Föräldrakarma

Mitt och makens föräldraskap är mer ofta än ibland en katastrof. Åtminstone när det kommer till att komma ihåg saker som att;

- vår äldsta son ibland ska ha med sej matsäck till skolan

(Det värsta som finns är när ungen kommer hem och säger; "Mamma, idag skulle vi haft matsäck med oss men jag hade glömt så då fick jag gå till matsalen och hämta." Då vill jag dö! På riktigt. Jag överdriver INTE!)

- när någon av våra ungar tappar en tand, så är det VI som är tandfen

(Nu är ju inte det nödvändigt att ha den traditionen men eftersom VI SJÄLVA infört den kan man ju tänka att det också är vårt ansvar. Två gånger, och jag upprepar, TVÅ gånger, har vi lagt en tandjävel i ett vattenglas och ba, åh Lennon, vad spännande för dej i morgon att vakna och se om det kommit någon peng! Lika många gånger har ungen vaknat och väckt mej med ett försiktigt; "Mamma, tandfen kom inte inatt." Senast i morse.)

- vår äldsta unge spelar fotboll och ska vara med på springtävlingar och då krävs kläder samt skor för detta

(Idag stod vi som fån och ba, HUR mycket kläder behöver en unge??!)

- i Sverige finns det fyra årstider och alla dessa kräver olika slags kläder

(KÖP DEM I TID FÖR FAN!)

- med barn kommer utvecklingssamtal och föräldramöten

(Kalender. Är det något vi hört om? Nej, tydligen inte. Förra veckan kom jag en timme försent till ett utvecklingssamtal som skulle ha varat i en halvtimme. Skammen. Jo! Skammen!)

- barn växer, barn behöver därmed större storlekar på sina kläder och detta fenomen sker oftare än en gång var tredje år

(Utan barnens farmor skulle de förmodligen alltid gå i för små kläder/fel kläder för årstid/trasiga kläder.)

- när man varit på ett utvecklingssamtal för sonen i första klass och kommit överens med läraren om att barnet ska göra vissa saker hemma, så GÖR MAN OCKSÅ DESSA SAKER HEMMA!

Bland annat! Hela denna lista är BLAND ANNAT! Vår föräldrakarma är långt åt helvete och när jag tittar på mina ungar vill jag dö av dåligt samvete.

Andra saker som drar ner vår karma är att;

- jag och Johan avskyr att åka till badhus eller andra aktivitetsställen på helger, lov och semestrar eftersom vi båda får lätt ångest av för mycket folk och köer

(Vi gör det aldrig! Vi kör off season, vilket leder till att det är mycket våra barn aldrig får göra. Som att åka slalom, till exempel. Jag får andningssvårigheter bara jag tänker på liftköer och trånga restauranger/värmestugor. För att inte tala om hur mycket pengar man måste lägga ut för dessa köer och restauranger. Detta med att våra barn inte har åkt slalom är värre än att vi tex inte åker på äventyrsbad så ofta eftersom att jag som liten både tränade och tävlade i denna sport. Jag är uppvuxen typ i Sälen och nu har jag inte ens vett (läs: vilja/ork) att visa mina barn det härliga med nedförsåkning.)

- varken jag eller Johan gillar att leka

(Jag kan inte. Det går inte. Jag tycker att det är så vansinnigt tråkigt.)

- vi är ganska så stränga

(Jag kan inte ens räkna alla gånger mina barn säger; "men alla andra får det!" Jorå, jag är medveten om att detta är en vanlig fras hos en barnfamilj, men det är i så många olika sammanhang jag hör detta hemma hos oss att jag på allvar är orolig för hur hårda vi är.)

Nä, jag vågar inte skriva fler saker. Jag ryser bara jag läser igenom detta. Sitter nu och tröstar mej med all kärlek de får, alla pussar och kramar. Och det faktum att de en dag kommer att tacka mej för nyttig mat och miminmalt med socker (alltså, minimalt är ju relativt men jag är värsta sockerpolisen. OBS! inte när det gäller mej själv (?!?!?).)

Vad fint att jag har börjat blogga igen, va? Oh, my god!

Nämen... Om inte annat kan man ju läsa detta inlägg och antingen känna igen sej eller tänka att shit, vad bra jag är, sånt där glömmer/gör jag aldrig.

Eller så kan man titta på bilden nedan när jag mediterar och skratta lite. Jag hade en tanke om att inspirera, ni vet som så många gör på sociala medier när det kommer till yoga och meditation.

Jamen, typ så här;

Synd att jag inte lyckades...

Oh, well.

Nu ska jag laga mat. Vegetarisk sådan. Utan socker (det är så jag jobbar med att förbättra min föräldrakarma). Sen ska jag fortsätta med att försöka hålla tårarna borta (tröttheten, illamåendet, mattheten, oron, glädjen - you name it, jag grinar för allt) och senare ikväll ska jag och maken titta på en otäck serie som gör att jag inte kan somna men som jag inte kan sluta titta på för nu måste jag se hur det går (Jordskott - hatkärlek!). 

Innan jag avslutar bara; tusen, tusen tack för alla fina ord efter mitt förra inlägg! Tack för all omtanke och kärlek och tack för att ni läser det jag skriver!

Och DÄR kom tårarna.

Hej!

Jag skriver igen

Jag slutade blogga. I december någon gång. Plötsligt tog det bara slut, skrivandet. Det finns många orsaker till det men den största var att jag inte längre kände att jag kunde hantera balansen mellan mitt privata liv och mitt yrkesliv. Jag blev plötsligt osäker på vad jag egentligen skulle/kunde/borde dela med mej av. Det har aldrig varit en fråga för mej tidigare. Aldrig! Jag har aldrig tänkt så, att det skulle vara något problem om jag var öppen med saker som händer i mitt liv. Att skriva om min vardag och mina känslor kring den har alltid, alltid varit en nyckel till frihet för mej. Jag älskar, älskar, att sätta ord på händelser, tankar och känslor. I skrivandet har jag funnit min form av terapi.

En annan anledningen till punkten för mitt bloggande var att jag inte längre kände att mina ord var äkta. Jag upptäckte att jag inte vågade stå för den jag var. Jag skrev, men det jag skrev var bara sådant jag trodde att folk ville läsa. Orden kom aldrig från hjärtat och därmed föll alla mina texter platt. Jag avskydde att läsa det jag skrivit. Kände mej som en lögnare. Det där är ju inte jag, tänkte jag varje gång. Det där är bara en massa ord om ingenting. Jag förstod förstås att det inte skulle hålla. Ingen vill läsa sådant som inte är äkta och hur mycket man än vill få det att verka äkta, så lyser det igenom.

Till slut satte jag punkt. Bokstavligt talat.

Men nu går det inte längre. Det går bara inte! Jag måste, måste, måste skriva!

Fuck balansen!

Vaddå inte kunna skilja på privatlivet och yrkeslivet...? Jag är den jag är, med tusen olika roller i olika sammanhang. Det jag skriver här har inget som helst att göra med det jag gör på jobbet. Och tvärtom.

Måste folk läsa det jag skriver då?

Nä. Nej, det behöver väl inte folk göra. Om folk nu inte vill. Folk gör vad folk behöver göra. Men en del av mitt skrivande är också att få dela med mej, det har jag alltid tyckt om att göra. Det är så himla berikande! De kontakter som min blogg har givit mej är ovärderliga! Kontakten med människor som känt igen sej och uppskattat mina texter. Människor som kommenterat och länkat mej vidare till fantastiska sidor och bloggar. Jag hade aldrig velat gå miste om det!

Att göra det man älskar mest är det som kommer att leda en in på rätt väg, det är jag helt övertygad om. Och i nästan hela mitt liv har jag vetat att skrivandet är det jag älskar mest, det jag vill göra mest, jämt och hela tiden. Det, och att dela med mej av saker jag vet, inte vet, kan och inte kan. Att möta människor genom mina texter och mina ord och därmed också lära mej mycket om mycket.

Så, som sagt, fuck balansen! Skrivandet ÄR min balans.

Kanske är det när man faller som man inser vad man måste göra. När det man fruktar mest händer, när allt blir så där skört att det faller vid minsta lilla vindpust. När ovisshet och oro tar över och kroppen svarar med ofattbar trötthet. När tårarna hela tiden bränner bakom ögonlocken. Kanske är det då det visar sej, det man behöver allra mest.

Jag är så trött, så trött. Oändligt utmattad. Gravid med allt vad det innebär för mej. Jag är lycklig, förväntansfull, orolig och rädd. Kanske är det bra med den lilla därinne i mej, kanske inte. Ovissheten är min (o)vän these days och varje, varje liten minut måste jag påminna mej om att låta otäcka tankar flyga iväg. Jag måste påminna mej om att inte låta dem inte fastna och bli en sanning.

Allt är som det ska. Allt är okej. Nu. Just nu är allt fint.

Fina, lilla bebis... Visst mår du bra därinne...?

Tacksam för mina pojkar, för solen, för mat som stillar mitt illamående, för vänner och för det stöd jag fått dessa dagar.

Nu ska jag duscha. Och det, mina vänner, det är som att springa ett maratonlopp för mej. Varje liten sysselsättning tar all min energi och styrka. Men det är okej. Jag lever.

Och jag skriver igen. Den känslan!