Julkänslor

När julaftons morgon börjar med att 8-åringen säger sej må illa och därför inte vill ha frukost utan istället trycker i sej en STOR skumtomte, det är då man börjar ana varthän bilåkandet till julfirande kommer att barka.

"Närå, jag kommer inte må illa så jag spelar vidare på mitt spel."

"Närå, jag behöver varken kissa eller bajsa innan vi åker."

"Nehejdå mamma, jag kommer inte att bli hungrig i Hällefors. En skumtomte räcker bra som frukost."

Fast man vet att allt som börjar på "närå" eller "nehejdå" betyder den exakta raka motsatsen.

Sen det här med att tajma bebisens matochsovklocka. Hahahahahahaha! Obs - skratt ironiskt.

Här sitter jag och är vaken. Jag fattar inte vad ni klagar på, jag är ju glad. Vänta bara tills jag blir rastlös och senare också arg. INNAN vi ens är halvvägs.

Vi kom fram till mormor och morfar helskinnade. Det enda jag begär nowadays.

Ni vet myset, när Kalle Anka just har börjat och barnen ännu inte fattat hur stenålders filmerna är och därför fortfarande sitter lugnt i soffan. Myset innan man tryckt i sej för mycket av allt ätbart, då när man fortfarande är hungrig och sugen och det man stoppar i munnen smakar så gott att man dör.

Det myset!

Myset innan tomten kommer pulsande i snö... Eh, jag menar vandrande på gröngräset i århundradets storm.

Det myset.

Myset innan klapparna öppnats och den viktigaste legodelen försvunnit (förmodligen i säcken med allt presentpapper) och någons värld rasar samman och denne någon uttrycker det på intet sätt i proportion till nämnda händelse.

Det myset.

Juletider innebär så många blandade känslor att man ba, oh dear Lord! Det är förvirrande på något sätt. Så mysigt och kaosartat och härligt och tjatigt och kärleksfullt och bråkigt och hungrigt och proppmätt. Inte konstigt att man sitter där dagen efter annandagen och känner sej mer än färdig med julen samtidigt som man längtar till nästa års dito.

Och snart är det nyårsafton. Hur ska man fira den nurå? Hos vem och tillsammans med vilka? Vad ska vi äta? Och när man bestämt det så blir det återigen sådär blandat. Härligt och förväntansfullt och roligt och skrattigt och bilåk med barn utan tålamod och bebis som vägrar följa något som helst körschema. Och ja, en mamma och en pappa som hör sej själva säga saker i stil med; "När jag var liten och åkte bil långt, då fanns det minsann inga spel eller ipads. Då fick jag en Kalle Anka-tidning att nöja mej med." Och man ba, suck att jag spelar ut "på-min-tid-kortet", det som man tyckte var det töntigaste ever när ens egna föräldrar gjorde.

Älskade kill-trio of mine,

Jag älskar er sannerligen till döds. TACK för att ni är mina och för all kärlek och allt kaos ni innebär. TACK för att ni lär mej så mycket om mej själv och tydligt visar på mina tillkortakommanden. TACK för alla pussar och kramar. TACK för den här julen och för att ni gjorde den meningsfull och ljus för oss vuxna.
Nu ber jag er snälla, inför onsdag - att när det känns som om vi suttit i bilen en hel dag, så minns då att vi förmodligen bara kommit någon endaste liten mil. And trust you me, det är mycket längre till finaste vännerna i Norge än så.

Med kärlek,

Er mamma

(Som inte ens fick en Kalle Anka-tidning under bilresor eftersom ingen ville torka hennes spyor. And FYI, while we´re at it - vi hade heller ingen AC!)

Min kill-trio <3

Snart nyårsafton, alltså. Till den behövs det handla. Då är det skönt när någon samarbetar och sover lugnt och tyst i kundvagn.

Joråsåatte...

Önskar er alla ett god fortsättning och vidare ett gott slut!

Efter klockan tre

"Vad gör du hemma om dagarna nu när du är mammaledig?"

Lätt den vanligaste frågan jag får numera. Jag brukar svara att jag njuter, vilket är helt sant. Men det finns också en störande grej med den här mammaledigheten. Jag brukar dock inte trötta ut människor med att berätta, men nu när jag ändå nämnde det, liksom;

Efter klockan halv tre händer nämligen något konstigt med mina dagar. Det är som att jag inte längre kontrollerar dagen, den tar liksom över och kontrollerar mej. På morgonen och förmiddagen flyter allt på och jag gör det jag vill. Jag matar och pussar på bebis, yogar, promenerar, skriver, har skypedejter och planerar vårens utmaning.

So far so good.

Men sen händer nåt. När jag ammat Floydan efter hans längsta sovstund, som ibland varar upp till fyra timmar (jag är fortfarande i chock av detta faktum eftersom jag jämför med min senaste bebis, Vince som hade typ tre sekunder som personligt rekord i sammanhängande sömn), och barnen kommer hem med bussen. DÅ! Då faller allt mej ur händerna och när klockan slår fem och middagen måste påbörjas, står jag där med förvånad uppsyn och undrar vad fan det var som hände. Jag skulle ju ha gjort massor! Jag ville till exempel skriva mer än en sida. Städa toan stod också på agendan. För att inte tala om biljettbokningen, podden och julgodisgörandet. Inget är ju gjort. Då har jag en liten dialog med mej själv som kan låta ungefär så här;

Jag: "WTF?!? Jag hann ju inget!"

Rimliga jag: "Skämtar du?!? Du gjorde massor!"

Jag: "Som vaddå?"

Rimliga jag: "För det första tog du hand om din bebis och dina två stora barn, som ju faktiskt är en bärande del i ditt liv och det du är MAMMAledig för. Sen hann du med både yoga och promenad. Och visst skrev du några rader också, gjorde mat till dej själv och så."

Jag: "Fnys. Bättre hade jag kunnat göra ifrån mej. Biljetterna är inte bokade! Jag har inte städat. Och de där sketna små raderna jag hann skriva, dom är inte ens särskilt bra."

Rimliga jag: "Ja. Nä. Så kan man ju också tänka."

Jag: "Vaddå? Hur då?"

Rimliga jag: "Jo, vad jag menar är att du kan välja att tänka på det du inte hunnit istället för vad du faktiskt har hunnit. Känns som ett bra recept för lycka. NOT!"

Jag: "Besserwisser!"

Kanske är jag orimlig men jag vill så mycket och det är ett sånt konstigt fenomen, det där eftermiddagsfenomenet. Jag tappar kontrollen och såsar bara med. Går runt och plockar fast jag inte vet med vad. Det är märkligt med mej, för om jag har massor att göra, då får jag allting gjort och mycket mer därtill. Men när jag har lite att göra, då ballar jag ur och såsar som aldrig förr.

Nu tänker ni säkert - men ta det lugnt! Njut. Var hemma och skit i alla måsten.

Jo, absolut! Jag tänker inte göra saker jag inte vill bara för att jag måste. Men faktum är ju att jag VILL göra saker. Jag VILL städa för jag ääääälskar när det är fint här hemma. Jag VILL skriva mer för det är det bästa jag vet. Jag VILL baka och jag VILL definitivt boka flygbiljetter så vi kan åka till USA nu i vår. Dock övergår det mitt förstånd att jag inte får till det under eftermiddagarna.

Nu har jag börjat med att visualisera mina dagar. Jag avslutar alltid min yogastund på morgonen med att tacka för dagen jag har framför mej och jag ser samtidigt tydligt för mej vad jag vill uppnå med den. INTE för att ställa en massa krav på mej, utan för att dagen helt enkelt inte ska rinna mej ur händerna där någon gång efter tre.

Hur det går? Jo, tack. A lot bättre än innan. Älskar också känslan av att använda min tid till saker jag vill och faktiskt drömmer om att göra mer av. Som att skriva, till exempel.

Yoga varje morgon innan frukost. Helt besatt av det. Så skönt när det ilar och pirrar i kroppen när blodet börjar strömma runt. Inser hur denna mening kan te sej, but I assure you, ingen sexuell strömning i arla morgonstund för min del. Jag kan för mitt liv heller inte se hur Johan överhuvudtaget skulle kunna hjälpa till i den bemärkelsen eftersom min yogaoutfit lämnar oerhört mycket kvar att önska på det sexuella planet.

Men alltså, orka byta om när jag ändå ska på med träningsbyxorna över långkallingarna och ut på blåsig promenad efter.

Fler i familjen yogar också minsann.

Vi äger ingen hund men har alltid en här ändå. Just nu är det brorsans Emmi som hårar runt hos oss. Vi älskar henne.

Det är sannerligen ett speciellt band mellan hundar och ungar...

Varje dag ser jag till att hinna ta en promenad. Det är så hiskeligt skönt att vara mobil igen efter tunga månader med klump i magen. Känner dock av fogarna en aning fortfarande så ibland måste jag korta ner rundan. Då strosar jag ner till vattnet och går sedan genom hagen där fåren betar (jag menar, det är ju bara december så än det finns gott om mat till dem...). Det är så himmelens fridfullt att stå och glo på dem när de betar och glor tillbaka.

Jag brukar skryta om att jag minsann inte är rädd för storbaggen. Att jag till och med brukar klappa honom (medan jag håller för näsan eftersom han stinker fårost). Häromdagen blev jag dock skrajsen. Vet inte vad som flög i honom men han lät oss inte passera. Istället morrade han och hytte med hornen.

Det slutade med att jag körde på honom lite försiktigt med vagnen. Då vakande bebisen och skrek. Dumt eftersom han på långa vägar inte sovit klart men samtidigt mycket bra för storbaggen did not care for his voice och flyttade således på sej.

Idag hoppade jag över promenaden. What is up with the storm, liksom?!? Men inte bara för den utan också för att jag, i ett mycket svagt ögonblick, sa att jag kunde julmatshandla istället för maken. Planerade in sovtid för Floyd så att jag lugnt skulle kunna plocka på mej det jag behövde, utan stress och utan att glömma hälften.

Det gick jättebra med sovplaneringen...

Oh, well. Tänkte jag, som den rutinerade trebarnsmamman jag är, han får väl vara vaken då. Han verkar ju nöjd åtminstone.

Nöjdet varade fram till brödhyllan och sen blev det rastlöst därnere i vagnen. Men jag hade resurser.

När vi åkte hem spelade jag Bon Jovi i bilen och för en gångs skull var jag inte ensam om att sjunga med!!!!! Jag har äntligen närt ett Bon Jovi-fan vid min barm!

Och nu börjar klockan närma sej tre. Det fruktade klockslaget. Då när allt brukar haverera. Hallen är belamrad med så mycket kläder, skor, innebandyklubbor och hundburar (visserligen singular på det sistnämna, but still) att jag får gå slalom mellan högarna. I köket står de flesta varor kvar i påsar och diskbänken är ett smärre inferno. Planen är alltså röj och sedan ska jag fanimej göra det där jävla julgodiset. Jag ska alltså ta kontrollen här. Göra det jag ämnar och vill göra. Inte gå runt och dutta lite här och var utan varken mening eller mål. Nepp!

Innan hejdåt och tack för mej, avslutar jag så med en fråga;

Tror ni att ungen kommer få ett mörkt och ett ljust öga...? Jag tycker det ser ut så.

Dåså. I´m in control now.

Från två barn till tre...

Jag har en 8-åring och en 6-åring. Detta hör jag i skrivande stund från övervåningen;

Lennon: "Mamma! Säg åt Vince! Han mökar!"

Vince: "Neeeeej! Det gjorde jag inte alls!"

Lennon: "Jooooo! Det luktar svinäckligt"

Vince: "Nej, jag råkade bara!"

Kvarten senare;

Lennon: " Mamma! Säg åt Vince! Han sitter i vägen när jag spelar!"

Vince: "Neeeeej! Det gör jag inte alls!"

Lennon: "Jo! Du sitter ju på bordet framför mej!"

Vince: "Nej, jag sitter inte framför dej!"

Jag: "Nu slutar ni bråka!"

Lennon: "Okej."

Vince: "Okej då."

Kvarten senare;

Lennon: "Mäh! Sluta Vince! Det är mina robotar!"

Vince: "Mäh! Jag skulle ju bara kolla på dom!"

Jag: "Nu ger ni er! Vad är det frågan om? Ni bråkar ju hela tiden.

Jag tänkte häromdagen att det kanske är en fas. En syskonbråkarfas. Jag är liksom inte van vid att de bråkar så mycket. Visst, lite osams kan de väl vara ibland så där men inte värre än så. Jag är på intet sätt bra på att hantera detta, jag står inte ut i det. Anar att man kanske borde göra det, stå ut, en stund åtminstone. Jag menar, de är ju ändå syskon. But I just can not! Den låter så illa, tonen de använder mot varandra när de är osams.

Härom veckan fick jag spel. De höll på och tjafsa om något. Typ om hur många centimeter närmare skärbrädan någon stod medan de hackade morötter. Som sagt, jag flippade och började putta Johan och skrika åt honom att han skar salladen fel. Johan, som först inte var med på min egenregisserade lilla teater, stirrade chockad på mej. Han fattade dock galoppen rätt snabbt och puttade mej tillbaka och så där höll vi på. Och shit, vad det tog! De blev till och med lite rädda. "Sluta, sluta! Man får inte göra så där! Ni får inte bråka med varandra!" Nä, just det. Exakt! Men det får ni, eller? Undrade jag och Johan. Näej...nja...nej, det fick de ju inte.

Suck, liksom.

Till tonerna av brödernas "mäh" och "sluta rååååå", sitter jag och läser gamla blogginlägg. Alltså, som jag skrattar. Apropå syskonbråkarfaser. För fyra år sedan, när Lennon var just fyra år och hans galna lillebror snart två, skrev jag detta;

Idag har mina små grabbar bråkat lite. Inte så mycket. Men lite. Although, very annoying!

Stora: "Om du inte slutar med det där gnället så får du gå upp på ditt rum!"

Lilla: "Neeeeeeeeej! Viv (läs: Vince)!"

Stora: "Joooo! Gå upp på ditt rum! Du gnäller ju! Då måste man gå upp på sitt rum. Jag orkar inte lyssna på ditt gnäll!"

Lilla: "Nääääääääj! Viiiiivvvv rum!"

So to sum up.

Lennon använder mina ord. Exakt! Vince skiter fullständigt i vad någon säger, svarar; "Nääääääj! Viiiivvv!" på allt man säger till honom.

När jag hör Lennon hota Vince med rumuppgående, känner jag mej HELT övertygad om att hot INTE är en bra uppfostransform. Det låter hemskt, hemskt illa. Så jag bestämmer mej för att sluta med sådant.

Ett par timmar går. Bröderna Agnemyr sitter i soffan. Ett bråk bryter ut. Lennon säger att Vince slog honom medan Vince skriker; "Näääääj! Viiiiiivvv!"

Jag: "Nu är det ni som är snälla mot varandra! Annars blir det inget godis!"

Så var det med det. Hoten verkar sitta i ryggmärgen.

Suck...

Jag skrattar, minns faktiskt en del av det och läser vidare. Då kommer grabbarna ner och ska gå till en kompis.

Jag: "Ni måste ha reflexvästar på er."

Lennon: "Okej."

Vince: "Neeeeeeeej!!!!"

Jag: "Jo, annars ser inte bilarna dej och då kan du bli överkörd."

Vince: "Men åååååååååå! Nej!!

Jag: "Då får Lennon gå men inte du:"

Nämen, vilken framgång jag haft med att eliminera hoten i min uppfostran. Ehhh, not so much! I am still going strong with them, så att säga.

Nåväl.

När ungarna gett sej iväg till kompisen läser jag vidare och hittar detta;

Vem fick mest? Vilken är störst? Jag vill ha först! Jag vill vinna! Är jag född före den och den och den? Har jag större huvud än Vince?

Ärligt, hur länge ska den här perioden hålla i sej? Den är liiiite, lite tröttsam. Alltså, I love him, 4-åringen, men nog skulle jag gärna hoppa över alla tävlingar och mätningar. Jamen, please! "Vems huvud är störst?" Det är ju liksom ingen tävling man vill vinna.

Men okej, då. Om han vill tävla. Synd bara att hans lillebror också vill det. Att den lilla galningen redan fattat hur man retar gallfeber på storebrorsan.

Spännande tid, det här. Syskonbråkstiden

Och så hittade jag det sötaste kortet i mannaminne!!!



Hittade fler. Fast förlåt, men what is up med min frilla?!?!

Ser fram emot när denna syskonbråkarfas går över och väntar med spänning på nästa. För den lär ju komma.

Fantastiskt i alla fall, att gå tillbaka och se hur det var. Shit, vad jag har glömt! Det är ändå bara fyra år sen. Men åldern tar väl ut sin rätt, antar jag. Den, men också det faktum att jag prompt skulle föda fram en trea med allt vad det innebär för tant. Ja, för farbror också förstås (but in Johans defense, han var ytterst tveksam till ännu en unge). Minnet är bra men väldans kort nowadays.

När jag läser om Vinces bebistid, om min sömnbrist, om syskonbråken, om hunden som rullade sej i och åt bajs i tid och otid, minns jag att jag då undrade hur det skulle bli när barnen blev större. Och tänk, nu vet jag. Nu vet jag att jag får sova bättre, att Vince visserligen fortfarande är envis som synden med ett temperament i klass med mitt och att syskonbråken lever vidare, men att det på alla sätt är enklare. Enklare för att det går att prata med dem utan att någon skriker neeeeeeeeeeej orimligt högt eller kastar sej på golvet när någon inte fick vad någon ville ha på stört. Men mest tänker jag att det är enklare eftersom både jag och Johan är annorlunda idag. Förutom när det kommer till vår uppfostringsmetod i form av hot då, tydligen. Ja, och mitt flipp som genererade i teaterregisserande, förstås. Men i övrigt, annorlunda.

Jag kan ju bara tala för mej själv, men jag är mycket mycket mycket mycket lugnare idag. Jag tar inte allt lika allvarligt och jag blir inte längre sådär svart eller vit och tänker panikartat; "jaha, nu kommer det alltså vara så här för alltid, jag kommer aaaaaaldrig mer få sova/äta i lugn och ro/gå ensam på toa". Kanske kanske kanske, men bara kanske, att jag ibland hetsar upp mej liiiitegranna och ba, oh no! De kommer bråka alltid och jämt och hela tiden. Men det är bara kanske att det händer. Känner att jag vill ha lite kred för min utveckling här :)

Gällande ostörda nätter så är vi fortfarande blessed med denna lilla bebis (att skriva så lär vi få fan för...). Han sover som en tjock stock, äter en gång i arla morgonkvist för att sedan somna om med sina tjocka kinder. På dagarna kvittrar han när han är vaken och sover sedan snällt i vagnen när jag yogar och promenerar (sönder fogarna, känns det som). Kvällen kan vara lite knölig, då vill han gärna bli buren. Men vad gör väl det. Jag har ju som sagt slutat upp med att tänka att neeeeeeeeeej, nu kommer jag alltid att få bära honom och aldrig mer sitta lugnt i soffan och titta på "Jills veranda" och planera min och Johans 40-årsresa till Nashville. Nu går jag runt med honom i famnen och tänker att det är min sista bebis jag kommer att gå runt med. Ååååhhhh, tiden måste gå sakta! Än kan jag bära runt länge (hoppas inte att Johan läser detta för då lär jag aldrig få avbyte när det kommer till att gå-runt-bordet-med-vagg).

Gud, jag fattar inte att jag har tre ungar. TRE!

Som sagt, det finns många uppslag till bråk. Till exempel, vem som ska sitta närmast och prata med minibrorsan.

Men oj, så fint det är med storebrorsor som roar och tjoar, särskilt när jag inte hinner få fram tuttarna i tid. Det är på sekunden det där, hur någon går från belåten till vargahungrig.

Kärleken, alltså!

One dies lite varje dag <3

Och om Floydan blir hälften så söt som Viv och hans storebrorsa, så lär jag till slut dö av kärleken i mitt hjärta.

Dö älskdöden <3<3<3<3

Nu ska jag läsa vidare om mina missöden som tvåbarnsmamma. Jag menar, det finns ju en liten liten chans att jag kanske lärt av mina misstag och således slipper göra om dem som trebarnsdito. En liten chans, alltså. Det har ju uppenbarligen gått sisådär med hoten...

Johan

Jag har en man. En make. Som jag idag varit gift med i sju år. 7 år! Det trodde jag aldrig! För sisådär tio tolv år sedan hade det varit en absurd tanke. Att jag. Skulle ha en man. Nä.

Inte för att jag inte gillar män. Cause I do! (gillar visserligen kvinnor också men mitt val blev till sist en man). Men av någon outgrundlig anledning såg jag mej aldrig som tjejen som var ihop med någon. Jag har haft förhållanden. Några långa, andra korta. Flings. One nighters. KKs. Men att jag skulle bli gift... Nope!

Hur skulle jag kunna älska EN människa for the rest of my life?!? Välja bara en av så många möjliga. Bara ligga med samma person år efter år. Gud, så trååååkigt och enahanda!!! Och hur, jag undrade bara, HUR, skulle någon kunna älska mej för resten av dennes liv. Det tedde sej orimligt för mej på den tiden. Orka med mej liksom. Mej och mitt temperament och mitt velande och mitt ältande och mitt allt annat som liksom kom med på köpet.

Året var 2005. Jag bodde i USA. Men jag var tvungen att åka hem till Sverige ett tag. Det hade hänt så mycket skit där borta och jag var djupt olycklig. Så jag åkte alltså hem. Skulle jobba några veckor och sedan återvända till DC.

Men så en kall söndag i februari, satte jag mej på ett tåg som skulle ta mej från min mormor i Eskilstuna till Örebro där jag jobbade för tillfället. Johan skulle ta samma tåg.

Jag minns att jag ångrade att vi stämt träff för att ta sällskap på tåget. Vi kände ju inte varandra. Hans syster var min kära vän men vem han var visste jag inte. Jag minns att jag önskade lite att jag skulle missa tåget eller att han skulle göra det. För vad skulle vi prata om? På ett tåg en grå och kall söndag i mellersta Sverige. Det kändes så naket, liksom. Och inte var vi fulla heller. Nyktra, Johan dessutom lite bakis, och söndagströtta.

Vi möttes på perrongen. Han hade köpt två stycken MER, drycken. Jag tror kaktussmak. Han gav mej en av dem. Så satte vi oss mittemot varandra och tåget började rulla och när tåget timmen senare anlände i Örebro minns jag att jag ångrade mitt klädval. Plötsligt, av någon anledning jag inte förstod då, kände jag mej väldigt självmedveten.

Det här är alltså snart elva år sedan. Elva år sedan jag insåg att jag visst det, var tjejen som var ihop med någon. Att jag visst det, skulle kunna tänka mej att ligga med...förlåt, jag menar älska samma person ett helt liv. Och att det visst fanns någon som i sin tur kunde tänka sej att ligga med...jag menar älska mej lika länge.

Jag blir lika förvånad varje år att jag fortfarande är kär och inte planerar hur jag ska göra slut alternativt bara dra. Jag tänker verkligen efter. Känner efter. Kan det vara sant? Är jag fortfarande kär?

Och ja! Tamejsjutton! Jag är det. Kär! Efter elva år. I samma man. Helt galet!

Johan,

Jag älskar dej för att du är mitt lugn och min trygghet. För att det finns så mycket mer i dej som man inte kan tro om man inte lär känna dej. Jag älskar dej för att du har gett mej det finaste i livet, tre fina barn och för att du är den bästa pappan man kan önska till dem. Jag älskar dej för att jag aldrig tröttnar på att hänga med dej och prata med dej. TROTS att jag ibland (läs: typ jämt) sköter snacket helt själv. Jag älskar dej för att jag inte tröttnar på dina kyssar, dina händer och din kropp. För att du är så satans sexig att jag smäller av! Jag älskar dej för att du står ut med mej. För att du lyssnar på mitt flum och för att du är så öppen för allt jag kommer på och vill testa (OBS! Inte snusk!) (Bara...).

Och förstås älskar jag dej (mest) för att du är min alldeles egna Bon Jovi-kopia.

Happy anniversary, my love <3

 

Oviktig vikt.

 

Imorrn är det tre veckor sedan uttrycket av tredje ungen. Och nu till det klassiska; trots den korta tiden känns det som om han alltid funnits hos oss.

Floyd. Eller Flöjten som han också kallas. Här med Vinces ryska mössa.

Vad som inte känns som den alltid varit med, är min nuvarande kropp. Alltså, jag känner mej sjuuuukt smal considering nio väldigt tjocka månader men nu när jag blivit mobil igen känner jag tyngden jag lagt på mej. Jag gillar heller inte känslan när jag drar på mej mina träningskläder och de sitter som ett korvskinn eller när magen hänger som jäst deg över jeansen.

Åjo! Jag är VÄL medveten om att jag just burit på en 4-kilosklump och med det också en massa annat. Att det är helt normalt att inte gå tillbaka till sin ursprungliga vikt direkt och allt det där. Dock ändrar det inte min känsla.

För mej har det här med vikt varit ganska så komplicerat. Jag har misshandlat min kropp med både den ena och andra dieten. När jag var yngre även med svält och kräkningar. Inte så att jag var riktigt sjuk i ätstörningar men som sagt, min relation till min kropp har inte varit helt okomplicerad. Det är först på senare år som jag börjat känna annorlunda. Det viktiga för mej nu är hälsan och att jag mår bra. Men jag märker hur tankarna sitter i. Som jag ovan just beskrev, jag gillar inte känslan i mina kläder just nu.

Egentligen gillar jag inte att prata kilon men tänkte ändå göra det nu. När jag blev på smällen vägde jag mellan 60-61 kilo. Samma vecka som förlossningen vägde jag 82 kilo. Det tyngsta jag någonsin vägt. (Igen, tankarna från förr - det har varit jobbigt ibland att se den siffran.) De andra graviditeterna gick jag inte upp lika mycket. Jag vet inte vad jag väger nu men jag tänkte ta mej till svärmor och svärfar för att väga mej. Måste använda samma våg.

Jag kommer inte att gå med i viktväktarna eller försöka gå ner i vikt med någon annan metod än denna enkla; motion, yoga samt färre bullar och daimchokladbitar (som på något märkligt vis blivit en naturlig del av min kost!!!). Jag tänker inte nojja och stressa utan låta kilona falla av i den takt de vill. Jag tänker röra mej när och på vilket sätt som min kropp talar om för mej att jag behöver. Jag ska äta det jag är sugen på (nåja, bullarna och daimchokladen aside) och på intet sätt späka mej.

Jag vill tillbaka till 60 kilo. Jag vill det för att jag då inte har ont i varken knän eller rygg. För att mina kläder sitter skönt (orka shoppa nya, liksom) och för att jag har mått som allra bäst vid den vikten.

Det står mycket om kvinnors vikt på sociala medier idag. Såg inslaget där Katrin Zytomierska säger att tjocka människor är olyckliga (eller hur hon nu uttryckte det) och har efter det halvt följt den heta debatten som hennes kommentarer genererade i.

För mej handlar det inte om hur man SKA se ut. För mej handlar det om hälsan. Att orka leva ett aktivt liv, att känna mej pigg och fräsch. Därför vill jag tappa de kilon Floyd behövde för att komma till världen.

Och för er som är intresserade tänkte jag visa några bilder som jag tänker mej att ta om igen om några månader. Då med några färre kilon kring midjan.

Två och en halv vecka efter förlossningen;

 





(Nope, jag lyckas inte lägga bilderna som jag vill och eftersom min intention för dagen INTE är att varken svärja eller krasha dator, så ger jag upp.)

Det blir dubbelträning för mej. Träning rent fysiskt men också mentalt. Att hela tiden lyssna på kroppen och de signalerna som den ger mej. Inte pressa mej till saker som känns fel. Inte skynda för snabba resultat. Inte vara längre fram än nuet. Och det viktigaste av allt; hela tiden tacka kroppen för vad den gett och ger mej.

Till min hjälp - yogan <3

Apropå att lyssna på kroppen och att följa det som känns rätt - ni bara måste läsa denna blogg; Zandra skriver så fantastiskt om det. Hon delar med sej av sin inre resa hon är ute på (bokstavligt talat ute på, just nu på Bali) och att följa henne väcker många tankar som i alla fall guidar mej vidare dit jag vill. Jag kontaktade Zandra första gången på vår långresa eftersom jag så väl kände igen mej i det hon skrev. Vi har efter det hållit kontakten och samtalen med henne har på så många sätt varit viktiga för mej.

Jag gör som Zandra fast hemma i Sverige. Gör det jag (tyvärr) inte gjorde när Lennon och Vince var bebisar (då hade jag fullt upp med att göra saker som jag tyckte att jag borde göra och kanske borde man inte sitta med sin bebis i famnen hela tiden för tänk om den aldrig kunde ligga själv då och baka måste jag ju göra när det kommer folk och gå ner i vikt och laga mat och bygga övervåning och ja...). Nu bara ÄR jag. Gör endast det jag känner i hjärtat att jag vill. Njuter verkligen av varje sekund (nåväl, jag krigar lite med rösten i mitt huvud som fortfarande gastar "borden" över mej). Därav miljoner bilder på mej i soffan med Floyd the frog. Instagramföljare börjar, enligt uppgift, att tröttna på enahanda bilder.

Promenader som är så sjukt sköna om än orimligt tunga (alltså, oformen jag är i!!!).

Och när skolbussen dumpar av mina stora killar njuter jag av de sekunder de behagar prata med sin arma moder innan de rusar ut till kompisarna i området. Eller nä, innan de pussar vår bebis hundra gånger och sedan rusar ut för lek. Då sitter jag där själv vid köksbordet med överblivet mellis och undrar vad som hände.

När blev den här så stor...? 8 år. 2:a klass. Herre!

 

För att inte tala om den här galningen:

 

 

Det slår mej ofta. Att jag har tre stycken. Tre ungar att älska och vara så innerligt tacksam för. Ibland känner jag sorg över att jag inte tidigare i livet förstod innebörden av att leva och njuta av nuet. Att det tog mej trettio plus några år till att riktigt ta till mej den kloka insikten. Det kanske låter pretentiöst men jag har till sist blivit så medveten att jag inser hur mycket fint jag missat i livet när jag haft blicken mot sådant jag önskat mej istället för att se ALLT det fina jag faktiskt redan har. Det är sannerligen en befrielse och jag är djupt tacksam för den insikten som krasst sett är den enda man behöver för att vara lycklig. Jag skriver man och inte jag, för jag är helt övertygad om att det går att generalisera. Det enda vi behöver förstå och inse är att vi måste se det vi har och känna djup tacksamhet för det. Resten kommer av sej själv.

 

Nu blev detta inlägg en sån där text som min pappa tycker är lite för djup. Men eftersom jag är djup (fråga min make) (OBS! fråga helst inte vad han tycker om det dock) så är det helt okej. Att inlägget blev så. Viktbilderna väger (pun certainly intended!) ju dessutom upp med lite ytlighet.

 

Nu ska jag stoppa Urcellen Ellen (minns ni henne? visst är likheten slående!) i vagnen och gå ut i solen. Och kanske borde jag, trots att mitt hjärta inte säger just det, också borsta mina tänder. För andras trevnad, menar jag.

 

Hej så länge. Från mej och Ellen <3

 

 

Floyd Gordon

Det är några år sedan sist. Det här med föräldraledighet. Alltså, jag tror faktiskt inte att jag riktigt förstått än, att det är vad jag är - föräldraledig. Med tredje ungen. Gud, jag har tre stycken... Tre. 3. TRE! Helt sjukt med tanke på att jag ända upp till typ 30-årsåldern inte skulle ha en enda, minsann. Hundar skulle jag ha minst tre av men ungar, oh no, inte jag inte. Min bästa gren är att alltid säga aldrig. And then I end up with more.

Fast å andra sidan, vi gör dem så bra, jag och Johan. Killarna. Det är något med våra gener som liksom bakar dem perfekta. Jamen, det ser ju vem som helst!

Perfectly cooked;

Lennon. Vince. Floyd.

Jo, tack. Förlossningen gick bra. När värkarna väl tog fart gick det fort. Två krystvärkar and there he was. Kände mej som värsta superkvinnan, jag behövde knappt ta i. Å andra sidan kanske jag inte ska ta cred för det. Efter två ungar var det ju banad väg redan, så att säga. I vilket fall, en cool förlossning. Helt klart the best of three!

Man är snygg också. During det hela. Sängkammarblick dessutom.

Bjuder på en nakenchock. Sista magbilden.

Gud, den där känslan när man ligger där och tänker att nu, nu klarar jag inte mer och det då plötsligt säger slurp och sekunden senare hör man ett skrik och upp på bröstet kommer en gastande perfekt liten unge. Den känslan. Oslagbar!

And the rest is history. Det där med nålen och tråden och duschen med allt blod...

Två veckor imorrn. Vår sista unge. Floyd Gordon <3

Floyd - för att det är världens coolaste namn och också följer vårt tema. Gordon - för att vår familj i USA heter så. Fast jag måste säga att jag första timmen efter att vi gått ut med namnet till nära och kära, var aningen besviken över att det inte blev det andra alternativet - Bruce. Alltså, huuuuur coolt låter inte det. Men nu när besvikelsens timme sedan länge är förbi kan jag för mitt liv inte fatta hur vi någonsin tvekade. Han är en Floyd, vår lilla gröngöling.

Så nu går jag här hemma och... Nä, det gör jag inte alls. Jag sitter eller ligger här hemma i soffan och luktar på bebisen. Jag får inte nog! Han luktar så nybakad och gott att jag är avundsjuk på mej själv som har honom.

Vi är många som vill lukta, pussas och mysa. Vi turas om och delar med oss.

Som sagt, vi turas om...

Man kanske inte kan tro det, men jag sliter mej från soffan ibland och tar promenader. Det är helt underbart att kunna gå igen. Det känns inte tungt, det gör inte ont och sammandragningarna är borta (nähä?!?). Älskar att det dessutom är höst och krisp i luften. Vid vattnet älskar jag hösten särskilt mycket.

Jag yogar normalt igen! Jag kan andas som man ska andas utan att kvävas. Ingen stor mage i vägen längre. Eller... Nu kanske jag överdrev...

Varför fattar inte kroppen att no one ligger kvar där inne?!? Varför behövs det fortsättas att puta?

Japp, det är så här jag ser ut. Sanningen skäms inte för sej (eller jo, lite gör den det, eller jag gör det, eller Johan...).

Men snart ska jag snygga till mej lite. Kanske duscha och klippa mej. Inte ha rosa fleecesockor i samband med att jag bär röda sommarbrallor. Bara en tanke.

Men just nu är jag skrämmande obrydd om allt som inte har att göra med att hänga med bebis och äldre söner.

Som sagt, SKRÄMMANDE obrydd...

Idag kom BVC-sköterskan på besök. Jag kammade håret och drog på lite foundation men glömde att ta av mina rosa fleecesockor. Jag var dock själv hemma så varken Johan eller barnen behövde skämmas. Jag hade tänkt baka bröd idag men vågade inte eftersom jag bakade bullar igår. Jag tänker mej nämligen att det skulle väcka misstankar hos barnsköterskan. Att komma till ett hem med nyfödd bebis och ytterligare två barn där det finns nybakat bröd och bullar torde vara en fasad som döljer något. Särskilt som jag också städade lite igår. Idag lät jag således bli att bädda sängen (iofs inget ovanligt) och väntade med toastädet tills efteråt. Men så här i efterhand så tror jag nog att jag kanske var lite nojig (really?!?), särskilt med tanke på att jag frågade barnsköterskan 1) Vad tycker du om det här med att ta ett glas vin fastän man ammar? 2) Nähä, borde jag inte samsova med bebisen? Följt av; Jo, inatt vaknade jag i och för sej av att han låg och fäktade med armarna för att få bort täcket som jag råkat dra över honom och mej. Ingen vidare fasad med andra ord.

Nåväl.

Sköterskan ville också väga min unge.

Sköterskan: "Det är bra om barnet har gått upp till sin födelsevikt efter två veckor."

Floyds födelsevikt: 3900

Floyds vikt efter två veckor: 4600

Lennons vikt vid en månads ålder: 4300

Konklusion: Jag kanske ska sluta äta mina nybakta bullar OCH daimchoklad.

Oh, well. Han verkar må bra i alla fall. Om än lite trind.

Ja ni... Nu har ni sett tusen bilder på vår nya unge och hört mej go on and on and on om hur fantastisk han är. Och det är ju roligt för er. Dock tänker jag avsluta detta inlägg nu men vill först utbrista; vad kul det var att skriva här igen!!!

Skrivs snart igen. Hej, hej!

Eller vänta! En bild till! Där han ser ut som en arg farbror. Om man skulle ha sett ansiktet alltså.