Vår(a) dagar

"Ska du yoga, menar du?"

"Ja, jo... Jag tänkte det. Du kan ju vara med och yoga på ditt sätt."

"Absolut! Ger du mej bara den där skallran så."

"Men alltså, den låter så himla högt. Kan du inte lägga ifrån dej den och öva på att sitta stadigt. Jag ska bara göra några solhälsningar och sen är jag klar. Okej?"

"Ska jag bara sitta, alltså. Och inte göra nåt?"

"Jamen, typ."

"Glöm det! Får jag inte ha skallran tänker jag öva på att gå från sittande till krypposition!

"NEJ! Inte nu, du ramlar bara och jag vill fokusera på yogan."

"Då kör jag! Från sittande till krypposition, var det alltså. Jihooooo!"

"Nä, det här går inte, jag yogar sen istället. Nu äter vi frukost."

"Hahaha... Easy peasy att få som jag vill."

"Va?"

"Nä, nä... Inget. Tihi tihi..."

Tänker att jetlaggen snart har släppt (ja, jag är seg!) och då blir det upp med tuppen för att yoga, innan Happy har vaknat.

Alltså, huuuuuur härlig är inte denna tid? Hösten är visserligen min favoritårstid men våren är fanimej inte långt efter. Kvittrandet från fåglarna, solen som börjar värma, isen som släpper...

Åh! Verkligen, åh!

Jag hängde ute med mina grabbar igår. De var så himla fina i sina vårkläder och brunbrända nyllen! Jag såg riktigt framför mej hur fina bilderna skulle bli att ge bort till mor- och farföräldrar.

"Sätt er ihop och titta hit!"

"Mmmm...fint, fint. Men ni kan väl le lite!"

"Alltså, inte så där creepy och överdrivet. Mer som att ni inte visste att jag tog kort, liksom"

"Okeeeeej..."

Kusin Axel var på besök och jag såg min chans till fina kusinfoton. Vis av min inte så pedagogiska regi ovan, försökte jag mej på ett trick;

"Japp, då ler ni alla när jag säger tre. Ett, två, TRE!"

"Äh! Hopp och lek!"

Vi gick till en udde med höga stenar och parkorade istället. Upp och ner. Klättra, hoppa, springa. Outtröttliga.

Precis som jag. Tröttnar aldrig på att sitta ned i solen med en kopp te och en kaka och ba, aaahhhh!

Inga palmer längre, men nog så fin utsikt åt båda håll. Vatten och fridfullt betande hästar.

Tills dom fick korn på min nybakade citronkaka och blev överdrivet närgångna. Frustade ner i min tupperwarelåda och buffade med mularna på mej. Till slut ställde jag mej på en sten (man kan inte tro att jag är en gammal hästtjej) och ropade på ungarna att komma och äta upp sina bitar. Då vaknade bebisen i vagnen och sen hade teet kallnat.

Idag skickade jag iväg två stora killar till skolan. Den lilla var pirrig efter så lång ledighet. Den stora var lite butter och tyckte att ledigheten varit snålt tilltagen. Men iväg kom dom och där satt vi, jag och Floyd, ensamma. Det blev så tyst, plötsligt. Men bebisen räddade upp;

Vi åt sedan frukost i vår ensamhet. Jag drack äcklig ingefärashot (Johan tvingar mej) och Floyd fick lite, lite plommonpäronpuré (trögt i magen när man börjat smaka på annan mat).

Ett oinspirerande frukostbord för två;

Och sen blev det knäpptyst när lilla människan somnade. Ovant att inte ha hela familjen samlad.

Ensamisolenselfie;

Lycka är att kunna vara barfota även hemma i Norden!

Nu vaknar han där ute, efter några timmars sömn i vagnen. Så nu blir det lunch.

Hej så länge!

Första dagarna hemma

Jag shoppar bara när jag måste. När jag verkligen behöver något eller typ när mina kläder har gått sönder eller när Johan lite försiktigt påpekar att vissa plagg kanske har hängt med under lite väl många år. Då möjligtvis handlar jag nytt.

Inte för att Johan verkar ha koll på när jag behöver nytt, i och för sej...

Som när vi packade för att åka hem från Florida och jag sa till honom att jag skulle lämna kvar en tröja hos June och han sa; "Det var inte en dag för tidigt!" och jag undrade vad han menade eftersom jag köpte tröjan i höstas och han svarade; "Ojdå! Jag trodde du menade den andra gröna som du har haft sedan vi träffades." och jag blev sur på honom eftersom den andra gröna är min favvotröja och den kommer jag aldrig i mitt liv göra mej av med.

Men ändå, jag inser att jag måste förnya mej ibland.

På resor shoppar jag heller inte särskilt mycket men jag äääääälskar när jag hittar något som har "Kicki" written all over it. Så var det på denna resa, när jag hittade världens coolaste skylt som summerar mej alldeles på pricken. Jag ba, alltså Johan kolla! Johan ba, japp så är det! Men den var så otymplig och tung och dyr, så jag lämnade den orörd i butiken flera gånger. Men så kom jag på att jag snart fyller år och eftersom Johan är oromantisk och sällan överraskar mej (alltså, jag är likadan, so no hard feelings!), så fixade jag min egen present från honom. Den var tung och svår att packa och vi hade övervikt och var tvungna att stresspacka om på flygplatsen för att slippa böta 200 dollar, men det var de fanimej värt.

Nu ska den upp på synlig plats. Alltså, I love!!! Me in a nutshell.

Sen hade ju även andra skyltar passat men så mycket självinsikt behöver man väl inte ha, kan jag tycka...

Det ska bli väldans spännande att se om vi efter denna resa lyckas med konststycket att framkalla resebilder och fylla vår fotovägg... Vi har så sjukt många coola bilder från alla våra resor men se dessa ligger kvar i dator och mobiler. Bedrövelsen! Men som sagt, maybe this time we will rise to the occasion och få´t gjort.

Bebisen, som jag hade tänkt skulle stay a helpless lil baby lääääänge, har redan avverkat två krypstilar och är nu inne på sin tredje. Exakt precis på samma sätt som Vince flängde omkring back in the day. Och det, mina vänner, var inte roligt! Det gick alldeles för snabbt för hans bästa och jacken i pannan, bulorna och blåmärkena! Hoppas på att denna lilla tar det lite lugnare.

Än går det inte särskilt snabbt i alla fall.

Han blev sex månader igår, ungen. Helt sjukt att han varit utanför min kropp i ett halvår. Jag beklagade mej till Johan över att jag inte längre har någon bebis och blicken jag fick... Blicken! Inte den jag annars får, i sängkammarn och så.

Well, well. Alla vill vi olika här i livet.

(OBS! Skämt! Jag vill inte ha fler ungar, men ni mammor vet, sorgen när de två första månaderna är förbi. Pappor just don´t get it!)

Nu har vi varit hemma i två dagar och alla utom jag och Floyd har ställt om tiden. Johan och de stora pojkarna tar sej så fint upp på morgonen, så. Det gör inte jag och bebisen. Förvisso är vi lika trötta om kvällarna så det vette tusan vilken tid vi är på. Likaså är vi ständigt hungriga. Alltså, det tar en timme efter att jag har ätit and then the hunger! Tackar min tjocka bebis för att kilona inte fäster på mej längre. Som sagt, det blir amning tills han är tolv. Igen, får jag den där konstiga blicken av min man. What is up med den?!?

Nåväl.

Vi har packat upp alla väskor... Eh, förlåt, Johan har packat upp alla väskor. Vi har snart tvättat allt lortigt... Eh, förlåt igen, Johan har snart tvättat allt lortigt (jamen, jag har fullt upp  med amning och tidsomställning!) och snart ska vi åka och fira påsk med efterlängtade kusiner. Det blir fint!

Några bilder bara innan jag gör mej påskafin;

Vi har många paradis på jorden. Ett av dem är här i Sjöboviken.

Sol även här.

Aaahhhhh...

En Sjöboselfie;

Tacksam för fina dagar här hemma!




Hemma

Hemma. Märkliga känslor. Så är det alltid för mej efter en resa. Blandad kompott, liksom. Glädje blandas med ledsamhet blandas med det sköna i att kliva in i sitt eget hem blandas med trötthet och utmattning blandas med tanken om att snart måste vi resa igen fast först måste vi tvätta kläder i tusen år för ur väskorna bara väller det lortiga kläder, TROTS att man tvättade innan man drog hem. Och när man står där och packar upp, då bränner tårarna och man ba, bu hu hu hu, jag vill ju packa i och inte upp.

Att resa är, som ni märker, som en drog för oss. För barnen också, verkar det som, för de frågade just om jag hade bokat biljetter till nästa resa och när jag svarade nej sa Lennon, "Mäh! Varför inte det?!?"

Och ja, det kan man ju undra. Så snart så, bokar vi igen.

Men nu är vi hemma och det är fint det också. Mysigt med vårt lilla hem. Uuuuuunderbart att få laga mat i sitt eget kök (det firade jag tydligen med att grilla korv ute) och såååååååå sjukt himlans skönt att få krypa ner i rentvättade lakan efter 38-timmars vakenhet. Till och med bebisen verkade tycka det.

Flygningarna gick superbra! Perfekt tid att flyga på kvällen. Visserligen hade vi en jäkla massa krångel innan vi kom på något av planen, men det känns som old news, det är det nämligen alltid när vi ska flyga från USA. Vi börjar tro att det är ett tecken på att vi inte ska lämna detta land. I vilket fall, så var det denna gång problem med Floyds biljett. Den fanns fast den fanns inte. Mycket oklart för alla inblandade var detta betydde. Men hade det inte löst sig i tid (det var på håret, kan jag säga) så hade han blivit väl omhändertagen i USA, försäkrade en av United-kvinnorna oss.

"The happy baby can stay with me", sa hon. "Sure!" sa jag. "NOOOOOOO!" skrek barnen.

Det löste sej och vi kom fram till gaten exakt när det boardades. Det var lite surt hos vissa som tyckte att det var krångligt med barnfamiljer som skulle gatechecka vagn och bilstol i sista minuten. Surheten bekom oss dock inte eftersom vi bara var glada och lättade över att ha hunnit fram i tid.

Först en kort flygning till New Jersey, sen middag på flygplatsen innan vi boardade planet som skulle ta oss över Atlanten. Gick hur smidigt som helst. Ungarna kollade på varsin film och sen var det god natt. Det enda dryga var att vi kom på planet så sent att en barnfamilj redan lyckats stjäla platsen med babysängen. Vi hade blivit lovad en sådan, men se det fick vi inte ändå. Turligen lyckades jag fixa mej en plats med ett ledigt säte bredvid och där sov lilleman gott hela resan. Själv tittade jag på en film, åt tre tuggor av maten och störde mej på familjen som stulit våra platser och vars baby väckte min baby av sitt skrik hela tiden. Snacka om att fokusera på heeeeeeelt fel sak och göra sej själv irriterad for no reason! Very onödigt och ofruktsamt.

När vi var framme i Frankfurt hade vi (jävligt) tight med tid så vi förvandlades plötsligt till sådana människor som jag och Johan normalt föraktar. Det vill säga - vi slängde oss ur stolarna direkt planet hade parkerat och ställde oss töntigt i gången och väntade otålmodiga på att få kliva av. Sen suckade vi lite för att det tog sån tid och i och med att vi var fokuserade på vårt suckande och på vilken tid det tog, missade vi helt att det också gick att gå ut ur planet bakifrån. Vi blev således de sista ut och vidare de enda som inte fick plats i bussarna som hämtade oss vid planet. Men det var visst ingen som kunde, eller snarare VILLE, hjälpa oss utan alla skyllde istället otrevligt på varandra. Så där stod vi en bra stund och jag fick det än en gång bekräftat för mej att det gäller att alltid se det bästa i allt och inte stå med fel fokus och sucka åt helt jävla fel håll. Shit, vad jag gör mej själv en massa otjänster i tid och otid! Skärpning, Kicki!!!

Till slut kom det i alla fall en buss och när den lämnade av oss på universums största flygplats var det bara att springa. And then, sista flygningen till Sverige.

Och jag kommer förmodligen aldrig mer att vara rädd för normal turbulens eftersom vi i det sista luftrummet höll på att störta (nä, det kanske vi inte gjorde men det var på fisens mosse). Piloten förklarade det vidriga skakandet med att vi fått ett annat plans turbulens (?!?!?!?) och att det var väldigt ovanligt men ingenting att oroa sej för. Hur är det ens möjligt, undrar jag?!? Och "inget att oroa sej för", my ass!!!! Jag har nämligen fått det berättat för mej av min vän som är flygvärdinna, att det är livsfarligt när sådant händer. Eller exakt så kanske hon inte sa, men jag läste det mellan raderna. Vad kan annars "jag har varit med om det en gång" betyda, om man som hon varit i luften miljoner gånger under ett flertal år?

Nåväl. Vi lever och är hemma!

Med blandade känslor, som sagt, och med packning som man ba, alltså, vart ska vi få plats med allt?!? Inte för att vi har så mycket mer med hem utan för att röran gör att jag får epilepsianfall.

Med blandade känslor fast mest lycka! För sannerligen - lycka är när fina vänner hälsar välkommen hem;

Åh, alltså! Åh <3

Idag drog vissa nitlotten och fick därmed åka till ICA Maxi och hänga med resten av Örebro. Andra drog vinsten och fick promenera till vattnet i vårsolen.

Andra;

Det var inte kul att trängas (ärligt, varför handlar inte pensionärerna på vanliga dagar?) men jag andades och påminde mej om att inte foka på fel sak (lyckades ganska bra, funderingen angående pensionärerna var bara lite försiktig, så där...) och hur skönt är det inte att komma hem och fylla kyl och frys!!! Tog sedan en promenad jag också. Visserligen inte i någon sol men ååååååhhh, lukterna och luften på våren, alltså! Underbart!

Nu sover barnen och Johan och jag har landat i soffan. Jag bläddrar lite bland de sista bilderna som jag tog precis innan vi drog till flygplatsen. Tänk att det är så nära men ändå så långt borta...

En sista promenad för att mata fiskarna;

Barfota sista timmen. Såååååå underbart!

Andra drog av sej mer kläder och njöt de också.

Familjen Agnemyr tackar USA för denna gång och försäkrar att de snart snart snart will be back!

Men nu är det påsk och det är härligt! Vi har, som sej bör, påskpyntat fult (på riktigt, hur fult är det inte med fjädrar?!?) i vår trädgård.

Glad påsk hörrni! Här får ni ett påskkort som jag tagit på vår fult påskpyntade framsida.

Sista dagen

Här är det muntert, minsann. På tvärtomspråket.

Lennon i tårar efter ännu ett farväl, Lee den här gången. Jag går omkring med spända käkar för att hålla tårarna borta eftersom jag inte orkar gråta sönder sista kvällen. Vince somnade just och mumlade halvt i sömnen; "Jag kommer att sakna Elaine och Walter." Johan dricker överdrivet stor öl (tror att det är så han dränker sin sorg) och Floyd ligger tjock i sängen och är den enda som sover oledset.

Sista dagen var lika underbar som övriga dagar.

Min sista palmselfie för ett tag;

Starbucks drive thru;

I will miss my sparkling iced tea!!!

Lek lek lek lek lek lek i pool med Lee;

Alla ville vara med;

Men alla fick inte stanna hos Lee för vissa hade inte ammat eller sovit enligt instruktioner. Således fick vissa följa med June och mej på manikyr,

och pedikyr.

Jag befarar dock att han inte sov utan var medvetslös av alla ångor därinne. Useltföräldraskap.nu

Oh, well.

Lunchställe fick Vince välja. Det blev mexikanskt. Jag hade noll konsekvenstänk och satte i mej både bönor och lök. Det blir roliga blöjbyten på millimtertoaletterna på plan imorrn. Smalast byter. Med andra ord Johan.

Middagsrestaurang var Lennons val - Cheesecake Factory. Jag mår fortfarande illa.

Oreo Cheesecake, Chocolate Chip Cookie Dough Cheesecake och Dulce de Leche Cheesecake till dessert efter alldeles för mycket mat.

Det bästa man har sätter man på bordet och matar med avokado.

Kvällen avslutades med att göra M&M-sallad (motstridigheten i den "rätten"!) som June ska ta med till jobbet;

"Den här salladen måste vi göra hemma, mamma!"

Mmmmm, you wish...

I alla fall!

Imorrn är det alltså dags att flyga hemåt. Hemåt till vårt lilla hus, våra familjer, våra vänner, Johans jobb och barnens skola. Men först ska vi ha lite påsklov. Kan behövas efter semestern ;)

Vi avslutar resan med att bli bjudna på lyxfrukost hos Junes föräldrar och jag anar att grabbarna kommer att slänga sej i poolen en allra sista gång.

Shit, vad fint vi har haft det!

Tacksam!

Hörs från Sverige nästa gång!

Wonderful weekend with friends!

Nä...

Näej!

NEJ!

"Borta bra men hemma bäst." Ren lögn ju! Det stämmer inte in på oss. Alls.

Eller ja... Hemma är ju bäst, såklart. Men borta är exakt lika bäst. På pricken lika bäst.

Lennon idag: "Nej, jag kan inte komma in i det här rummet när ni packar för jag blir så ledsen. Jag vill inte åka hem! Och varför går tiden fortare i USA? Jag önskar att vi kom igår och att vi hade ett år kvar här i USA!"

Vince: "Ja, exakt! Varför kan vi inte vara här i ett år? Bara för att Lennon går i skolan, eller? Sverige är så taskiga!"

Jorå, jag har allt smittat av mej av min kärlek till detta ställe. Till och med Johan muttrar då och då om att tiden faktiskt skulle kunna lugna ner sej lite.

Faktum är att vi alla muttrar efter denna finafinafinafina helg! Våra vänner från DC kom nämligen flygandes och spenderade den med oss. Som om vi inte redan hade det nog bra, liksom!

Elissa och Danny

Elissa var min roomie för flera år sedan när jag bodde i DC. Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan oss, vi kommer från heeeeelt olika bakgrunder och vi var/är så olika som två människor bara kan bli. Men vi fann varandra och en fin vänskap växte fram. Den blir starkare och starkare för varje gång vi träffas och jag är oändligt tacksam för den och henne. Lär mej så otroligt mycket om mej själv när jag hör hennes tankar som är vitt skilda ifrån mina. Fast ändå så lika... (?!?)

She used to call me her crazy Swedish roomie. I don´t know about the crazy, though... Eller jo, det gör jag ju. But that´s a whole other story - the DC years.

Barnen älskar hennes man. Och han verkar älska dem lika mycket för han lekte med dem konstant hela helgen typ.

Baseboll i bubbelpool hette en lek.

En annan hette baseboll på strand mellan störtskurar och åska.

Ytterligare en - båtåk.

Pojkarna hade med sej "snygga" presenter till vännerna och de bars med stolthet.

Så himmelens mysigt att sitta ute om kvällarna och catcha upp om allt som hänt i våra liv sen sist vi sågs.

Friends <3

My baby and my friend <3

Barn som aldrig ville lägga sej eftersom, och jag citerar; "De är faktiskt lika mycket våra vänner!" Slut citat.

Nä, vem vill lägga sej och ödsla tid på sömn när man kan göra så mycket annat roligt?!?

I vilket fall så är det sista dagen för oss i Florida imorrn. Sista dagen på en resa som har varit heeeeelt fantastisk på så många sätt att det är galet! There are, som bekant, no words...

Vi har planerat dagen imorrn in i minsta detalj så att vi inte missar nåt av det som är kvar att göra. Det är knappt att jag kommer tillåta bebisen att sova. Han kanske inte förstår det, men han vill heller inte missa nåt.

Så kanske måste jag ändå hoppa i säng och sova. Vill ju orka att inte missa nåt så här i slutskedet.

Avslutar med två gladbilder eftersom att det idag har varit International Day of Happiness. Min intention var att fira den med att vara glad (vad annars, liksom?) men jag spårade ur och det slutade med att jag firade en del av dagen med att grina eftersom jag var tvungen att säga hej då till Elissa, vilket i sin tur genererade i fler tårar då jag kom på hur många fler farväl det kommer att bli inom en alldeles för snar framtid. Jag är en usel firare. Sannerligen. OCH just nu inte alls särskilt bra på det jag predikar om allt som oftast - att leva i nuet.

Men innerst inne känner jag djup glädje och tacksamhet för allt.

Gladbild 1 - me and my boys in our happy place!

Gladbild 2 - bebis som inte har vett nog att gråta över stundande farväl. Eller mer korrekt - läromästare som är expert på att njuta av det som är just NU.