Jag skriver igen

Jag slutade blogga. I december någon gång. Plötsligt tog det bara slut, skrivandet. Det finns många orsaker till det men den största var att jag inte längre kände att jag kunde hantera balansen mellan mitt privata liv och mitt yrkesliv. Jag blev plötsligt osäker på vad jag egentligen skulle/kunde/borde dela med mej av. Det har aldrig varit en fråga för mej tidigare. Aldrig! Jag har aldrig tänkt så, att det skulle vara något problem om jag var öppen med saker som händer i mitt liv. Att skriva om min vardag och mina känslor kring den har alltid, alltid varit en nyckel till frihet för mej. Jag älskar, älskar, att sätta ord på händelser, tankar och känslor. I skrivandet har jag funnit min form av terapi.

En annan anledningen till punkten för mitt bloggande var att jag inte längre kände att mina ord var äkta. Jag upptäckte att jag inte vågade stå för den jag var. Jag skrev, men det jag skrev var bara sådant jag trodde att folk ville läsa. Orden kom aldrig från hjärtat och därmed föll alla mina texter platt. Jag avskydde att läsa det jag skrivit. Kände mej som en lögnare. Det där är ju inte jag, tänkte jag varje gång. Det där är bara en massa ord om ingenting. Jag förstod förstås att det inte skulle hålla. Ingen vill läsa sådant som inte är äkta och hur mycket man än vill få det att verka äkta, så lyser det igenom.

Till slut satte jag punkt. Bokstavligt talat.

Men nu går det inte längre. Det går bara inte! Jag måste, måste, måste skriva!

Fuck balansen!

Vaddå inte kunna skilja på privatlivet och yrkeslivet...? Jag är den jag är, med tusen olika roller i olika sammanhang. Det jag skriver här har inget som helst att göra med det jag gör på jobbet. Och tvärtom.

Måste folk läsa det jag skriver då?

Nä. Nej, det behöver väl inte folk göra. Om folk nu inte vill. Folk gör vad folk behöver göra. Men en del av mitt skrivande är också att få dela med mej, det har jag alltid tyckt om att göra. Det är så himla berikande! De kontakter som min blogg har givit mej är ovärderliga! Kontakten med människor som känt igen sej och uppskattat mina texter. Människor som kommenterat och länkat mej vidare till fantastiska sidor och bloggar. Jag hade aldrig velat gå miste om det!

Att göra det man älskar mest är det som kommer att leda en in på rätt väg, det är jag helt övertygad om. Och i nästan hela mitt liv har jag vetat att skrivandet är det jag älskar mest, det jag vill göra mest, jämt och hela tiden. Det, och att dela med mej av saker jag vet, inte vet, kan och inte kan. Att möta människor genom mina texter och mina ord och därmed också lära mej mycket om mycket.

Så, som sagt, fuck balansen! Skrivandet ÄR min balans.

Kanske är det när man faller som man inser vad man måste göra. När det man fruktar mest händer, när allt blir så där skört att det faller vid minsta lilla vindpust. När ovisshet och oro tar över och kroppen svarar med ofattbar trötthet. När tårarna hela tiden bränner bakom ögonlocken. Kanske är det då det visar sej, det man behöver allra mest.

Jag är så trött, så trött. Oändligt utmattad. Gravid med allt vad det innebär för mej. Jag är lycklig, förväntansfull, orolig och rädd. Kanske är det bra med den lilla därinne i mej, kanske inte. Ovissheten är min (o)vän these days och varje, varje liten minut måste jag påminna mej om att låta otäcka tankar flyga iväg. Jag måste påminna mej om att inte låta dem inte fastna och bli en sanning.

Allt är som det ska. Allt är okej. Nu. Just nu är allt fint.

Fina, lilla bebis... Visst mår du bra därinne...?

Tacksam för mina pojkar, för solen, för mat som stillar mitt illamående, för vänner och för det stöd jag fått dessa dagar.

Nu ska jag duscha. Och det, mina vänner, det är som att springa ett maratonlopp för mej. Varje liten sysselsättning tar all min energi och styrka. Men det är okej. Jag lever.

Och jag skriver igen. Den känslan!