Besökare

måndag 29 februari 2016

En av de vackraste dagarna i mitt liv!


Tänk att vi har skapat det liv vi lever just nu, du och jag. Tillsammans har vi gjort val och fattat beslut som tagit oss dit vi är idag. Den 29 februari år 2016, är en av de finaste och mest storslagna av dagar i mitt snart 39-åriga liv! Jag har knappt ord för den tacksamhet jag känner över att få uppleva allt detta tillsammans med dej, våra barn och våra vänner.

There are no words... There are just no words.


Kan du fatta att detta är vi!?! Du och jag och den familj vi har skapat. Jag älskar oss! Älskar att vi tar tag i våra drömmar och gör det vi verkligen vill göra. Trots oro för diverse vardagliga saker som måste funka. Ändå hoppar vi, liksom! Och lever vår dröm!

Du och jag - The Dreamteam!


Som sagt, denna dag går inte att beskriva med ord. Så ni får titta istället.

The Grand Canyon


On top of the World
 
 
Thank you! Thank you! Thank you!
 
 
My family
 
 
And the singing baby
 
 
Vi är stumma av beundran av denna vackra plats på jorden. Stumma!
 
Inte för att vi ville, men efter några timmar av gapande och ååååhhhande, åkte vi vidare. Slutdestinationen för dagen var staden Kingman. Route 66 tog oss dit.
 
 
Mer amerikanskt än denna rutt blir det nog inte.
 
Glasstopp
 
 
Kisspaus
 
 
En fin felkörning
 
 
Samma väg som Blixten och Bärgarn körde.
 
 
Vi fick det bekräftat av Bärgarn i egen hög person(bil).
 
 
Next stop;
 
 
I detalj;
 



 
Arizona. Very very American. Konstigt nog ;)
 
Framme vid vårt hotell i skön tid. Nu sitter vi här på rummet med sovande barn runt omkring oss och känner stum förundran över allt vi får uppleva på denna resa. För första gången känner jag brist på ord. Men ibland behövs de inte heller.
 
Så så så så tacksam <3
 
Gonatt från Kingsman.
 
 


söndag 28 februari 2016

Oroligt och besviket

Så slutade jag att blogga igår kväll, lade mej på kudden och andades så där djupt och skönt. Kände mej tacksam. Trött också. Jag älskar att ligga trött i sängen och veta att jag, när jag helst vill, kan sluta ögonen och somna.

Där låg jag alltså i sängen, med trötta ögon och lyckligt hjärta. Så hör jag plötsligt ett illvrål från sängen bredvid och är genast klarvaken. Det är Vince som ligger och vrider sej av smärta. Han skriker att han har ont i magen. Vi får honom in på toa där han kräks slem. Sen kan han inte gå upprätt tillbaka till sängen. Han pekar på höger sida av nedre magen och gråter och gråter. Jag stirrar oroligt ner på min egen mage, på den plats han pekat. Mitt ärr har aldrig tidigare synts så tydligt. Jag blir kall och rädd. Blindtarmen...

Jag och Johan ser på varandra, tänker precis samma sak. Till slut lugnar Vince ner sej lite och somnar oroligt in. Några minuter senare är det samma sak igen och den här gången kräks han mycket. Han kan fortfarande inte gå upprätt. Vi googlar och inser att alla symptom på blindtarmsinflammation stämmer. Vi gör testet - trycker på vänster sida av magen och släpper för att se om det gör ont på motsatt sida. Det gör det.

Han somnar igen och efter några timmar halvslumrar jag och Johan också. Vince vaknar inte mer men på morgonen har han ont igen. Och mår illa. Vi ställer in oss på att åka till sjukhuset. Då går han på toa och efter känns det lite bättre. Men han vill inte äta frukost och är hängig. Vi avvaktar.

Nu är det kväll igen. Vi ligger i varsina sängar på ett hotellrum och Vince mår mycket bättre. Men oron finns såklart kvar...

Det blev en lång dag i bilen igen. Inte tänkt så men vi verkar vara ett sällskap med svårigheter att beräkna tid för diverse körsträckor och turistattraktioner. Vi verkar heller inte ha särskilt bra koll på huuuuur långt det är till sådant vi vill se. Alltså, hur långt åt helvete det är, menar jag då. Att det vi ska se på intet sätt följer den sträckan som tar oss till vår destination för dagen.

Sen det här med att vi skruvar upp förväntningarna och till barnen ba; "Idag blir det jättespännande för vi ska besöka en stad som folk levde i för flera hundra år sedan. Den är bevarad och vi ska gå runt i den." Varpå ungarna ba; "Jaaaaa! Åh, vad kul!!!"

Och så kör man in i nationalparken där staden ligger (45 minuter åt helvete ENKEL väg) och inser (jävligt) snopet att det är stängt för säsongen och det enda vi får ser är detta;

 
Där nere bland klipporna kunde vi alltså, om vi kisade riktigt noga, skönja ett hål i en klippa och några gluggar som vi förstod var fönster. Ungarna ba; "Men mer då....?" Jag käckt; "Oj, vad häftigt!" Ungarna; "Nääää! Det här var ju jättetråkigt!"
 
Kunde jag väl i och för sej hålla med om... Fast utsikten var stunning. Å andra sidan verkar utsikter vara oerhört överskattat enligt våra kids.
 
Men hoppet tändes när det verkade som att det fanns flera berghålor med fönstergluggar och dessutom en som man fick gå in i. Barnen blev glada. Vi vuxna också. Tills vi kom fram dit och blev varse om att det minsann var avstängt på grund av ickeskottning av snö. Överträdelse kunde ge böter eller fängelse.
 
Vince: "Jag betalar hellre! För jag vill inte sitta i fängelse."
 
Såååååå inte värt körsträckan. Mesa Verde må vara fantastiskt vackert, särskilt när man kör upp i bergen;
 
 
Men under ickesäsong, så nä, inget att hurra för. I alla fall inte om man har förväntansfulla barn med.
 
På skyltarna stod det tydligt att man INTE fick klättra på urtidsfokets (eller vilka de nu var som bott där) soltempel. Men vi var så irriterade över futtigheten av det vi fick se, så jag lyfte olydigt upp Lennon för fotografering.


Sen körde vi vidare. Lunch i Kylarköping. Eller det hette den ju inte, den lilla staden, men den såg ut så.

Jag och Vince utanför lunchhaket i Cortez;


Jag åt bönor för tredje dagen i rad och det genererade i detta;

 
Next stop - Four Corners Monument. Vince och Lennon med fötter i fyra stater - Colorado, Arizona, Utah och New Mexico;

 
Jag tog första vakten av sovande bebis i bil och passade på att ta en selfie i alla fyra stater.


Detta ställe vägde i alla fall upp det tidigare nationalparksfiaskot eftersom Lennon fick köpa en pil, karvad av nån sorts sten som någon native american indianstam.... Eh, let me stop me right there, för jag har ingen aning. Men typ en stenpil. Det behövs liksom inte så mycket. Underbart ju!!!

And then...

And then, körde vi så länge i så tråkig terräng att det kändes som att någon skämtade med oss aprillo. Mil efter mil, timme efter timme genom typ Arizonas öken;


Det blev mörkare och mörkare men landskapet såg exakt på pricken likadant ut.

 
Till slut kom vi fram till en liten ort in the middle of nowhere. Vi körde konstig variant av drive in och barnen fick äcklig glass medan vi vuxna inte kunde tänka oss en enda grej från menyn av fett och socker.

Sonic drive in;


Efter vad som kändes som en vecka och efter den sjukaste mörkerkörningen som kändes oändlig ute i ingenstans, kom vi äntligen fram till vårt hotell som ligger i Grand Canyon National Park. Skönheten i att nu få lägga sej med trötta ögon, trött kropp i varma och fluffiga sängkläder!!!

Så för att summera dagen;

Sjuk Vince och oroliga föräldrar. På tok för lång körsträcka IGEN. Överskattad nationalpark under fel säsong. Fantastiska vyer. Tråkiga vyer. Dålig mathållning. Bra musik på radion. Dålig musik på radion. Sköna samtal. Friskare Vince. Syskontjafs. Bajsblöjor. Oväntade upplevelser. Många mil. Nya erfarenheter.

Och det är ju detta som är grejen med att resa och som vi på så många sätt uppskattar - man vet aldrig hur någonting blir. Ibland blir det heeeeelt fantastiskt bra på alla sätt och ibland blir det något helt annat än vad man hade tänkt. Men det blir. Alltid nåt. Fast man vet aldrig vad. We just love it! Dessutom lär man sej sjukt mycket om sej själv och hur man tänker och agerar i oväntade situationer och miljöer. Hur man väljer att se det och vad man förmedlar till ungarna.

Blablablablabla....

Vince somnar i alla fall lugnt ikväll och han säger nu att han inte har ont längre. Att det ska fortsätta så håller vi alla tummar för!

Avslutar så med två bilder. Den första på dagens mest uppskattade aktivitet - hästskokastning utanför lunchrestaurangen. Mycket oväntat men väldigt roligt!

 
Den andra på våra säkra chaufförer;


 
God natt!

Med hopp om att alla är friska imorrn!

lördag 27 februari 2016

Första sträckan

Så här ser det ut just nu;


Kvällshäng på hotellrum i staden Durango. Detta efter en lååååååång lång lång färd i bil genom Colorado. Vi hade helt missbedömt sträckan och hade det funnits ett VM för tidsoptimister, hade vi fått pallplats. Var tvungna att hoppa över två stopp av fyra. Och då kom vi ändå fram till bokat hotell sent. Mycket, mycket dåligt.

Men!

Shit, så mycket fint vi har sett från bilfönstret. Till slut orkade varken Johan, jag eller June oh-my-Goda mer. Det var liksom efter varje kurva som vi drog efter andan om ba, "oh, my god! Look at that!"

Ta till exempel denna vy;


Rocky Mountains mil efter mil efter mil efter mil. OH. MY. GOD. Vackerheten!

Vi försökte få barnen att se tjusningen, pekade och ropade; "Kolla! Kolla grabbar, vilka höga och coola berg!" Vi fick svar de två första gångerna. "Åh! Ja." Sen var det mest intressanta hur långt det var kvar till nästa stopp.

Före oss kör Sophie med sin pojkvän, Danny och deras hund Odin. Den roliga presenten som barnen fick av dem blev oväntat nog vår mest nödvändiga packning. Mobiltäckningen var nämligen skral bland höga berg och djupa dalar.

"Baby needs boob." "Someone needs to pee." "Another one is hungry."


Babyn, för övrigt, kan vara den bästa i hela vida världen. Vem man än möter, så ler han sitt underbara leende och folk ba; "Oh, look at that cute, happy baby!" Eller; "That is one happy baby!"

The one happy baby <3


Hans brorsor går inte av för hackor, de heller. Så himla duktiga som finner sej i allt vi drar med dem på. Heller inte åksjuka, thank God!

Luffarschack där bak i bilen;


Första stoppet på vår första roadtrip - Grand Junction. Kort bilkörning från Boulder. Kanske överdrivet kort. Invaggade månne barnen i falska förhoppningar om att det nog inte var så förfärligt långt att åka ändå.

Dino-titt var en hit (alltså, hur bra rim?!?)


Spår och skelett och fossil,


sedan åter in i bil.


Nä, nä... Jag slutar väl att töntrimma, då.

Okej.

Andra stoppet var lunchstopp. I den konstigaste lilla stad vi någonsin sett, Buena Vista. Som att åka in i en kuliss på en filminspelning. Supergullig, typ som Kylarköping i filmen Bilar, ni vet. Vi passerade fler sådana små ställen. Very American, liksom.

Far och son i Kylarköping. Typ.


Överallt, vackert;


Till lunch lyxade jag till det med cola. En Colorado-cola drog jag till med. Sjukt äcklig. Besvikelsen, alltså.


Men burgaren vägde upp. Och osten på den. Och pommes fritesen. Som tidigare påpekat, inte månaden för viktnedgång.

Resten av eftermiddagen förflöt i bil med småstopp på sjaskiga väghak för glass, till exempel;


Väldigt, väldigt trötta landade vi sedan på hotellet och ni såg ju i början hur vi har det här på rummet. Ingen mello för oss alltså, och jag bävar inför morgondagen när detta faktum går upp för vissa...

Vissa;


Dagens sträcka;


Och familjen Agnemyr somnar nu tacksamma och lyckliga i ett jävligt varmt hotellrum med heltäckningsmatta.

Familjen Agnemyr, var det alltså;

fredag 26 februari 2016

Colorado

Dags att dra vidare då. FRÅN värmen (?!?). Och när jag satt där med ammande bebis i famn på Junes terrass och tittade på mina stora killar när de kastade boll över poolen,


undrade jag i mitt stilla sinne hur vi liksom tänkte.

Vi vet! Vi åker från kalla Sverige till varma delen av USA och efter tre sekunder åker vi till kalla delen av USA. Ja! Det blir ju asabra!

Fast det blir det ju såklart! Vi vill sååååå gärna uppleva Colorado, där min fina vän Sophie bor och också, herregud, Grand Canyon!!! Men ni vet, när solen värmer ens svenska bleka nylle, då vill man bara stanna där i värmen och bli mindre blek. Men vi kommer ju tillbaka snart. Och Las Vegas lär vara varmt nu, verkar det som.

Ready, steady, go!!!


Angående bebisen på det lortiga golvet - yuk! Men han jollrar ju så glatt och förnöjt. Eller mer, det är så skönt att inte hålla en sprattlande unge som inte har stillasittande som intresse längre.

Flygresan då, hur gick den? Om jag säger så här, det är inte jättekul att höra piloten ba; "There are a lot of thunder storms over Florida, go figure. So it´s gonna be a bit bumpy and that´s why I want the flight attendants to remain seated."

A bit bumpy my ass!!! Jag trodde min sista stund var kommen typ sjuttio gånger under de fyra timmar flyget tog. Och sen det här med att piloten ba; "I´m gonna try to fly higher to reach smoother air." Varpå han drar på som satan så att man trycks mot sätet (Johan och June skulle troligen inte backa upp det påstående, but what do they know!) och man mumlar för sej själv, enligt Junes instruktioner; "all is well, everything is gonna be okay". Då är det varken roligt eller spännande att resa på nåt sätt. Alls! Från och med dessa tillfällen lovar jag mej alltid att sluta resa. It never happens. Och jag tänker i alla andra stunder att tur är väl det!

Jag skulle också vilja sova förbi alla gupp!


But noooooooo! Vakenhet är tydligen min grej på horribla flygningar.

Men tänk, vi landade! Inte nödlandade utan landade normalt! Och eftersom vi lyckats med bedriften att endast packa handbagage (kan ni fatta, fem personer på roadtrip i elva dagar och inte en enda incheckad väska, BARA handbagage!!!!) kunde vi snabbt ta oss till hyrbilen.

Tåg först. Vissa vägrade sitta och trillade därför huvudstupa.


Väl framme vid hyrbilen fick vi ett smakprov på alla blöjbyten som kommer att ske i trång bil de närmaste dagarna.


Det brakar i blöjan oroväckande ofta i detta land.

Fyrtio minuter i bil med bebis som nyss sovit i fem timmar gick förvånansvärt nog helt smärtfritt. Flärpar är nämligen hans största intresse.

 
Hos Sophie, som bor i en liten by utanför Boulder som heter Louisville, var det två timmar tidigare men eftersom alla barn sovit gott på dödsflyget, var det piggt. Kramar, födelsedagskaka, eftersom Sophie fyllde år, och en massa babbel om what is new. För övrigt är man bra, som glömde hennes presenter i Florida. Faaaaaaaaaan!
 
Floyd mellan Sophie och Odin;
 


Första natten förflöt med ganska god sömn och efter Sophie´s American pancakes-frukost var det dags att upptäcka Boulder. I fantastiskt väder och typ nån grad varmt. Ja, eller kallt, beroende hur man ser på det.

 
Mysig dag i en ännu mysigare stad. Vi strosade runt, tittade in i roliga butiker och lät oss underhållas av diverse uppträdande på gator och torg.
 
Godisaffärerna här - there are no words! Sophie såg till att "behovet" tillgodosågs.
 
 
Som tur är serveras ju oerhört nyttig mat i dessa trakter som väger upp, liksom. Gaaaah! No, it doesn´t.
 
 
Oh, well.
 
Sophie bakar;
 
 
och levererar till ett glasställe som vi såklart besökte. Glass med Sophies brownies, mmmmmmm! Apropå nyttigheter...
 
 
Isbjörnen sov och skrattade medan.
 
 
Andra natten blev sömnen god också för vuxna. Bebben hade ställt om sin sovtid. Dock inte sin bajstid. Under småtimmarna, liksom.
 
Bergen idag och det går absolut inte med ord att förklara hur sjukt vackert det är här! Därför får bilderna berätta.
 
Familjen. Ja, minus Isbjörnen då;
 
 
Isbjörnen under tiden;
 
 
Grabbarna grus på höga höjder;
 
 
Bergselfie
 
 
Högt
 
 
Gott
 
 
Snyggt
 
 
Lunchigt
 
 
Mysigt
 
 
Soligt
 
 
Klättrigt,
 
 
gånger två.
 
 
En heeeeeelt fantastisk dag!
 
 
Med dessa två;
 
 
Vi är sannerligen lyckligt lottade med så fantastiska vänner i ett lika fantastiskt land! Tacksamheten är oändlig!
 
De enda molnen på vår annars så blå Coloradohimmel, var mitt illamående efter bilfärden på kringelikrokvägar uppför berg och nerför dalar samt Lennons örvärk av altituden.
 
Ja, och sedan det faktum att det tydligen är mammors jobb att byta blöja i detta land;
 
 
Eller det var visserligen bara på min himmel som det blev lite mörkare. Johan ba; "Ja, där ser man." Med glad stämma.
 
Nu i säng. Så trötta efter en härlig och lång dag på höga och vackra höjder. And it gets better! Imorrn startar vi vår färd mot The Grand Canyon.
 
Avslutar med kärleksbild på stor och liten <3