Dagen efter.

Minns inte senast jag mådde så här. Tung i huvudet. Lätt illamående. A bit skakig. Lite torr i munnen. Och väldans sugen på onyttigheter.

Inte gravid.

Men kanske, kanske lite bakis. Men bara kanske.

För det känns så B om det är vad jag är. Bakis. Som värsta festprissen.

Party på Harrys med fina kollegor.

En kollega tog några bilder på mej och Rosie. Eller några och några. Typ hundra, innan vi var nöjda.

"Älska med kameran!" sa fotografen töntigt. Och jag gick all in. Rosie ba, eehhh what?!?!?

Det blir alltid så genant, tycker jag. Att en gör sej till (jag) medan den andra (rosie) verkar naturligt vacker.

Men blir man någonsin naturlig på kort? Vill man verkligen det, vara naturlig? Nä, jag tror på tillgjordhet. Alltid lurar man någon.

För vem vill se den bistra verkligheten? Egentligen...

Nä, precis! Det är ju det jag säger. Fake it until you make it.



So to sum up;

Underbart rolig fredagskväll. Seg, seg, seg lördag. Men trevlig dag ändå, tack vare fantastiska grannar. Jag har alltid sagt det och är nu helt säker - vi har verkligen de bästa grannarna!!!

Alltid någon att hänga med. Både för stora och små.

Söndag imorrn. Det känns skönt. Inte att det är söndag och därmed slut på helgen. Men skönt att jag förhoppningsvis inte längre mår så här konstigt.

Bakis...

Nä, det kan inte vara så. Inte jag, inte.

Om min trötthet.

När jag tjatar om att jag inte får sova på nätterna. När jag maler på om hur trött jag är.

Så menar jag det verkligen.

Och här är beviset på HUR trött jag är.

Denna har jag tvättat mej med i tre dagar. Och jag upprepar, TRE dagar. Alltså, tvålat in hela kroppen med innehållet.

Märklig duschcreme, har jag tänkt. Seg och olöddrig, liksom.

DUH!!!

Men om vissa kunde sova så här gott,

VARJE natt!

Så kanske man, under morgonduschen, vore alert nog att inse att seg och olöddrig duschcreme förmodligen inte ÄR duschcreme.

Det är skönt när man kan skylla sin klantighet på barn som inte sover.

För något eget ansvar vill jag gärna inte ta. Öm moder, som jag är ;)

En vän.

Minns ni nappfiaskot?

En sann vän fattar verkligen bedrövligheten i bilden ovan.

En sann vän förstår hur ohipp och småbarnssliten man verkligen är.

En sann vän får en att känna sej bättre.

Iallafall en sann shoppar-vän :)

Tack underbaraste Rosie för bästa presenten på läääänge! I loooove them!

Löjligt hur mycket bättre man mår när man känner sej aningen snyggare.

Vad vore livet utan vänner?

Lördag.

Tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om mina söner. Lägga ut bilder på båda.

Det är inte lätt, kan jag lova.

För min äldsta son ser man i typ tre sekunder per dag. Det är bara kompisar som gäller. Jag känner mej helt förvirrad. Redan?!? Kompisar, nu?!?

Är det rimligt?

Jag tog ett snabbt foto vid frukost. För det är enda tiden på dagen jag ser honom.

Kan det vara okej?

Det HÄR hade jag INTE räknat med. Nu ångrar jag alla "åh-vad-skönt-när-barnen-blir-större-kommentarer.

Min stora, stora kille. Så fin att jag måste gråta <3

En son stannar åtminstone hemma. Världens mammigaste. Men ganska så cool ändå.

Och coolheten vill jag gärna behålla. Så jag vore tacksam om faster Sofia kunde låta bli att skänka kläder med gräsliga tryck på.

Alltså, kläder med tryck på, hjältar tecknade figurer och allt annat i samma kategori - not my thing.

Tur att han är söt.

Helg.

Skönt när man kan hänga vid vattnet. Å ta fina bilder med hundar som ställer upp på fotografering.

Typ...

Jag försöker iallfall se okej ut. I fett hår och tillgjord min.

På väg ner till vattnet tyckte min hund att det kändes vettigt att bada.

Men konsekvenstänkandet kunde sannerligen förbättras. I, kommer man alltid. Men upp, då?

Husse to the rescue.

Resten av förmiddagen lyssnade jag på hussens tjat om blöt sko pga av bedrövlig hund.

Med tanke på DET tjatet, känns det okej att hussen jobbar ikväll.

Men bara okej.

Hade gärna haft honom bredvid mej i soffan.

Hussen.

Och efter detta inlägg lovar jag att aldrig mer kalla min man för husse.

Trevlig kväll på er!

"Nattsömn."

Vi sover inte särskilt bra här hemma. Vi har en son som finner det överskattat med sömn.

Man blir trött av för lite sömn. Och trötthet hjälper inte mot medfött uselt morgonhumör.

Ibland...

...ibland önskar jag att jag kunde vakna aningen fräschare.

Är det verkligen för mycket begärt?!?!?

Det gick fort.

Vi har varit själva, jag och maken. Hela helgen.

Vi har pratat, tittat varandra djupt i ögonen. Vi har kyssts och älskat. Bara ägnat oss åt varandra. Blivit nyförälskade på nytt. Pirriga i magen och sådär.

Tror ni på mej?

Nä, tänkte väl det.

Så, here is the sanning.

Vi har städat, rensat, handlat mat, jobbat och stressat över att vi inte hunnit med ovanstående lögner. Nåja, inte alla iallafall ;)

Det är väl märkligt. När man kan pippa ostört mest hela tiden, passar man på att...

STÄDA.

Städa. Städa, för i helvete!

Vilket skämt.

Nu är ordningen återställd. Nu behöver vi inte tänka på att vi borde kyssas stup i ett. För nu är grabbarna hemma igen. Mysigt och lite snopet. Jaha, kom ni redan, liksom.

Men det är härligt att ha dem hemma igen.

Vi gick på kalas och firade sötaste 2-åringen på lääääänge. Elin <3

Vince med två söta tjejer, Nova och Elin.

Lennon med grabbarna grus, Ludvig och Robin.

2-åringens mamma hade fixat sötaste och godaste fikat ever.

Lite dåligt, kan jag tycka. Att ge andra mammor (läs: mej) prestationsångest inför kommande kalas. Hon är för bra, helt enkelt. Den där Camilla <3

Imorrn är det måndag och jag kommer att börja dagen på samma sätt som jag började lördagen och söndagen.

Spring med dragande hund. Det går asasnabbt! Kommer aldrig mer att springa för egen maskin.

Söndag kväll. Glass, alltså.

Hej på er!

Tomt.

Helt utan barn. Tomt, tyst och lite tråkigt.

Ingen 2-åring som gör konstiga saker

Ingen 4-åring som pussas.

Ingen bebis att snosa på i soffan med mitt feta hår och allvarliga min.

Istället en stor hund, som fäller ett hav av päls, att pussa på

och känna sej tryggare än någonsin med.

Obehöriga äga ej tillträde.
(bild mest för att vissa (ulli, rosie) ska himla med ögonen.

Så i helgen, medan grabbarna är hos mormor och morfar, spenderar jag min tid på jobbet eller hemma. I hemmet med en dammsugare alternativt dammvippa i handen. Några långpromenader och springturer också förstås.

Men mest ska jag sova. Utan att bli väckt av någon klockan 02.30 piiip. Och med någon menar jag inte min man.

Men just, ja! Jag har ju shoppat, ju. Och tagit en larvig bild med tillgjord min i provhytten. Iallfall nöjd med mitt köp. Kanske en halv storlek för stora. Men det skulle jag aldrig erkänna. Särskilt inte för vissa.

Eller skulle jag ha valt rosa...?

Tänkte sova nu. Sova, alltså. Med betoning på SOVA.

Zzzzzzzz.....

Kärlek.

I söndags blev jag sådär förälskad, ni vet. Sådär, guuuuud vad kär jag är!

I denna här.

Hon heter Viola och är är så underbar att jag ibland känner att jag vill grina. Mest vill jag grina för att jag inte kommer att få lukta på henne på länge. Hennes föräldrar (min dumma bror och min dumma svägerska) har nämligen bestämt att hon ska vara i Chile tillsammans med dem i två månader. WTF, kan ju jag känna. Är man inte flera om det här barnet?

Tydligen inte.

Min (dumma) svägerska packade således sitt handbagage och tänkte att hon nog inte skulle bli stoppad i tullen. Jag ba, lycka till!

I smyg hoppades jag att hon skulle bli stoppad och arresterad för smuggling. Då tänkte jag att jag kunde swoopa in och ta ut min rätt som faster. Vårdnadshavare, då. Till Viola och hennes storasyster, Olivia. Vi skulle behöva några barn till. Vi har inte så fasligt mycket att göra, liksom.

Underbara struntungar som jag älskar sönder <3

Ta en bild! utbrast jag och samlade min pappa och alla ungar i soffan. Sen kan man ju undra hur jag tänkte med min pose. Det här blir nog snyggt. Om jag vrider armen i en absurd vinkel, eller nåt.

Hon, Mia (min dumma svägerska), blev inte stoppad i tullen. Hon är framme hos min (dumma) bror. Och trots att dom tar min rättmätiga del av sina egna ungar ifrån mej, så hoppas jag att dom får två underbara månader tillsammans! Det är dom sannerligen värda!

Kvar är jag med deras hund. Mer om det i ett annat inlägg.

Nu måste jag äta. För jag är hungrig. Det är jag jämt nu för tiden. Som ett bottenlöst hål.

The vecka.

Veckan som gått.

Katt kastrerad.

Blev galen.

Jobb, jobb, jobb.

Halsont.

Häng med äldsta.

Å veckans höjdpunkt. Massor av pussar och mys med finaste bebisen just nu - Stinafina <3

Hennes mamma bjöd på lunch. Men jag fick absolut inte berätta vad hon bjöd på för mat. Hon tyckte att det var för ålderdomligt. Själv var jag häpen över den rediga maten. Älgstek med sås och potatis. Eller jag menar förstås en hipp lasagne. För om jag minns rätt var det lögnen hon gav mej att vidarebefordra till alla våra hippa vänner och kollegor. Gudars, liksom.

But I do love you, Cissi! Å tack för redigt lagad mat!

Nu ett glas med coca cola och is.

Sen ska jag sova röven av mej. Så fruktansvärt trött.

Man är rolig så här på veckoslutet. Minsann.

Borde ju vara ett glas vin, tända ljus, hålla handen i soffan. På det lite sex och samlevnad.

But the trötthet, liksom.

Min lilla.

Helg slut.

Gud, helg slut.

Men måndag är också en dag. Lika fin som alla andra. Absolut!

Idag går mina tankar till min yngsta son. Som jag, för att klargöra, älskar högt.

But!

A very big but(t)!

Hans humör. Ungens humör. The Humör!

Det är ORMILIGT!

Söt som socker, hell yeah!

Men hur hanterar man den lille mannen? HUR?!?

En liten bildserie för att illustrera.

Vi gick på café, för Viff ville ha glass.

"Viff glass. Viff glass. Viff glass. Viffglassviffglassviffglassviffglass..."

Så det fick han. Och blev glad.

Gladheten varade i tre sekunder och sen blev han arg. För att Johan bar honom till bordet. Jag befann mej alltså längre än tre millimeter ifrån honom och då får man ju förstå hans ilska. Vilket fruktansvärt svek!

Så fick han chokladsås, som han ALLTID vill ha. Då skrek han neeeeeeej! För det borde jag väl fatta att han inte ville ha just idag.

Sedermera tog han Johans glass och skrek åt mej att "mamma inte smaka helller!!!!"

Johan ville smaka sin (rättmätiga!) glass. Men se det fick han (för i helvete!!!) inte göra.

HUR fräck kan en pappa vara, liksom?!?!

Jag ville överraska ungen. Därför jag köpte festis, som han i vanliga fall älskar, men såklart skulle det vara vatten denna gång. Såklart!

Och så där höll det på. Glad arg glad arg glad arg glad arg gladarggladarggladarg...

Som på nätterna.

Hela nätterna.

Glad arg glad arg...

Ja, ni fattar.

And again, jag älskar honom! Älskar honom!

Det är så svårt bara. Det här med hans humör. Jag vet varken ut eller in. Hur menar han, liksom?

Och det värsta av allt. Så här har alltså Johan känt, since the day we met. Hur menar HON, liksom?

As they say - äpplet faller inte långt ifrån trädet. I vissa fall, faller det knappt.

Som i detta fall.

Men det hade ni redan fattat.

Hopplösa fall.

Jag och Viff.

Att måla med tusch.

Jag funderar ofta på det här med att jag valde att prova få barn. Och fick det.

I ett tidigare inlägg på min gamla blogg, skrev jag en gång om hur det känns att vara mamma. Jag skrev som det  är, att det känns som om jag ritat med tusch. Ni vet, på lågstadiet, när fröken sa att nu ska vi rita, men börja med blyerts och fyll sedan i med tusch. På så vis kan ni sudda ut om det blir fel. Utan undantag, gjorde jag aldrig som hon sa. Jag tyckte det tog för lång tid. Så jag brakade på med tusch direkt. Fort och fel. Som vanligt.

Så känns det för mej att vara mamma.

Inte fel kanske. Men fort och ofta känner jag att är jag ute på jävligt hal is. Det känns som att jag gissar mej till allt som har med mitt motherhood att göra.

Hur man handskas med trots - beats me. Men jag hittar på.

Tider och rutiner - I don´t know. Men jag härmar vänner jag litar på (ofta min makes syster).

Mat - anar att det ska vara hälsosamt. Men vad fan betyder det? Borde barnen bara vegetarianer? Man hör ju så ofta nu för tiden att det är det bästa. Hur ofta är det okej med halvfabrikat?

And so on.

Ibland... Ibland känner jag mej, på riktig, som en väldigt olämplig mor. Jomen, det är säkert! För jag anar att jag saknar det mest väsentliga - ett tålamod.

I have non.

Och idag insåg jag vidden av det. Att inte ha något. Tålamod.

Skrillor. Med allt vad det innebär.

Knytaknytaknytaknyta.

Hållahållahålla.

"Bra!" Jo, du KAN!"

Trots att ungen ba, neeeeeeeej, jag kan INTEEEEE! Men vägrar att byta om till skor.

Dom lär sej. Det fattar jag, såklart. Men att bygga en stabil grund, har jag hört är viktigt. Och om mitt tålamod är, i det närmaste obefintligt, hur i jösse namn ska jag då kunna grunda väl?

Va? Va?! Va?!?!?!

Äh, vi tar en skön lunch ute i solen istället.

Och tror man inte på fan, att det även där behövs massor av det där jag saknar. Tålamod.

Vingligt bord. För varma hamburgare. Vissa vill bara sippa festis. Kladdig ketchup. Ni med småbarn fattar vart jag vill komma.

YOU HAVE GOT TO HAVE TÅLAMOD!

Massor av tålamod.

Om man inte vill:

1. Skrika "tyyyyysssst och ääääät!!!" jävligt högt.
2. Skilja sej med barnens pappa.
3. Inte sälja hunden som gör det vingliga bordet ännu vingligare.

Och en massa andra olämpliga saker.

Så för att knyta ihop inlägget där jag började. Det här med att rita med tusch.

Skulle jag verkligen ha gjort det? Ritat med tusch - alltså, pippat utan skydd.

Var det verkligen lämpligt? Fixar vi det här, jag och maken? Kan vi bygga en stabil grund åt dessa underbara ungar?

OCH vilja pippa MED skydd tills döden skiljer oss åt?

Borde vi månne ha fortsatt rita med blyerts...?

2 mars.

Två veckor av kräk och feber är över.

Eller...?

Gud, jag vet inte. Man kan verkligen inte lita på något här i världen.

Tydligen inte på sej själv heller, upptäcker jag nu. HUR har jag INTE märkt att jag satt på mej byxorna ut och in?!?

Nä, nu får det vara slut på det här! Nu vill vi orka mer än bara soffliggning.

Och vi verkar vara på rätt väg. Lilla har varit mer sej själv idag. Vilket betyder roliga hattar.

Vid varje tillfälle.

Mitt i allt vårt elände. När ungen hade 40 graders feber och jag knappt kunde resa mej upp utan att kräkas.

Då skickade en finfinfin vän kärlek till oss. Kärleken kom i form av den rödaste ros.

TACK, bästa Ulli! Du kan bara ana hur glad jag blev!

Friskaste dagen på länge. Den 2 mars. En speciell dag.

Guds födelsedag!

Ett grattisligg... Neeeej, vad skriver jag?!? Såklart menar jag inte det (typ). En GRATTISKYSS, önskar jag att jag kunde ge honom. Gud.

Och en sådan skulle han säkert vilja ha av mej. Helt säkert. För VEM skulle tacka nej till den här fräscha?

Jamen, jag har ju varit sjuk OCH vabbat. What else kan man begära?

Men i november, när vi åker till Staterna. Då! Då! Då...

Äh, who am I kiddin´ ?

Jag är för ung för honom. Inte kan en 35-åring ligga...eehhh, jag menar förstås KYSSA (typ) en 50-åring.

Fast vore jag singel.

Och hade tvättat håret.

Då...