Inte för att jag inte gillar män. Cause I do! (gillar visserligen kvinnor också men mitt val blev till sist en man). Men av någon outgrundlig anledning såg jag mej aldrig som tjejen som var ihop med någon. Jag har haft förhållanden. Några långa, andra korta. Flings. One nighters. KKs. Men att jag skulle bli gift... Nope!
Hur skulle jag kunna älska EN människa for the rest of my life?!? Välja bara en av så många möjliga. Bara ligga med samma person år efter år. Gud, så trååååkigt och enahanda!!! Och hur, jag undrade bara, HUR, skulle någon kunna älska mej för resten av dennes liv. Det tedde sej orimligt för mej på den tiden. Orka med mej liksom. Mej och mitt temperament och mitt velande och mitt ältande och mitt allt annat som liksom kom med på köpet.
Året var 2005. Jag bodde i USA. Men jag var tvungen att åka hem till Sverige ett tag. Det hade hänt så mycket skit där borta och jag var djupt olycklig. Så jag åkte alltså hem. Skulle jobba några veckor och sedan återvända till DC.
Men så en kall söndag i februari, satte jag mej på ett tåg som skulle ta mej från min mormor i Eskilstuna till Örebro där jag jobbade för tillfället. Johan skulle ta samma tåg.
Jag minns att jag ångrade att vi stämt träff för att ta sällskap på tåget. Vi kände ju inte varandra. Hans syster var min kära vän men vem han var visste jag inte. Jag minns att jag önskade lite att jag skulle missa tåget eller att han skulle göra det. För vad skulle vi prata om? På ett tåg en grå och kall söndag i mellersta Sverige. Det kändes så naket, liksom. Och inte var vi fulla heller. Nyktra, Johan dessutom lite bakis, och söndagströtta.
Vi möttes på perrongen. Han hade köpt två stycken MER, drycken. Jag tror kaktussmak. Han gav mej en av dem. Så satte vi oss mittemot varandra och tåget började rulla och när tåget timmen senare anlände i Örebro minns jag att jag ångrade mitt klädval. Plötsligt, av någon anledning jag inte förstod då, kände jag mej väldigt självmedveten.
Det här är alltså snart elva år sedan. Elva år sedan jag insåg att jag visst det, var tjejen som var ihop med någon. Att jag visst det, skulle kunna tänka mej att ligga med...förlåt, jag menar älska samma person ett helt liv. Och att det visst fanns någon som i sin tur kunde tänka sej att ligga med...jag menar älska mej lika länge.
Jag blir lika förvånad varje år att jag fortfarande är kär och inte planerar hur jag ska göra slut alternativt bara dra. Jag tänker verkligen efter. Känner efter. Kan det vara sant? Är jag fortfarande kär?
Och ja! Tamejsjutton! Jag är det. Kär! Efter elva år. I samma man. Helt galet!
Johan,
Jag älskar dej för att du är mitt lugn och min trygghet. För att det finns så mycket mer i dej som man inte kan tro om man inte lär känna dej. Jag älskar dej för att du har gett mej det finaste i livet, tre fina barn och för att du är den bästa pappan man kan önska till dem. Jag älskar dej för att jag aldrig tröttnar på att hänga med dej och prata med dej. TROTS att jag ibland (läs: typ jämt) sköter snacket helt själv. Jag älskar dej för att jag inte tröttnar på dina kyssar, dina händer och din kropp. För att du är så satans sexig att jag smäller av! Jag älskar dej för att du står ut med mej. För att du lyssnar på mitt flum och för att du är så öppen för allt jag kommer på och vill testa (OBS! Inte snusk!) (Bara...).
Och förstås älskar jag dej (mest) för att du är min alldeles egna Bon Jovi-kopia.
Happy anniversary, my love <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar