Chock.

Så här brukar mitt yngsta barn se ut (minus rolig hatt då);

Två inslagna tänder senare, ser han ut som sådan;

 

Ju fler timmar som passerar desto större blir överläppen och kinden. Färg: lila. 

 

När olyckan inträffade, igår kväll under hopplek med brorsan, när jag hörde smällen, tänkte jag att nu, nu har ungen inte en enda tand kvar i munnen.

Så jag gjorde precis så som jag tänkt att jag aldrig skulle göra om någon av mina ungar skadades. Jag vände mej åt andra hållet, blundade, höll för öronen och bad (läs: skrek) åt Johan; "lyft upp honom! lyft upp honom!"

Tigermamman to the rescue. Yeah, right...!

Det gjorde Johan. Lyfte upp honom, alltså. Och när jag såg att min make, som sällan reagerar starkt, efter att ha tagit bort Vinces hand från munnen, vände bort blicken och blundade, ville jag dö. Jag ville dö.

Jag tittade till slut. Såklart. Man är väl inte helt rubbad (fast det är man!!!!). Och under allt blod kunde jag skymta två inslagna små tänder.

Ett tandläkarbesök senare är inget mer konstaterat än att tänderna flyttat på sej och att vi nu måste vänta några dagar för att se vilken färg tänderna får. Kanske måste de dras ut. Kanske är tandbenet skadat. Kanske, kanske, kanske...

Jag ville smälla till den snälla tandläkaren. Av någon konstig anledning. Det är ju liksom inte hans fel. Fast ändå kände jag att han väl, efter alla år av utbildning, borde kunna borra med sin borr eller slipa med sin slip eller tandtråda eller vad vet jag, men något för guds skull, så att min unges tänder blev fixade.

Och ja, det är en orimlig begäran. Särskilt efter min egen "det-man-inte-ser-och-hör-finns-inte-insats".

Vår Superman/Spiderman/Ironman/alla-jävla-superhjältar-there-are, är i alla fall vid gott mod. Glad och envis as usual.

Men han är sannerligen inte sej lik på utsidan.

 

Finaste storebrorsan i hela världen,

har mått sämst av oss alla. Han var så chockad efter incidenten igår, att han hela tiden sa att han ville kräkas. Han grät och svettades och var så orolig att mitt hjärta höll på att brista. Han ville hålla i Vince, pussa och krama hela tiden. Lennon är en av de mest empatiska människor jag känner och jag vet att denna händelse kommer att sitta hårt fast hos honom. Länge.

Bröder <3

Så mycket oro man krystade ut tillsammans med de där ungarna.

Men nu orkar jag inte oroa mej mer. Så istället funderar jag på andra viktiga saker. Såsom; ska vi sätta ut huset för uthyrning i den eller den tidningen? Ska vi boka biljetten hem från vår långa resa idag eller imorrn? Hur ska vi göra med hemförsäkring? Var ska hunden vara när vi är borta?

Och,

bör jag kanske ta av mej armbandet av papp som jag fick i samband med inrusningen på Bon Jovi för en vecka sen?

Men det sistnämnda känns så sorgligt. Som om något tar slut. Oklart vad. Men ändå, en känsla av slut. Och det är aldrig roligt.

Vad tycker ni? Är det överdrivet att vara 36 år och inte vilja ta av sej ett konsertarmband? Som dessutom är så här snyggt!!!

Ja, jag vet att det är orimligt! Skadade ungar eller slitna "armband" - vad bör jag fokusera på, liksom?

Men det är troligt att jag fortfarande är i nån sorts chock.

Jag tänker att jag nog bör gå till sängs...

Rock´n roll!

Ja, ni...

What´s there to say...?

Så nära men ändå så långt bort.

Jag önskar att det var idag det var fredag. Idag som jag stod där, tillsammans med dessa fina tjejer, Anna och Laila,

längst fram i flera timmar. Först väntandes. Sen hoppandes. Sen skrikandes (och det är tyvärr inget skämt). Hela tiden sjungandes.

"I´ve been waiting for 13 years to hear ya Swedish women scream!"

Å då undrar jag; what can a Swedish woman do? Else than scream?

Det var magiskt.

Amen.

Förra lördagen var en annan dag. Magisk den också, fast på ett annat sätt. Inga skrikande konkurrenter, men en del rock´n roll.

Först landade vi hos finaste fastern i världen, som fyller 40 kloka år om ett par veckor. En av mina närmaste vänner, som blev min familj. Vännen som jag älskar så mycket. För att hon är hon. För att hon är min mans syster, mina barns faster, min svägerska och fortfarande en av mina närmaste och käraste vänner <3

Samtidigt firade vi också världens bästa Axel. Kusin och bästa vän <3

Från en 40-årsfest till en annan, drog vi sedan. Finklädda å allt.

Denna coola kvinna, Pia, fyllde alla de respektabla åren. Sjukt snygg!

Dessutom en sjukt kul fest, but (a very big but!) med efterföljande bakfull söndag eftersom vissa ba, jamen vin i bilen på väg hem känns som ett bra alternativ. Vissa som i inte min man.

Och så denna helg, då.

Åh. Verkligen, åååhhhhh!

Igen fylld av fina, fina vänner. Denna gång all the way från Norge.

Jag älskar när vår altan är fylld av vänner. Det gör mej lycklig, glad och lugn.

Sol. Varm sol dessutom. Och bubbel. Och meningsfulla samtal.

Glada barn som inte träffats på länge men ändå finner varandra. Oskar och Lennon.

Vince och Elmer.

Och ett kodak moment. Fast ändå inte.

Jag: "Laila, fort! Fort, för fan! Ett kort! Nuuuuu!"

I och med spontant upptäckande av material för familjebild, hann jag tyvärr inte se normal ut i håret och maken hann tydligen inte få till ett normalt leende. But who are we kiddin´, liksom? This is us.

Mors dag idag. Bon Jovis nya. Kort med rader som får mitt hjärta att slå dubbla slag <3

Och jag skulle aldrig lämna. Aldrig!

(men ett frikort är ett frikort är ett frikort)

Again, amen. (klicka! för guds skull, klicka!!!)

Trevlig vecka, hörrni!

Överraskningen.

Du ska vara färdigpackad och klar klockan halv två, hade maken sagt. Och det var jag. Om man med färdigpackad och klar menar, inte färdigpackad och definitivt inte klar.

Men så stod grannarna utanför med bilen igång och väntade. Då låtsades jag som att jag hade koll, rafsade ihop kläder och smink, valde fel jacka, valde rätt jacka, glömde mobilen samt insåg att jag packat i en trasig väska.

Men i baksätet på bilen verkade Sandra lugn och tillfreds, så det smittade av sej på mej. Om man med lugn och tillfreds menar nervös och lite irriterad över att inte ha koll.

Men glada var vi. Titta!

Vi blev dumpade på en uteservering. Den var solig och vi var fortfarande lite nervösa. Vi bad en äldre herre att ta en bild på oss när vi såg fundersamma och allvarsamma ut.

Det gick sådär.

En öl senare blev vi upphämtade och skjutsade till en mysig park. Där möttes vi att detta romantiska.

Bubbelvin, ost, kex, jordgubbar, chips och plock. Underbart! Solen tittade dessutom fram och där satt vi på filten och kände oss bortskämda.

Sen blev det boccia. Jag och Robin mot Sandra och Johan.

Jag och Robin vann. Om man med jag och Robin menar Sandra och Johan.

Sen kastade någon in en boll i den tätaste busken ever. Och med någon menar jag varken mej, Sandra eller Johan.

Vidare till nästa anhalt.

Och det var ett hotell. Ett hotell! Kan ni fatta så lyxigt?!?!

Där bubblade vi på hotellets spa, drack lite mer vin, sminkade oss och blev sedan eskorterade till restaurang. Då blev vi ännu gladare!

Och till sist fick jag den! Min apple martini.

Vi blev serverade mycket god mat. Tyvärr dröjde drycken. Jag ville klaga men mitt sällskap väste åt mej att vara tyst och nöjd. Det ignorerade jag förstås och det hela slutade med att vi fick 30 procent rabatt på maten. Då var det minsann ingen i sällskapet som väste. Annat än tack, Kicki och du är bäst Kicki. Fast det vet jag ju redan. Men det var ändå kul att höra.

And then blev det rockklubb. Nyöppnad sådan på restaurangens övervåning. I loved it! Loved it! Maken också.

Efter en fantastisk dag och kväll, då jag haft så här kul,

landade vi på hotellet och därmed är resten censurerat.

Söndagen har bestått av hotellfrukost, hemfärd, rabattrensning och pussande på söner.

Jag är rik, kär och lycklig.

Och tacksam <3

Still ill.

Feber inatt. Sjukt ont i halsen och så mycket snor att jag tror att det är någon som skämtar med mej aprillo.

Men!

Ingen feber idag. Aningen bättre i halsen. Angående snoret har jag inga kommentarer.

Kanske är jag frisk till helgen. Men bara kanske, verkar det som.

Dock måste jag vara det. Frisk. För på lördag, med start klockan halv två, verkar det hända grejer. Mer vet jag inte. Jag och grannfrun Sandra, försöker lista ut vad det är de kokat ihop, våra respektive. Såklart har vi våra aningar. Återkommer i detta ärende.

Hörrni...

Det händer en massa spännande saker här hemma. Vi har haft besök idag. Och igår besökte vi banken. Ett flertal biljetter bokas i helgen. Jag har några mail att skriva och skicka. Några förfrågningar och sådär. Högt uppsatta mål verkar inte lika ouppnåeliga längre. Några hinder är eliminerade.

Och snart ska jag inte skriva i gåtor, jag lovar! Men inte riktigt än vill jag berätta. Men ingenting. Ingenting är omöjligt! Det kan jag i alla fall skriva :)

Avslutar detta (jag vet, irriterande) inlägg med en underbar kvällsbild. Våra grabbar tillsammans med sina vänner. Och så vår hund, som är med överallt hela tiden med alla <3

Barnen.

Jag är fortfarande irriterande sjuk. Utan piller - feber. Utan nässpray - igentäppt. Utan bakteriedödande munskölj - tandvärken from hell.

Orkar inte ens prata om det.

Istället.

Dom här var nog goda.

Inte för att jag vet, eftersom jag har varken smak- eller luktsinne i behåll (kan läsas i bittert tonläge), men ungarna mmmmade och smaskade frestande, så jag anar att dom var smakfulla. Tänk, snart kommer våra egenodlade gubbar. Då är det bara att tassa ut barfota i gräset, plocka och njuta (om jag nu nånsin blir frisk, vill säga (bittert igen och aningen överdrivet)).

Come summer!

Nu till barnen.

Min stora unge är inne i en underbar period just nu. Jag älskar att sitta bredvid och lyssna på hans lekar och prat. Varje kväll, innan han somnar, hörs "skönsång" från hans rum - wooo woooo, reisära reisära on a skylai (Skyline). När han sedan vaknar på morgonen, säg klockan 06.00 eller någon annan gräslig tid, hörs exakt samma textrad. Han är liksom aldrig tyst.

Jag vet inte om det är så med fem- sexåringar. Att de aldrig slutar prata alternativt sjunga. Att det hela tiden finns saker att säga. Saker och ting behöver inte ens höra ihop.

Utdrag från morgonens samtal:

Lennon: "Mamma, har du glömt att Viktor har varit på Tomteland?!"

Jag: "Ehhh... nä...?"

Lennon: "Varför tänker du inte på det ibland? Det gör jag. Jag tänker på allt jag tänker hela tiden. Det som är i min hjärna. Mamma, han som sköt John Lennon var inte dum, han vara bara sjuk i hjärnan. Vilken tid hämtar du mej idag? Eller är det pappa som hämtar mej? Kommer han innan eller efter mellis."

Jag: "Ehh...jag...pappa....efter mellis."

Jag hänger inte med. Men guuuud, som jag älskar ungen!

När jag tog denna bild blev han superirriterad. "Men alltså, mamma! Hur gör man när man skrattar på bild?"

Ikväll när han skulle ta sej igenom en labyrint blev han galen och väste mellan tänderna att boken minsann fuskade. Viktigt att vinna. I allt. Hela tiden. Märkligt att allt faktiskt går att tävla i.

Min lilla. Han... Han... Han...

Han är äckligt söt, as usual.

Glad, arg, sur, trött, pigg, glad, arg, trött etc etc. Ombyte förnöjer. Men varje sekund...?

Han är väldigt underhållande, vår lille Vince.

Idag: "Mamma, nu har jag lärt mej att säga mömmås. Hör här! SMÖRGÅS!"

Och det hade han ju, lärt sej att säga smörgås. Så när vi skulle äta smörgås till soppan bad han självfallet om en "mömmås".

Joråsåatte....

Han har också anammat storebrorsans dagliga puss-ranson.

Vince: "Idag har du fem pussar mamma!"

Jag: "Åh, tack! Då tar jag en nu."

Vince: "Okej."

Puss.

Vince: "Och nu har du bara arton kvar."

A very good deal!

Hur vi lyckades pippa till oss så fina ungar, beats me!

Men nu ska jag sova!!!

Gonatt!

Nääää...

Nä, ni. Det här blev inte bra. Jag mår uselt.

Det stör mej att jag till lunch var tvungen att lämna jobbet och packa mej hemåt. Det är också irriterande att jag har feber och tandvärk och ont i halsen och snor i ofattbar mängd.

Det här med att vara sjuk är oändligt enerverande, tycker jag. Ligga här och ligga, liksom. Not my melodi, så att säga.

Men med några piller och lite te med honung orkar jag åtminstone få en del jobb undanstökat.

Fast den här tandvärken oroar mej...

Äsch, jag ignorerar. Det man inte ser finns inte. Jag behöver ju inte titta i munnen, menar jag.

Och så är jag frisk imorrn. Japp, så säger vi.

Välkommen förkylning.

Aldrig har väl en förkylning kommit så lägligt. Det här med att vila upp min onda häl har inte varit min starka sida. Jag har gett mej ut på jogging, trots smärta och fått dubbelt så ont och blivit dubbelt så besviken och arg för att kroppen säger nej till spring. När jag äntligen kommit igång och "susar" runt på vägarna, liksom.

 

Men nu mår jag så uselt att bara tanken på att motionera gör ont i mej. Min hals värker, snoret rinner (hatar, hatar, hatar det!), huvudet dunkar och kroppen är stel. Allt detta är ju toppen! För nu kommer min häl att få sin vila.

 

Att se positivt på saker ;)

 

Men jag förväntar mej att vara igång igen. Om sisådär en vecka.

 

 

Veckan som gått, då?

 

Vi har firat Valborg med bästa grannarna. Sandras ätbara drink var så god att jag inte ens iddes göra mej snygg på bild.

 

 

Första maj invigde jag med fin Katta. Fika, babbel och sedan tänkvärd och aningen deprimerande film på bio.

 

 

Efter två snabba jobbdagar var det ju helg igen. Härligt! På lördagen firade vi farmor som fyllt år. Kalaset hade hon i en blåsig hästhage. Hon dukade upp mysigt på en sten som till en början, med betoning på till en början, erbjöd lä.

 

 

God pastasallad.

 

 

Bus med kussarna.

 

Men alltså, den här tjocka klädseln i maj. I don´t know... Känns sådär, faktiskt.

 

 

På lördagskvällen var jag anlitad som danslärare. Ett grannpar ska gifta sej i sommar och valsen behövde övas. Flera fina grannar kom för att se "showen" men se de fick fint hålla sej borta. Jösses, vad tror de, liksom? Nä, nån måtta får det lov att vara. Uppvisningen sker definitivt inte i första skedet. Å, nä!

 

Jag invigde mina nya tights och ville att maken skulle ta ett snyggt kort på mej när jag såg cool ut. Och i och med det - saker att vid framtida fotograferingar ta i beaktande:

 

1. Försök inte se cool ut. Det blir bedrövligt.

2. Ta (för i helvete) inte bilden på toan.

3. Be någon annan ta bilden för att a) slippa en irriterad man och b) slippa en irriterad sej själv.

 

 

Men liiiiite kan ni iallfall skymta mina coola tights. Fast jag anar att ni mest uppmärksammar buttraste 3-åringen on earth.

Sista dagen på helgen och uteätande. I love! Love, love, love! Här skymtar ni dock ingen butter 3-åring eftersom han vi detta tillfälle satt på trappen och skrek att han minsann inte skulle äta. Varför visste han inte när jag frågade. Det hade han glömt.

Och imorrn är det måndag. Jag hoppas på en lite bättre hals och aningen mindre snor. En icke ond häl skulle också uppskattas.

Eller så kan morgondagens mål vara att se snäppet piggare, fräschare och roligare ut än i denna soffstund.

I vilket fall önskar jag er en fin vecka!