Lennon: "Alltså, mamma! Jag är såååå glad för att Floyd är här!"
Jag nickar vist, som att jag liksom saw it coming: "Ja! Jag också! Visst älskar man honom sjukt mycket!"
Lennon utan att lyssna till vad jag sagt: "För det var verkligen katastrof när han låg i din mage!"
Mitt leende stelnade liksom till. Hur menade ungen?!?!
Jag: "Jaha, tyckte du...?"
Lennon med stora ögon: "Jaaaaaa! Du åkte ju in och ut på sjukhus hela tiden! Katastrof!"
Joråsåatte....
Man känner sej kvinnlig och moderlig. Sannerligen. (Obs! Ironi.)
Tänker att jag väger upp min omoderlighet med att föda sjukt fina pojkar. Jomen, jag har sagt det förr och jag säger det igen; Jag och Johan tillverkar dem som värsta proffsen (takes a lot of practicing ;))
Oh, well.
Jag blir inte frisk. Inte Floyd heller. Det är halsont, kroppsont, prickar, igensatta bihålor och snoret från helvetet. Men ibland vaknar jag på morgonen och känner att nu! Nu är jag piggare. Då tar jag en rask promenad och vips så är jag fanimej sjuk igen. En infektion i fingret har jag fått dessutom, som inte vill ge med sig. Min fråga blir således; är jag sjuk för att jag har en infektion i fingret eller har jag en infektion i fingret för att jag är sjuk? Ni vet, hönan eller ägget-frågan.
Jag har storslagna planer för raska promenader och andra aktiva aktiviteter. But I always end up like this;
Sjukt mysigt (märk väl ordvitseriet, tack!) visserligen, men omväxling skulle förnöja, faktiskt. Känner att jag vill röra ordentligt på mej nu!
Idag har jag en vovve på besök så, vi tänkte ge oss ut i stormen på halkiga grusvägar. Lite motion åtminstone.
Igår fixade jag pass åt lille korven. Han sov jätteskönt i vagnen och därför blev jag otrevligt bemött av kvinnan på polisen. Jomen, det får man ju förstå. Att man blir arg när en bebis har mage att SOVA i vagnen.
Jag: "Hej! Jo, jag ska fixa pass till min bebis."
Kvinnan på polisen i otrevlig ton med snörpig mun: "Men han sover ju!"
Jag: "Jag vet. Men jag väcker honom nu."
Kvinnan ännu surare: "Men det brukar aldrig bli bra!"
Jag: "Jorå, det blir bra."
Kvinnan argt: "Nä! Då blir det bara gråt."
Jag, något förvånat: "Men... Nej... Han brukar inte gråta..."
Kvinnan: "Är du säker på det?!?"
Jag: "Ja."
Kvinnan med en suck: "Jahapp. Jamen, då måste jag väl hämta en kollega då, så att han får hjälpa till att ta kortet."
Under tiden lyfter jag upp Floyd, som klipper nyvaket med sin små fina ögonfransar. Sen kommer arga kvinnan tillbaka och också hennes manliga kollega som har ett mjukisdjur med sej. Då börjar Floyd darra på läppen.
Kvinnan med mästerlig ton: "Japp! Vad var det jag sa! Nu gråter han! Det här går aldrig!"
Alltså, jag tränar på att inte döma andra människor. Jag tränar också på att inte dras med i dåliga energier. Och förmodligen var mötet med denna kvinna ett test som livet kastade åt mej. Ett test i hur kapabel jag är att vända andra kinden till, så att säga. Jag fick inte MVG, kan jag meddela. För jag ville fanimej slå henne. Hårt, dessutom! Dock tror jag att jag fick godkänt i yttre uppförande, för min inre dialog kunde hon nog inte avläsa. Hon hade fullt upp med munsnörpande.
Jag: "Jorå, det här kommer att gå bra."
I mitt stilla sinne: "Snälla lilla krumelur, du får inte bliva sur. Le nu då för i helvete! Annars får mamma skäll!"
Floyd tystnar och tittar förvånat på den manliga polisen som viftar med pandan. Jag agerar snabbt och sätter ungen på stolen, lutar mej ur bild och ber (läser: väser, möjligtvis) till kvinnan att (för fan!) knäppa kort(helvetet) nån gång.
Hon kan en del av sitt jobb åtminstone. Snabbt knäpper hon och kortet är taget.
Kvinnan: "Så här blir bilden. Är du nöjd? Det hoppas jag, för det blir bökigt att ta om."
Jag stirrar på henne blankt. Nöjd...? Vem fan blir nöjd med ett passfoto? Och vad skulle det ha för betydelse, egentligen?!? Jag nickar åt henne och säger skämtsamt; "Nej, jag vill nog att du tar ett nytt." Jag får en lika blank blick tillbaka. She did not care for that joke. Appearently...
Nåja. Passet är i alla fall fixat så nu kan vi resa. Yay! Om tre små veckor - America, here we come! Och under den resan kommer jag blogga röven av mej!
Pausade en timme i bloggandet på grund av övertrött bebis. Vi tog en promenad. Eller rättare sagt, jag skrinnade fram på glansisen. Hade jag knäppt upp jackan hade jag kunnat surfa fram längs gatorna i stormen.
I stormens öga (ja, jag kanske överdriver, men erkänn att det låter lite roligare så!);
Nu ska jag fixa lunch till mej. Det betyder i dagligt tal här hemma; Nu ska jag fixa lunch till mej och äta den kall eftersom bebisen vaknar glatt och färdigsoven sekunden efter att jag öst upp på tallriken och ba; God morgon, kamrater! Då bör man handla snabbt, annars verkar han svälta ihjäl. Fram med patten på sekunden or he´ll die of hunger, skulle man kunna tro!
Hej på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar