är orimlig och barnslig (pretentiös också, uppenbarligen). But I do love you! Och jag gör mitt bästa för att inte helt tappa koncepterna. 

Jag här tänkt en del. Det är bäst att vi håller ihop, du och jag. För du skulle inte orka skilja dej från mej. För du fattar ju konsekvenserna av det. Du skulle aldrig orka med ett ex som jag. 

So bear with me!

Yours forever,


C

Tisdagar.

Det är en tisdag i november. Klockan är fyra på eftermiddagen och jag lämnar jobbet. Det är min dag att hämta på dagis.

Ute blåser det snålt och smått regn regnar rakt in i mina näsborrar. Bilen är parkerad alldeles för långt borta och jag svär när jag nästan blir överkörd av en cyklist då jag korsar cykelvägen.


Väl i bilen kommer jag på att det inte finns någon mjölk hemma. Och jag som hade tänkt laga mos. Svänger förbi affären och  köper en liter. Det tar mindre kraft än att hitta på något annat, säg ris till fisken istället.

Det är mörkt ute. Jävligt mörkt. Det märker jag när jag svänger in på den mindre vägen. Strålkastarna lyser inte upp vägen framför mej. Ena lyset är trasigt. Igen. Jag suckar och slår numret till maken.

Han svarar.

Jag säger knappt hej när jag hör hans röst. Istället muttrar jag argt att lampjäveln fram har pajjat igen. Jaha, svarar han och säger att han ska byta den när han kommer hem.

När jag lagt på, undrar jag varför jag gör så där. Ringer upp, sur och dan, bara för att meddela att lyset gått sönder. Det hade kunnat vänta till kvällen. Han kan ju på intet sätt telepatera ett lampbyte från sitt jobb, liksom. 

Så gjorde jag novembereftermiddagen ännu fulare.

På förskolan hämtar jag upp en snorig 2-åring. 5-åringen skriker neeeeeej, och vill inte följa med hem. 

Det blir bra det här, tänker jag där jag står i hallen på förskolan med en snorig 2-åring på höften och en arg 5-åring vid mina fötter. Bara vi kommer hem blir allt frid och fröjd igen.

Så kommer jag på att jag ska laga fisk. 5-åringens värsta maträtt. Jag blir arg på mej själv. Fisk. På en tisdag. Hur dum är jag?!? 

Få människor är glada på tisdagar. Det har till och med gjorts undersökningar på det (källa saknas, men det är ju ingen avhandling jag skriver). Tisdag är tråk. Tisdag är så mycket mitt i veckan att man tror att helgen aldrig kommer att infinna sej. 

Och då är det mycket orutinerat av mej att välja fisk just på en tisdag. 5-åringens värsta maträtt på veckans värsta dag i kombination med mitt värsta humör.

Olyckat.

Hem kommer vi, iallfall. Jag släpper ut ungarna från bilen och baxar in väskor och påsar i hallen. Hunden blir överlycklig och rusar ut medan 2-åringen står kvar på uppfarten och gastar i högan sky. Det regnar ju, för guds skull! Hur kan jag då bara lämna honom där och begära att han ska gå själv. Fem hela meter. I regnet dessutom. Förskräckligt gjort, av mej.

Hunden är glad och lerig. Jag är är trött och ful. 

5-åringen går surmulet in och deklarerar att han minsann inte kan ta av sej stövlarna själv. Sen frågar han vad det blir för mat. Jag vill inte svara. Då frågar han igen och jag mumlar något i stil med, det får vi se. Då blir han arg (hade jag också blivit om min mamma så uppenbart undanhöll sanningen) och frågar samma fråga i ett mycket högre tonläge.

Då säger jag det. Jag säger sanningen. Att det blir fisk.

Oh, the gastande!

Jag lagar maten med en trött och matbehövande 2-åring på höften och en nu lite gladare 5-åring. Tack gode guden för datorer, spel och dvd!

Sen äter vi. Eller jag och 2-åringen äter. 5-åringen petar och är sur. Jag lirkar och är larvig. Hunden är fortfarande lerig.

Det är en helt vanlig tisdag i november. 

Varför gör jag så där? Varför låter jag tisdagstristessen lura mej. Göra mej sur och ful. Hur kan jag låta den leta sej fram till mej och min familj varje vecka och ba, tada! Nu är det tisdagstråk. Om det så är det sista ni gör. Det är dags för tisdagstrååååk.

Alltså, det borde ju vara lätt fixat. Tacos och vin på tisdagskvällen och tisdagstråket ba, nähä här fick man visst inte fäste.

Men kan det verkligen vara så enkelt? Jag undrar jag...

Jag är superkänslig för negativa tankar. Kommer det en så kommer det hundra till.

"Jag är trött."

Åj.

"Imorrn börjar jag tidigt."

Ååj!

"Vi är förkylda."

Åååj!

"Det är ostädat, odiskat, obäddat och orakat."

Ååååååj!!!

Som om orakade ben vore det värsta som någonsin kan hända. Visserligen kan det ju vara det. Men i ett I-land endast!

Bryt den negativa spiralen! Vänd det negativa till något positivt! Se det du har istället för det du inte har! När livet ger dej citroner, gör lemonad!

Vill ni ha fler?

Nähä, ni tycker att det räcker så. Ja, jag förstår det och är benägen att hålla med. Det är så käckt att man vill kräkas.

Men sant. Irriterande sant, dessutom.

Jag ser mej själv som ganska nöjd och tillfreds. Till och med lycklig, för det mesta. Då är det väl själva faen att tisdagar kan vara så fruktansvärt dötrista.

Ja, ni fattar ju att tisdag bara är ett samlingsnamn för tråkiga vardagar. Men visst är det märkligt, att hur mycket bra jag än har i mitt liv så kommer dom där dagarna när jag undrar vad som hände. När jag frågar mej själv var alla drömmar tog vägen. När jag ba, nämen okej, då är jag 35 år and still not a moviestar. Inte för att jag någonsin velat bli det, men ni fattar poängen.

Åren har gått. Det har känts som att jag haft oceaner av tid.

Elitidrottare, jamen det kan jag bli om jag vill. Men det tar jag sen. Om några år. Först vill jag plugga till det och det och det. Men innan det vill jag resa jorden runt. Kanske sjunga i något band. Sen vill jag skriva en bok. Några barn vill jag skaffa också. Gifta mej. Köpa hus. Byta karriär några gånger. Kanske ta ytterligare en vända runt jorden. Hitta mej själv.

Jaha, men si goddag då! Så var jag plötsligt 35 år gammal och har inte deltagit i ett endaste litet OS. Jag har heller inte sjungit i något band och bara pluggat till tolk. Visserligen har jag rest men inte jorden runt. Och boken är inte skriven.

Men så ser jag!

Jag har barn. Jag är gift.

Och jag har hittat mej själv. Nåja, någotsånär åtminstone.

Men min poäng med detta inlägg, förstår att ni väntar på den. Typ, men gud vad hon babblar! Get to it, liksom!

Jo, min poäng.

Det finns mycket i mitt liv att vara lycklig och tacksam över.

But. A very big but(t)!

Frågan kvarstår.

Hur i hela friden ska jag minnas det när tisdagen i november är här. När jag stresslämnat på dagis tidigt på morgonen. Jobbat en hel dag och sedan hämtat hem hungriga barn, lagat mat som inte ätits av vissa, plockat disk, leksaker och tvätt. Dammsugit, löst syskonkonflikter, lagt i matlådor till nästa dag, duschat ungar, läst saga, nattat och till sist krupit upp i soffan och insett att jag just missat sista avsnittet på min favoritserie som inte går i repris och som inte går att ladda ner eller få tag på, på något som helst sätt (nä, ta inte eländet ifrån mej nu, det går inte att få tag på avsnittet!).

Hur ska jag då minnas allt bra i livet och kunna le sådär härligt och genuint. Ni vet, sådär som man tänker sej att man skulle göra om man bodde i ett hus vid havet och var så där naturligt vacker med lockigt svallande hår, klädd i lång stickad tröja, bara ben och med fina raggsockor på fötterna med en tekopp i handen, sittandes i soffan med blicken fäst mot havet och dagens möjligheter. Ni vet hur jag menar, va?

Hur ska jag kunna le så fint minnas att jag faktiskt är lycklig och har det jag behöver, när det enda jag vill göra är att svära en ramsa och tycka synd om mej själv för att jag dammsög så jävla länge att jag missade upplösningen i...säg, Desperate Housewives?

Va? Va?!? Va?!?!

Nä, tänkte väl det.

Fast jag vet egentligen. Jag vet vad jag behöver göra för att kunna le härligt och genuint. Jag gör det redan ibland.

Kruxet är bara att få till det oftare. Och nu pratar jag inte om sex. Vet att man lätt kan tro det, eftersom jag inser att jag tjatar om det i inlägg efter inlägg.

Nej, jag pratar om något annat. Något som jag vill ägna mej åt oftare. Syssla med mellan pussande på barn, springandes med hund och liggandes med make (se, där kom det! Sexet. Igen).

Och kanske kan jag göra det en dag.

But for now, är jag nöjd. Jag gillar ju mitt liv. Övar på att komma ihåg det, tisdag som lördag.

Musik nu.

Om jag hade blivit sångerska. Då hade jag velat sjunga så här fantastiskt!!!

The list.

Ni vet, alla listor som man kan skriva. Saker-som-gör-en-lycklig/glad/arg/ledsen-listor.

Dom listorna.

Dom ser nästan alltid likadana ut. Visst?!?!

Jamen, typ:

Saker som gör mej lycklig.

-  Skrattande barn.
-  Att klappa en kattunge.
-  En vacker blomma.
-  Sommarregn.

Fina ta-vara-på-nuet-saker. Sådant är väldans inne nu.

Och man ba, men på riktigt. Sluta!

Visst, visst. Såklart är det underbart med skrattande barn. Men come on! Är det vad man prioriterar på sin lista?

Jag läste just en lista på saker som gjorde en person (34-årig småbarnsmamma) glad. Det stod "ett härligt doftande sommarregn".

Men snälla, människa! Det är väl det enda man inte vill ha under sommaren i Sverige. Särskilt inte när man har småbarn som då istället röjer inomhus. Om man nu inte vill gå ut och dofta på det härliga sommarregnet, vill säga.

But again, det är vad jag tycker.

Och eftersom detta är mitt sommarskrivande så forstätter jag att skriva om vad jag tycker.

(otrevlig ton det blir i min text när jag betonar mitt och jag)

Vi börjar med en positiv lista. Eller nej, det blir ingen lista. Mer axplock från min gedigna (obs: överdrift) lycklig-lista.

Vi börjar med något enkelt.

- Gå och lägga mej sent när jag vet att jag får sova ut dagen efter.

Det gör mej väldans lycklig. Faktiskt. Nästan så att jag inte vill somna eftersom jag bara vill ligga där i sängen och njuta av att inte behöva stiga upp i ottan om jag inte behagar.

- När jag tittar på min resplan.

Det har alltid gjort mej lycklig. En flygbiljett och vetskapen om att jag ska åka någonstans. Lämna det som finns hemma och uppleva något annat. Prata ett annat språk. Äta annan mat än mina egna fantasilösa rätter. Jag älskar att resa! Har alltid gjort det. Nu reser jag visserligen på andra premisser än jag gjorde då jag var ung och utan ansvar. But still, the resande I love!

- När jag ska göra något läskigt.

Och med läskigt menar jag inte hålla i en spindel eller hoppa fallskärm. Nä, det kan vara, säg ett tal jag ska hålla på ett bröllop. En förläsning jag ska genomföra. Ett möte som har stor betydelse för min framtid. Sådant gör mej asastressad och helt överlycklig!

Alltså, jag skulle kunna skriva allt sånt där som är självklart. Hur lycklig det gör mej att ha vänner över på ett glas vin eller hur glad jag blir när mina barn är nöjda eller hur härligt det är med semester och ja, ni fattar. Men så tråkigt det skulle låta. Ni ba, what else is new?

Så här kommer mitt sista val ur min lycklighetslista.

- När jag är hemifrån och av någon anledning bor borta under några dagar och det enda jag kan tänka på är att jag vill ligga med min man.

Den känslan av lycka är svårslagen. När jag sitter där under någon konferensmiddag och tittar på kollegor eller kurskamrater och tänker, stackars dom som inte får ligga med Johan. Underbar känsla. Pirrig, liksom.

Och här vill jag lugna er läsare, jag säger det ju inte högt. Typ, "Jo du, vad tråkigt för dej att du inte får ligga med Johan. Ja, min man alltså."

Och nu lite tråkigheter. För det kan vara roligt för er att läsa. Jag vill ju inte verka orimligt lycklig och tillfreds. Då kanske jag tappar ert förtroende.

Således kommer några utvalda saker som gör mej arg eller ledsen.

- När bilarna låter konstigt.

Alltså, I hate it! Och dessutom har vi två biljävlar eftersom vi ba, ja vi flyttar 2.5 mil utanför stan. Det blir bra. Jaha, går bussarna bara en gång om året. Jamen, det spelar ingen roll. Då köper vi två bilar. Jaha, måste dom servas och oj, går dom sönder trots att man servar dom. Oups, kostar det så mycket att byta kamremmen.

Jag har under dessa fem år som vi bott ute i obygden, utvecklat ett fantastiskt motoröra. Jag hör direkt när någon av bilarna är på väg att pajja. Till och med vår mekaniker är impad när jag ringer och säger hur bilen låter och han alltid kan gissa vad felet är. I tidigt skede dessutom.

- När det regnar (härligt doftande sommarregn, my ass!) och allt regnvatten tycks rinna ner i vår grund.

Jag blir sjuk av oro för detta hus. Det är verkligen vårt och vi har ansvar för allt. Jag får magkatarr bara av att tänka på det. Fukt. Trasig värmepump. Mögel.

Oh, my...

- När jag skrivit ett fantastiskt bra inlägg (övedrift!) och allt försvinner när jag klickar på publicera.

Det är då jag vill skrika så många fula ord att jag själv blir förolämpad. Jag blir så fruktansvärt arg att jag blir arg på mej själv att en sådan struntsak gör mej arg. Men arg blir jag. Verkligen arg.

- När snöröjning fungerar uselt.

Undrar hur många ilskna samtal a la "nu får det faktiskt vara nog, jag tar mej inte ut med min rullstol", (nä, jag sitter inte i rullstol, men ponera att jag gör det) jag ringt till kommunen under mina år boendes i Örebro. Men det får man ju fatta, att man blir arg på sådant. Det är ju enkelt löst. Väl...? Äh, det är iallfall deras ansvar. Kommunens. Väl...?

Här kan jag ju fortsätta rada upp saker som - när barn far illa, folk som ljuger, människor som behandlas illa, krig, svält och allt sånt där som är självklart.

Men igen, förutsägbart och inte så intressant att läsa. Sånt tycker ju alla.

Väl...?

Äh, dom flesta (läs: normala) iallafall.

Dessa två listor, arg och ledsen samt lycklig och gladlistorna, dom är ju roliga och så. Men lets be honest. Visst är det lite roligare att läsa kändisar-jag-får-ligga-med-listan? Ni som älskar tv-serien Friends vet vilken lista jag menar.

Klicka på länken. För guds skull, klicka på länken!

http://www.youtube.com/watch?v=1NIBxJgUolw

Min lista?

Jaså, ni vill ha min lista.

Okej...

Känslan av att vilja betona att det är Johan jag vill ligga med, är väldans påtaglig just nu. Ba, alltså detta är ju bara på skoj. På låtsas, liksom. För mej finns bara Johan. Min man. Min make. Han jag vill dela resten av livet med.

Å där blev det genast too much och alla undrar - hmmmm, vem försöker hon övertyga, egentligen...?

Here we go!

Johan, jag älskar dej! Men här kommer min lista. Och jag vet att även du har en, så försök inte få mej att känna mej usel och att du har one up!

1. Jon Bon Jovi ( nähä!!!!)
2. Ashton Kutcher
3. Jack Sparrow (alltså, jag veeet att han inte existerar på riktigt, men den Johnny Depp, liksom)
4. Sheryl Crow

Och eftersom jag kommer att dela miljoner klipp med Bon Jovi i denna blogg så får denna låt avsluta detta (slightly ytliga) inlägg.

Å visst är hon snygg som synden?!?

Mina jag.

Man är ju ganska mycket i livet. Eller man och man. Jag.

Jag är mamma, fru, dotter, syster, vän, svägerska och arbetskamrat.

Jag är också kusin, syssling...

Å ni ba, please sluta! Vi fattar vart du vill komma. Du har många roller. What about that?!?

Jomen, jag har funderat på det här. På det här med vem jag är och så.

Så fnissar jag lite för mej själv. Det låter så djupt och pretentiöst. Att jag har funderat på vem jag är. Vem är jag? Vem är Christin?

Ti hi hi...

Nämen, på riktigt nu!

Jag har faktiskt det. Funderat. På vem jag är. Men på ett ganska grunt sätt. Inga djuplodande analyser eller så. Mer, oj jag är så många olika personer.

Om jag hade mej själv som mamma;

Hej mamma!


Du är en fin mamma och jag älskar dej väldigt mycket. Du är kärleksfull, omhändertagande och jag vet att du alltid finns där för mej. Du är engagerad. Du vill att jag ska ha det bra. Du lyssnar på mej och du försöker ge mej bra råd. Du vill alltid mitt bästa!


Tack!


Men...


Kanske skulle du kunna tagga ner en smula. Inte bry dej om allt. Välja dina strider. Inte alltid tycka någonting om allt och ge råd hela tiden. Mest för din egen skull. Ditt hjärta kanske inte håller på äldre dar om allt jag gör är något du måste tycka någonting om.


Kanske kan du också träna upp ditt tålamod. Allt är inte hela världen. Jag menade faktiskt inte att spilla ut saften över bordet igår.


Jag önskar också att du inte skulle noja så mycket över maten jag äter. Jag tror inte att jag dör av halvfabrikat nån gång då och då. Jag tror heller inte att jag kommer tappa alla tänder av det sockret jag får i mej. Du behöver inte bli arg på pappa för att han ger mej pannkakor och blodpudding. Jag överlever!


Mina kläder duger! Och om jag någon gång satt på mej en tröja och en byxa som inte matchar, så dör ingen av det. När pappa klär mej så gör han så gott han kan. Visst, han är färgblind, men vem orkar bry sej om färgkombinationer varje dag?!?


Och du... När jag fyller år och har kalas. Då önskar jag mej mest av allt en köpt tårta. Jag vill inte att du i flera veckor innan ska muttra över grannungarnas mammors fantastiska tårtkreationer. Du behöver inte göra som dom. Jag vet ju att du inte kan. Att du inte har öga för estetik. Köp en tårta, mamma! Lägg ingen energi på tårtbak som slutar i att pappa får skulden för att ni till sist inte hinner dammsuga innan gästerna kommer. Gör din goda kladdkaka istället! 


När vi ändå är inne på det här med dammsugning. Jag har inte dammallergi. Du behöver inte gno i varje hörn jämt. Jag lider heller inte av att se odiskade fat eller en full tvättkorg. Det enda jag lider av är att du lider av det så mycket att det gör dej stressad och irriterad. 


Du är världens bästa mamma till mej och jag älskar dej! Fortsätt vara du. Fortsätt att ge all kärlek som du alltid slösar på mej. Din kärlek och din tid är det enda jag behöver.


Ja, och en pannkaka lite då och då.


Puss och kram!
Ditt barn

Om jag vore gift med mej själv;

Kära fru!


Jag älskar dej för den du är. För din galenskap, ditt kärleksfulla sätt, ditt temperament, ditt engagemang, din humor och din omtanke.


Du är fantastisk!


Ibland önskar jag dock att du kunde tänka dej för. Inte bara säga och göra. Kanske lyssna på vad jag önskar och vill ibland.


Det vore också skönt om du kunde tagga ner lite. Det blir aningens jobbigt när vi ska ha gäster och du alltid måste göra allt perfekt. Eller du och du... Jag menar, när vi alltid måste göra allt perfekt. På allvar, jag skiter verkligen i om du gjort marinaden till köttet vi ska grilla själv. Jag struntar också i att mattan i badrummet inte är skakad eller att överkastet på sängen ligger i veck. Och tro det eller ej, men jag vet att vännerna ger blanka fan i om handdukarna vi torkar oss med efter duschen har samma färg som de vi torkar händerna med.


Det skulle vara okej om du oftare sa att du älskar mej. Om du kysste mej oftare. Ibland kanske man kan kyssas istället för att ligga. Jag önskar också att du inte tjatade på mej hela tiden. Du är inte så snygg då.


Lite gladare när du kommer hem från jobbet kan du också få vara vissa dagar.


Och för din skull, tyck inte något om allt. Låt vissa saker bero. 


Du är den finaste jag kan tänka mej och utan dej vill jag inte leva!


Puss och kram!
Din andra hälft

Om jag vore min vän;

Älskade vän!


Du är en fin vän. Du lyssnar och försöker förstå. Du finns där när jag behöver dej. Du ger alltid massor av kärlek och den känns äkta.


Det är skönt med dej, för jag känner mej aldrig dum när jag berättar något. Du dömer inte. Oftast har du gjort något mycket värre själv.


Du är rolig att vara med. Du är så öppen och oblyg. Vågar säga saker som ingen annan vågar. Du bjuder på dej själv. Det är befriande, tycker jag.


Jag önskar dock ibland att du inte vore så snabb med att komma med råd. Ibland kanske man bara vill att någon lyssnar. Du behöver inte fixa allt.


Du tycker ganska mycket och det är ju kul. Men om allt...? Det kan ibland vara jobbigt att behöva höra din åsikt om allt i alla situationer.


Sen det här med att du springer en massa kilometer i veckan. Det behöver du inte tjata om jämt. Du är duktig. Punkt!


Du är en bra vän och jag uppskattar verkligen din vänskap och kärlek.


Kram!
Din vän


Om jag vore min egen ekonomiska rådgivare;

Bäste bankman!


YOU ARE FIRED!


Mvh,
din kund

När jag läser vad jag skriver om och till mej själv, blir jag lite förvånad. Jag trodde nämligen att jag skulle tycka att jag var väldigt olika i de olika rollerna. Men jag inser att det är jag inte. Jag är som jag är. Typ jämt.

Bra eller dåligt...?

Jag vet inte.

Men på ett vis är det bra. Sakerna jag behöver tänka över och utveckla är ju desamma. Mitt temperament, mitt humör, mitt tyckande om allt. Jag vet vad jag har att jobba med, liksom.

Fast det är ju också drygt. Det blir som svårare att bryta dessa mönster. De verkar sannerligen vara starka eftersom de är genomgående.

Although, det är härligt att jag ger så mycket kärlek till de i min omgivning. Att jag är engagerad och finns där  för dem.

OBS!

Nu är detta endast hur jag tror att mina barn, min man och mina vänner tycker. Jag vet ju inte, förstås.

Och angående min bankman - inga kommentarer!

Men visst är det intressant. Att fundera på sej själv i olika sammanhang. Hur man är. Hur man beter sej. Asaintressant och ja, lite pretentiöst kanske.

Men jag är nog det ibland. Pretentiös och lite djup.

Nu musik. Djup musik, enligt mej. Skrämmande grund, enligt min man (men vem bryr sej om hans åsikt?).

Bon Jovi.

Mina stora idoler (japp, still, trots mina 35 levda år). Ett inlägg om det senare i sommar. Såklart!

Och min man ba, hinner jag skilja mej innan det inlägget? Lärarjäveln ba, I love you Kicki!

Men Johan, vad du än tycker om den här musiken. Det här skulle jag göra - if you were in these arms ;)

Livet då.

- Vad menar du? frågar jag och tittar på henne.

- Vaddå, vad menar jag?

Hon tittar frågande på mej.

- Ja, vad menar du? upprepar jag.

Hon skakar på huvudet. Ser på mej.

- Hur kan du vara så blind? frågar hon.

Det känns konstigt. Jag mår illa. Vill egentligen inte fråga mer. Men det gör jag. Jag frågar. Och när jag får svaret måste jag springa på toa och kräkas.

Det är 2004. Jag bor i Washington DC. En fantastisk tid på många sätt.

Jag pluggade och jobbade. Dansade salsa nätterna igenom. Åkte till New York nästan varje helg. Festade. Träffade massor av männsikor. I was living my dream.

Trodde jag.

Det som fanns hemma i Sverige hade jag glömt. Efter att jag sagt upp mej från mitt jobb där, hade jag inget som höll mej kvar. Inget jag längtade till. Visst saknade jag familj och vänner men inte så mycket att jag någonsin funderade på att åka hem.

Eller hem...

DC kändes som mitt hem. Då.

Jag var förlovad. Kär. Galen. Med betoning på galen. Jag gjorde saker jag nu inte kan tänka på utan att få en stor klump i magen. Jag var gränslös.

Familj och vänner hemma i Sverige var sjuka av oro. Men det sket jag i. Jag gjorde verkligen det. Jag gav blanka fan i vad de kände och tyckte.

Mitt liv i DC var fantastiskt. På många sätt. Men tiden där är den mörkaste i mitt liv.

Vi satt i bilen, han och jag. Han körde. Varken han eller jag var nykter. Vi åkte på motorvägen. Så tryckte han på gasen.

- Jag vill köra ihjäl mej, sa han

Mitt hjärta började slå.

- Är du galen, viskade jag.

- Ja.

När jag tänker tillbaka på denna händelse idag blir jag livrädd. Min puls stiger. Jag vill nästan skrika.

Men då. Då satt jag bara där. Tänkte att ja, han är galen. Det visste jag ju. Och här sitter jag nu. Dör jag, så dör jag iallafall tillsammans med honom. För mej var det det enda som betydde något.

Han.

Tårarna jag grät under tiden tillsammans med honom borde ha räckt för en livstid. Dom borde sedan länge vara slut. Det är märkligt att jag ens har några kvar.

All ängslan och oro. All rädsla.

Jag var tvungen att åka hem till Sverige ibland. För att andas. Men när jag kom hem, grep ångesten tag i mej. Det spelade ingen roll vad någon sa. Jag var tvungen att åka tillbaka. Fort. För att kunna andas igen. Det som jag hade åkt hem för att göra.

Ställena vi bodde på. Jag minns dom så tydligt. Smutsiga. Utan möbler. Hans vänner. Alltid fulla av sprit eller höga på droger.

Han var fin. På många sätt. Men på lika många sätt var han elak.

Jag minns alla skratt. Allt det roliga vi delade. Kärleken.

Men dessa minnen ter sej allt suddigare ju längre tiden går. Det jag minns nu är det mörka. Det otäcka och jobbiga. Det som skrämde mej. Det han gjorde mot mej.

Hennes blick borrade sej rakt in i mej. Igen skakade hon på huvudet.

- Varje gång du åkte till jobbet, till skolan, till Sverige...

Hon tystnade. Tände en cigarett. Så satte hon sej på trottoarkanten, visade med sin hand att jag skulle slå mej ned bredvid henne.

Hon blåste ut röken, såg ner i marken. 

Jag minns det ordagrant. Det hon sa.

- Evertime you left, Christin....he crawled right into bed with me. Everytime.

I två år var vi förlovade. I två år var dom förlovade. I två år älskade han mej och henne samtidigt. I två år älskade vi honom. I två år skadade han mej mer än någon annan någonsin har gjort, kan göra eller kommer att göra.


2 år av mitt liv. Som han tog.


Men det värsta är nog, att utan dessa år, hade jag aldrig fattat. Aldrig fattat vad jag egentligen är värd.

Sjukt.

But again, jag måste testa. Jag måste känna, uppleva och se. Annars tror jag sällan på något.

De gifte sej. Han och hon. Sen tog han livet av sej. Han sköt sej själv. Och hon försvann.

End of story. Slut.

Men för mej tar det aldrig slut. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att glömma.

Jag lever fortfarande. Jag mår bra. Ni minns väl mitt första inlägg. Det som handlade om mej och Johan. Minns ni att jag skrev att det är viktigt för mej att ni läser det först. Kanske är det mest viktigt för mej själv att jag skriver det först. För det är det livet jag lever nu.

Ett tryggt liv. Ett bra liv. Ett liv fyllt av kärlek.

Och med kärlek menar jag inte galen kärlek. Jag menar inte blind kärlek. Jag menar inte kärlek där jag låter mej behandlas hur som helst.

Kärlek och respekt. Kanske är det det jag menar.

Livet då. Jag trodde aldrig att det kunde hända mej.

Det är mycket man tror...

Musik jag lyssnade på. Det knyter sej i magen fortfarande.

När jag hör den här.

Jag och vikten.

Det här med kroppen. Oh, my...

Sedan högstadiet har den varit ett stort issue för mej. Min kropp.

Den har varit för lång, för kort, för stor, för liten, för fet och mina bröst har varit för små, min rumpa för stor, för platt, jag har haft för omuskulösa ben, mina armar har varit för smala.

Jag har övertränat, undertränat, överätit, underätit, kräkts upp det mesta, soppbantat, USA-ätit och inte ätit överhuvudtaget.

Blablablablabla...armen!

När jag vägde 65 kilo var jag för fet och när jag vägde 52 kilo var jag för fet.

Orimligt, ju.

Och det är det. Ätstörning. Orimligt.

Det är nu man förväntar sej, med tanke på min mogna ålder, att jag ska skriva:

Idag älskar jag min kropp. Jag tycker att den vacker. Den har burit liv. Gett mej två fina pojkar. Jag har närt dem vid min barm och nu tycker jag att mina små tuttar är fantastiska. Mina ben har burit mej på många vandringar genom livet. Mina armar stöttat min vänner och burit mina barn. Mina händer har....

But let me stop me right there.

För jag kan inte låta bli att fnissa. Jamen, ärligt. När jag läser sådant som texten ovan, så har jag liiite svårt att tro på det. Oftast är det insändare på någon föräldratidningar som skriver så. Som om de försöker övertala sej själva.

Alltså, jag fattar ju att det finns kvinnor som känner så, på riktigt. Men långt ifrån alla de som påstår det.

Fast det är ju såklart bara vad jag tror. Det ligger ju ingen forskning bakom den tesen, liksom.

Själv är jag realist, in this matter. Och det är otippat, att jag är realist. För det händer sällan. Som ni minns - svart eller vitt, det ena eller det andra, inga gråskalor.

När jag speglar mej ser jag att jag är normalstor/liten. Jag har små tuttar. Platt rumpa. Omuskulösa ben. Asasmala armar och förvånansvärt kraftiga vader (icke att förväxlas med muskulösa).

Men numera känns det okej. Not great! But fine.

Jag vet att jag borde äta färre kladdkakor, hoppa över skräpmaten, dricka vatten istället för cola, strunta i glassen och leva tråkigt ever after.

Jag vet!

Men jag har ju för fan fullt upp med att inte hinna diska, städa, laga överdrivet nyttig mat, rensa ogräs, döda mördarsniglar, hänga tvätt och uppfostra barn.

Jag varken hinner eller orkar ha ätstörning, nowadays.

Jag hinner ju för fan knappt spegla mej.

(And just to be clear, jag är fullt medveten om hur farligt just ätstörningar är! Det är egentligen inget att skoja om.)

Igen vill jag gå tillbaka i tiden. Prata med mej själv som tonåring. Försöka få mej att fatta att livet är på tok för kort för att inte njuta. Det är dumt att sippa buljong och sedan ha ångest för att det kanske satt sej på höfterna, magen eller rumpan. Jag vill nog kanske smälla till mej själv också. Skälla på mej för att jag spydde upp maten ibland. För att jag tränade miljoner gånger i veckan. För att jag bantade eller försökte banta 350 dagar om året.

Men mest vill jag få mej att fatta att det inte sitter i kilona. Eller i tuttarna.

Det är märkligt, tycker jag. Att jag blev sjuk. Att jag inte tyckte att jag dög.

För mina föräldrar har alltid fått mej att känna att jag duger. Jag har aldrig känt att jag behöver vara på ett visst sätt för att de ska älska mej. För det har de alltid gjort. No matter what.

Ingen kille har någonsin sagt att jag inte är fin. Att jag är för fet.

Ingen vän har fått mej att känna mej mindre värd.

Ingen har velat ändra på mej.

Och ändå.

Det är märkligt.

Jag är glad att jag har två pojkar. Jag har alltid önskat mej söner. Nästan varit orolig för att föda en dotter.

För tänk om hon skulle bli som jag. Tänka om sej själv som jag gjorde då, när jag var yngre. Göra mot sej själv, det jag gjorde.

Klart att det kan hända pojkar också. Men inte på långa vägar lika ofta som det händer tjejer.

Again, min uppfattning.

Att inte tycka att man duger för att man ser ut på ett visst sätt. Tro att det är si eller så man ska se ut och gör man inte det är man inte värd att älskas. Det händer allt för många unga tjejer.

Nu är jag alltså äldre (ååååååjjjjj!). Tänker inte så om mej själv längre. Tycker att jag är okej.

Det är skönt. Skönt och avslappnande.

Att inte ens behöva hålla in magen när jag ska hångla. Tänk att jag behövde bli 35 år för att sluta med sådant trams. Om man ändå fått magrutor av allt magspännande. Då kanske det hade varit värt det ;)

Jag anar att barnen och Johan har ett finger med i spelet. Att de är en av orsakerna till att jag gillar mej själv mer. Att jag känner att jag duger. Att jag, på riktigt, vet att jag inte behöver se ut på ett visst sätt för att älskas.

Men det är ju bara jag som kan göra jobbet. Bara jag and only jag som kan ändra på mina tankar.

Och det har jag gjort. Jag tänker på det ofta. Jag tänker att nu tänker jag fel och nu måste jag tänka annorlunda för att tänka rätt. Förstår ni hur jag tänker? Mycket tänkande blir det ;)

Vad dumt det är ändå. Att jag inte kunde göra det redan för 15 år sedan. Vad är det med tiden som hela tiden måste gå för att jag ska fatta poängen?

Irriterande att ligga där på hemmet å vara närmare hundra å ba, nähä, det spelar alltså ingen roll hur fast min rumpa är. Å det har alltså ingen betydelse vilken färg mina bröstvårtor har heller. Ojdå, det hade väl någon kunnat tala om för mej lite tidigare!

Fast ärligt, hörrni!

Några rutor skulle ju inte skada...

Nu, musik.

Jag skulle åka bort en gång. Vi var nyförälskade, jag och Johan. Jag satt i bilen med en vän och lyssnade på en cd som han hade fixat till mej.

He made me a mixed tape! Och det, trots mina väl inbäddade magrutor och aningen för stora vader.

Här kommer en av låtarna han valde till mej.

Jag och dramat.

Jag känner ganska mycket. Om allt. Mest hela tiden.

Det är härligt! Underbart! Fantastiskt!

Men jävligt jobbigt. Jag klarar mej sällan undan helskinnad. 

Så har det varit i hela mitt liv. Upp och ner. Vitt eller svart. Inga gråskalor. Inget jämnmod. Mer åååhhhh, jag är så lycklig! Eller ååhhh, jag önskar att jag inte fanns.

Alltid alla dessa känslor.

Som jag skrev, visst är det härligt. Att känna en massa om mycket. Men ibland, ibland känner jag att nä, nu får jag fanimej ge mej!

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mej själv att jag vill bära in mej på mitt rum och säga till mej att sitta där tills jag fått perspektiv.

Jag verkar oförmögen att bara observera. Typ, jaha nu känner jag så här. Undrar varför? Fundera en stund. Kanske prata med någon om det. Vänta. Sedan agera. Om det nu behövs.

Men det är svårt för mej. Jävligt svårt, till och med.

Jag har alltid gått på min känsla just i stunden. Agerat på den. Det har oftast inte blivit så bra. Inte för mej och heller inte för människor i min omgivning.

Vi kan ju ta det här med kärlek.

Det är sannerligen underbart, att vara kär. Det måste vara den starkaste (och för all del, mest hälsosamma) drogen there is. Ni vet när man ba, det finns inget annat. Allt är oviktigt. Utan vår kärlek går världen under.

Jag hade en vän under högstadiet som var tillsammans med en kille. De hade varit ihop länge. Hon älskade verkligen honom. De var ett fint par.

Så gjorde han slut. Och ni vet, när man går i nian och får sitt hjärta krossat, då finns det ingen tröst som lindrar.

Jag försökte lindra hennes smärta. Jag satt i timmar och lyssnade på hennes berättelser om honom. Torkade hennes tårar. Ingav hopp om att han skulle inse sitt misstag och komma tillbaka. För så gjorde man när man gick i nian. Då fanns inget äh, skit i honom! Du kommer över honom. There are plenty of fish... Ja, ni vet.


Nej, när man går i nian, då vill man hela sin väns hjärta. Man vill ställa allting tillrätta. Då förstår man inte att var och en måste genom sorgen själv.


Jag var beredd på att göra allt för att hon skulle bli glad igen. Fixa så att de blev tillsammans igen. Jag försökte verkligen. Men det slutade långt ifrån så som jag från början tänkt.

Istället för att rädda henne och hjälpa henne att få honom tillbaka, så tog jag honom ifrån henne.

Jag blev kär i honom. Och han i mej.

35-åringen i mej vill gå tillbaka i tiden och träffa 16-åringen, som var blind och knockad av förälskelse. 16-åringen, som försent insåg att en fin vänskap skulle gå förlorad. 16-åringen, som inte insåg konsekvenserna av sitt handlande.

Kicki 35, vill skrika åt Kicki, 16.

"Men för i helvete din lilla snärta! Nu biter du ihop och säger nej till honom! Gå därifrån! Skit i honom! Du är 16 år! 16 små år! Du kommer att träffa många killar! Din vän älskar honom fortfarande! Got it!"

Men Kicki 35, vill också krama om och prata lugnt med Kicki, 16.

"Åh, du fina vän! Det är inte enkelt, livet. Kärleken gör ont ibland. Tänk efter bara. Är han värd det? Verkligen? Är du beredd på att förlora en fin vän? Du kommer att såra henne djupt. Vill du verkligen det?"

Fast så inser jag. Det spelar ingen roll vad Kicki, 35 säger till Kicki, 16. En 35-årings ord spelar ingen roll för en 16-åring. Iallafall skulle inga ord ha förändrat det jag kände, gjorde eller tyckte när jag var 16 år.

Jag har alltid varit sådan.

Det är farligt med droger, Christin!

Jaha, säger du det. Fast hur farligt kan det vara egentligen? Hur känns det? 


Det är ju klart att man måste testa.

Ska du verkligen säga upp dej från ett fast jobb och åka tillbaka till honom? Till ett fjärran land. Vad vet du om er framtid?

Jag vet inget. Jag känner bara. Hejdå!


Det är ju klart att man måste testa.


Jag fattar nu, att man inte måste testa. Alla gör inte det. Alla behöver inte det.

Jag.

Jag måste testa. Iallafall då. Back then. Back in the days.

Nu är jag äldre och klokare. Eller förresten, stryk det sista. För jag vet faktiskt inte om jag är klokare. Men jag har lärt mej av mina misstag. Jag fattar numera att jag inte kan agera på allt jag känner. Jag förstår att jag ibland måste använda mitt förnuft.

Det finns människor i min omgivning som ibland påverkas av mina handlingar. Ibland kan konsekvenserna vara ett för högt pris att betala. Jag fattar det nu.

Men jag har förbannat svårt att minnas det. När jag känner. För allt. Mest hela tiden.

Mest är det svårt eftersom mitt temperament är svårt att tygla. Jag känner med hela min kropp. Varje liten del av mej sveps med och jag har fruktansvärt svårt att kämpa emot känslan och gå emot den. Kanske för att jag inte vill gå emot den. Kanske för att det för mej känns rätt, i stunden, att agera på känslan.

Det är svårt att gå emot sin vilja. Svårt för hjärnan att tala om för hjärtat att det du känner, det får du behålla för dej själv. Inte ge till någon annan. Just nu.

Jag älskar honom - men han är inte för mej.

Är, för mej, som att säga till ett barn - du får inte äta godiset som jag lägger här mitt framför din näsa medan jag går bort och inte kommer att se om du tar eller inte.

Det förbjudna har alltid lockat mej.

Min kompis kille. Min bästa väns bror (två vänner, två bröder!). En förlovad kvinna. Min lärare.

Men som jag skrev tidigare, jag har blivit äldre och klokare. Nej, jag menar äldre (faaan!).

Fast det händer att jag ibland önskar att min och Johans kärlek vore lite förbjuden. Bara liiiiite, liksom. Som krydda. Jag tänker att om jag letar riktigt noga kanske det finns något förbjudet med den. Fatta vad härligt det skulle vara om våra familjer var emot den. Om vi var tvungna att smyga med vår kärlek. Mötas när ingen visste. Stulna kyssar. Å sen när vi inte kunde stå emot längre, då skulle vi skrika ut vår kärlek till alla. Att det är vi. Att ingen eller inget kan skiljas oss åt. 

Men jag vet att jag inte kommer att hitta något förbjudet med oss. Och det här med att våra familjer skulle protestera kan jag bara fetglömma. Min pappa älskar nämligen Johan högt. Mer än han älskar mej, kan man nästan tro. Mina bröder tycker att han är fantastisk, står alltid på hans sida om vi har en konflikt som vi delar med oss av. Min mamma tjatar alltid om vilken tur jag haft som träffat Johan och jada jada.

Väldigt tillåtande och tråkigt, alltså.

Kanske man skulle skapa lite drama...?

Jag skämtar, såklart! Överdriver.

Men faktum är att jag är en sucker för drama. Jag älskar när det händer något som gör att jag får känna. Men som ni har förstått, så har jag med åldern (faaaan!) fattat att det i efterhand inte alltid är värt det.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte ångrar något jag gjort. Det är sant. Jag gör verkligen inte det. Såklart är jag ledsen för att jag sårat andra. Såklart önskar jag att jag hade fattat redan då, att min vän skulle få det jobbigt och att jag skulle förstöra vår relation.

Men jag är ändå tacksam över att jag fått erfara vissa saker redan tidigt. Eftersom jag är en sådan som måste testa för att förstå, är det väldigt skönt att jag gjorde det innan jag gifte mej och fick mina barn.

Jag är så glad att Johan var på väg till Australien när vi träffades första gången. Jag är tacksam över att när han kom hem, så åkte jag till USA. För hade vi blivit ett par då, för elva år sedan. Då hade vi förmodligen varit skilda idag.

Ojdå, jaha! Lämnar du mej bara för att jag varit otrogen? Men...? Jag ville ju bara testa...

Gudars! Jag får ont i  magen bara av att tänka på det!

So to sum up.

I was young and I was having fun!

Nu vet jag mer.

Därmed inte sagt att jag inte längre agerar i affekt. Därmed heller inte sagt att jag inte längre strular till det. Det enda jag sagt är att jag blivit klokare.

Nä, just det ja... Jag hade visst bara blivit äldre (faaaaan!).

Jag bodde i USA, Washington DC. Det var jag och några vänner. Vi satt på Hard Rock Café. Jag hade svarta skinnbyxor, svart nagellack och en Budweiser i handen. Vi babblade, skrattade och sjöng. Free fallin´, sjöng vi. Jag minns att jag kände mej så. Fri, lycklig och utan ansvar. Jag tänkte att så här skulle jag alltid leva. Då var jag 23 år ung.

Here we go...

Hur vågar du leva med mej? frågade jag Johan idag.

Han tittade på mej. Undrade vad jag menade.

Jag förklarade för honom hur jag tänkte. Jag tror att han förstod. Som vanligt.

Som vanligt förstod han.

Jag tror inte att jag skulle gifta mej med mej om jag träffade mej själv. Om jag berättade för mej om hur jag levt och vad jag gjort. Hur jag tänkt och vad jag känt. Jag skulle nog tycka att jag var aningen överdriven. Lite för mycket av en drama queen. A bit over the top, liksom. Kanske lite dryg till och med. Hur orkar jag, skulle jag tänka.

Kanske Johan tycker allt det där. Kanske är det därför han älskar mej.

Jag brukar fråga honom ibland. "Varför älskar du mej, egentligen?" Då brukar han svara. "För att du är du."

Ett smart svar, tycker jag. Man kan inte förlora på det.

Jag älskar Johan mycket. Ibland så mycket att mitt hjärta värker. Ibland så mycket att jag hittar på att han nog ska lämna mej. Det är en grej jag gör. Spelar upp i mitt huvud att han träffar någon annan tjej, eller kvinna heter det väl när man nått min ålder. Till slut blir min lilla pjäs i huvudet verklighet och jag vågar inte svara när han ringer. För då vet jag inte hur jag ska kunna stå upprätt när han berättar om henne. Och falla kan jag inte. Jag har ju två barn att ta hand om. Det är en dum sak att göra, spela upp skräckpjäser i huvudet. Jag försöker sluta med det.

Jag och Johan träffades första gången för elva år sedan. Hans syster, en fin vän till mej, presenterade oss för varandra. Hon hade sagt till mej många gånger att jag nog skulle gilla Johan och han mej.

Hon hade rätt. Men det skulle ta ett tag för oss att fatta det. Vi hade mycket att göra innan det var dags för oss. Många resor att göra, många människor att träffa, kärlekar att finna och mista.

Var och en på sitt håll.

Men så blev det år 2005. Jag bodde i USA men var hemma i Sverige under några veckor.

Jag minns vår tredje dag tillsammans i hans lilla etta. Han satt i soffan, jag grensle över honom. Jag minns att vi satt tysta. Så ville jag be honom om en sak. Han tittade på mej. Väntade. Jag kommer ihåg att mitt hjärta slog hårt. Att jag blev torr i munnen. Jag minns också att jag undrade varför. Det jag skulle be honom om var verkligen inte något stort. Så sa jag det.

"Lova mej att inte ha några förhoppningar om oss. För jag vet verkligen inte. Du vet att jag snart åker tillbaka till USA, att jag har någon där som väntar på mej", sa jag.

Han satt kvar, lugnt. Tittade på mej och svarade.

"Nej, jag tar det jävligt kallt. Tänk inte på det."

Det var skönt att han sa så. Jag minns att trycket på bröstet lättade. Att hjärtat inte längre rusade. Jag kände mej lugn.

Johan gör det med mej. Han gör mej lugn.

Jag åkte tillbaka till USA. Men inte för att stanna. Bara för att bryta upp. Med han som väntade på mej.

När jag kom hem till Sverige igen flyttade jag in i Johans etta. Hans mysiga etta. Där stängde vi in oss. Länge.

Lugn, var det jag kände. Lugn och ro.

Jag minns att jag låg bredvid honom i sängen, klamrade mej fast vid honom. Kände att jag inte kunde komma tillräckligt nära. Jag sa det till honom också. Att det räcker inte. Det räcker inte att ligga nära. Det räcker inte att älska med dej. Jag kan inte få nog.

Så kändes det länge.

Jag känner så fortfarande ibland. Men såklart har den där första förälskelsen och passionen lagt sej. Den jag var så rädd för att mista. Jag trodde att om den försvann, så skulle vi inte längre vilja vara med varandra.

Jag hade jag fel. För första gången upptäckte jag efter ett par år att jag fortfarande älskade, trots att jag inte längre var blint och galet förälskad. Det hade aldrig hänt mej tidigare.

Jag har alltid längtat ut när vardagen blivit för påtaglig. Känt att nä, nu är det inte kul längre. Så har jag träffat någon annan. Blivit galet förälskad och efter en tid tröttnat och lämnat. Eller blivit lämnad.

Men med Johan är det annorlunda. Jag har aldrig längtat ut. Inte velat lämna.

Vi har pratat om det där, jag och Johan. Om min rastlöshet, min oro för tristessen och mitt nojande över att kärleken ska ta slut. Vid varje samtal har Johan, som vanligt fått mej att känna lugn. Funnits där och lyssnat på mina galna tankar. Lugnt. Inte ifrågasatt, bara nickat, förstått och lugnat. Fortsatt att älska mej.

Det fanns en tid när jag aldrig, i min vildaste fantasi kunde drömma om att träffa en man som Johan. En tid när kärlek för mej bara var rädsla, mörker och oro.

Jag ska berätta om den tiden för er. Men inte nu.

Nu skriver jag om min kärlek till Johan. Den kärlek som jag ibland önskar att jag kunde uttrycka på andra sätt. Kärleken som jag vet att jag måste vara rädd om. Kärleken som jag ibland är orolig ska ta slut, inte längre kännas för honom eller mej. Kärleken som jag ibland tar förgiven.

Det är svårt att leva med någon. Svårt att älska och ha en relation att vårda. Särskilt när man har barn. Jag kommer att skriva om det längre fram. Hur vi gör. Hur vi har det. Hur vi försöker få allt att gå ihop.

Det här inlägget, mitt första i detta lilla sommarprojekt, handlar om mej och Johan. Det känns viktigt för mej, att det är det första ni läser.

För när jag skriver om det som tidigare varit mitt liv, behöver jag hela tiden luta mej mot det jag har idag. Min trygghet. Mitt liv. Min familj.

Jag ångrar inget av det jag gjort. Jag vet att alla mina upplevelser, möten, resor, känslor, skratt och gråt, har format mej till den jag är idag. Fört mej till det livet jag lever nu. Tillsammans med Johan och våra söner.

När jag skriver i sommar, vet jag att jag både kommer att skratta och gråta. Minnas mycket med glädje men också med sorg. Det ska bli kul och spännande att skriva på detta sätt. Som om jag ska lära känna en ny person. Fast det är jag. Den jag varit och den jag är.

Jag har varit gift med Johan i snart fyra år. Tillsammans med honom i sju. Den lyckligaste tiden i mitt liv, utan tvekan. Jag är stolt över att vi håller ihop än. Nu tänker ni kanske, vaddå än? Det har ju bara gått sju år. Men för mej är det stort. Sju år är en lång tid att leva tillsammans med en annan människa.

För mej.

För mej, skriver jag. Allt jag kommer att skriva om handlar om mej och mina upplevelser. Även om jag berättar om människor som har gjort avtryck i mitt liv, så handlar detta om mej. Jag vill att ni ska minnas det. Jag vill inte att någon ska känna att jag skriver om hur andra är, tycker eller känner. Det jag skriver om är endast hur jag har upplevt det.

Jag avslutar detta inlägg med musik. Låten ni hör om ni klickar på play heter Two och är skriven av Ryan Adams. Johan gillar honom och har fått mej att lyssna på hans musik. När jag och Johan hade vår bröllopsfest, sjöng jag för min nyblivne make. Jag sjöng den här låten. Texten säger precis vad jag kände när jag träffade Johan.

Lyssna och njut.

Mest är den här låten till dej, Johan. Tack för att du orkar. Men jag vet ju, you´re just in it for (the) Kicks.

Sommarskribenten.

Sommarpratarna på P1. Jag tycker att det är fascinerande att lyssna på dem. Inte för att de är kända eller för att jag gillar vad de gör, utan för att det är små berättelser ur en människas liv.

Jag har alltid gillat att lyssna till människor som berättar om sina liv, sina tankar och sina upplevelser. På mina kvällspromenader med hunden, var jag än har bott, har jag undrat vilka som bor i husen jag passerar (här vill jag lugna mina nuvarande grannar, det är inte så att jag smyger omkring runt era hus och tittar in). Vad drömmer de om? Vad pratar de om? Vad skänker dem glädje? Vad oroar dem? Vad skrattar de åt? Vad gråter de för?

Jag tycker att det är härligt att dela tankar och funderingar med människor. När någon berättar något för mej kan jag ofta relatera till det. Alltid finns det likheter med mitt liv, mina upplevelser och mina känslor.

Sen är man olika. Jag är en öppen person. Jag har lätt för att prata med andra människor. Delar gärna med mej och bjuder på mej själv. Oftast tar jag inte mej själv på för stort allvar.

Nu tänker jag på min blogg. Ni som läser här vet att jag är ärlig. Ni vet att jag inte förskönar eller glorifierar. Jag har läst igenom några av mina äldre inlägg från mina två gamla bloggar. En tanke slår mej.

Hur kul kan det vara, egentligen? Att läsa om min vardag.

Men så vet jag. Det finns de, eller vi, som gillar att läsa bloggar. Ta del av varandras vardag. Känna igen oss i varandras glädje, sorg, lycka eller tristess.

Men nu tänker jag ta en paus från mitt vanliga bloggande. Jag tänker inte skriva i dagboksform denna sommar.

Jag ska sommarprata. Eller sommarskriva. Som sommarpratarna. Fast istället, sommarskribenten. Ja, ni fattar (knowing when to stop - not my thing.)!

Bilder, text och musik.

Såklart vill jag ha sommaren 2012 dokumenterad i bloggen. Så att den inte faller i glömska. Så att inte fina foton saknar förklaringar och kommentarer. Men denna sommar kommer som en krönika efter semestern istället.

Kanske förlorar jag alla mina läsare. Men som de säger - omväxling förnöjer (variatio delectat, om jag inte missminner mej. Lärarjäveln?).

För er som orkar och vill, imorrn börjar jag mitt sommarskrivande.


Här skulle rubriken för detta lilla projekt komma. Men jag kommer fan inte på något endaste litet fyndigt ord.

Å nu ba, shit! Tänk om jag ångrar mej... Tänk om det här är min sämsta idé ever...?

Fast jag har ju inte ristat detta beslut i sten. Bara i skriv och html-läge.

Och hur viktigt är beslutet ifråga egentligen? Skrev jag inte nyss att jag oftast inte tar mej själv på för stort allvar?!?

Jag kanske inte känner mej själv.

Egentligen...

Själva.

Uj, uj, uj! Spännande det här. EM-finalen.

Hahahahahahahaha :) :) :)

Nä, allvar nu.

Hej då, finisar!

Sa jag, men fick inte ens en blick till svar.

Hemma hos mormor och morfar får man sällan blickar. Där är det mest, mormor kolla här eller morfar kolla där. Medan en annan ba, oj får jag se! Men det får man sällan.

På torsdag kväll kommer de åter. Våra grabbar.

Under tiden vi väntar på dem ska vi:

1. Pippa.
2. Ligga.
3. Hångla.
4. Sova ostört.
5. Jobba.
6. Gå på bio (tack Marie och Eric!).
7. Äta på restaurang.
8. Städa.
9. Rensa.
10. Äta onyttigt framför teven på orimliga tider.

Vi går ut starkt med nummer tio.

Kvällens i-landsproblem - det är svårt att välja bland alla oyttigheter.

Jag har en idé om mina inlägg under denna sommar. Säg vad ni tycker imorrn efter första sommarinlägget.

Meanwhile, heja Spanien och Italien!  Det har som ingen betydelse. Spanjorer och italienare är lika snygga. Fast nu när jag tänker på det... Heja Spanien! Mycket sexigare språk!

Också en aspekt att ha i åtanke.