Där låg jag alltså i sängen, med trötta ögon och lyckligt hjärta. Så hör jag plötsligt ett illvrål från sängen bredvid och är genast klarvaken. Det är Vince som ligger och vrider sej av smärta. Han skriker att han har ont i magen. Vi får honom in på toa där han kräks slem. Sen kan han inte gå upprätt tillbaka till sängen. Han pekar på höger sida av nedre magen och gråter och gråter. Jag stirrar oroligt ner på min egen mage, på den plats han pekat. Mitt ärr har aldrig tidigare synts så tydligt. Jag blir kall och rädd. Blindtarmen...
Jag och Johan ser på varandra, tänker precis samma sak. Till slut lugnar Vince ner sej lite och somnar oroligt in. Några minuter senare är det samma sak igen och den här gången kräks han mycket. Han kan fortfarande inte gå upprätt. Vi googlar och inser att alla symptom på blindtarmsinflammation stämmer. Vi gör testet - trycker på vänster sida av magen och släpper för att se om det gör ont på motsatt sida. Det gör det.
Han somnar igen och efter några timmar halvslumrar jag och Johan också. Vince vaknar inte mer men på morgonen har han ont igen. Och mår illa. Vi ställer in oss på att åka till sjukhuset. Då går han på toa och efter känns det lite bättre. Men han vill inte äta frukost och är hängig. Vi avvaktar.
Nu är det kväll igen. Vi ligger i varsina sängar på ett hotellrum och Vince mår mycket bättre. Men oron finns såklart kvar...
Det blev en lång dag i bilen igen. Inte tänkt så men vi verkar vara ett sällskap med svårigheter att beräkna tid för diverse körsträckor och turistattraktioner. Vi verkar heller inte ha särskilt bra koll på huuuuur långt det är till sådant vi vill se. Alltså, hur långt åt helvete det är, menar jag då. Att det vi ska se på intet sätt följer den sträckan som tar oss till vår destination för dagen.
Sen det här med att vi skruvar upp förväntningarna och till barnen ba; "Idag blir det jättespännande för vi ska besöka en stad som folk levde i för flera hundra år sedan. Den är bevarad och vi ska gå runt i den." Varpå ungarna ba; "Jaaaaa! Åh, vad kul!!!"
Och så kör man in i nationalparken där staden ligger (45 minuter åt helvete ENKEL väg) och inser (jävligt) snopet att det är stängt för säsongen och det enda vi får ser är detta;
Där nere bland klipporna kunde vi alltså, om vi kisade riktigt noga, skönja ett hål i en klippa och några gluggar som vi förstod var fönster. Ungarna ba; "Men mer då....?" Jag käckt; "Oj, vad häftigt!" Ungarna; "Nääää! Det här var ju jättetråkigt!"
Kunde jag väl i och för sej hålla med om... Fast utsikten var stunning. Å andra sidan verkar utsikter vara oerhört överskattat enligt våra kids.
Men hoppet tändes när det verkade som att det fanns flera berghålor med fönstergluggar och dessutom en som man fick gå in i. Barnen blev glada. Vi vuxna också. Tills vi kom fram dit och blev varse om att det minsann var avstängt på grund av ickeskottning av snö. Överträdelse kunde ge böter eller fängelse.
Vince: "Jag betalar hellre! För jag vill inte sitta i fängelse."
Såååååå inte värt körsträckan. Mesa Verde må vara fantastiskt vackert, särskilt när man kör upp i bergen;
Men under ickesäsong, så nä, inget att hurra för. I alla fall inte om man har förväntansfulla barn med.
På skyltarna stod det tydligt att man INTE fick klättra på urtidsfokets (eller vilka de nu var som bott där) soltempel. Men vi var så irriterade över futtigheten av det vi fick se, så jag lyfte olydigt upp Lennon för fotografering.
Sen körde vi vidare. Lunch i Kylarköping. Eller det hette den ju inte, den lilla staden, men den såg ut så.
Jag och Vince utanför lunchhaket i Cortez;
Jag åt bönor för tredje dagen i rad och det genererade i detta;
Next stop - Four Corners Monument. Vince och Lennon med fötter i fyra stater - Colorado, Arizona, Utah och New Mexico;
Jag tog första vakten av sovande bebis i bil och passade på att ta en selfie i alla fyra stater.
Detta ställe vägde i alla fall upp det tidigare nationalparksfiaskot eftersom Lennon fick köpa en pil, karvad av nån sorts sten som någon native american indianstam.... Eh, let me stop me right there, för jag har ingen aning. Men typ en stenpil. Det behövs liksom inte så mycket. Underbart ju!!!
And then...
And then, körde vi så länge i så tråkig terräng att det kändes som att någon skämtade med oss aprillo. Mil efter mil, timme efter timme genom typ Arizonas öken;
Det blev mörkare och mörkare men landskapet såg exakt på pricken likadant ut.
Sonic drive in;
Efter vad som kändes som en vecka och efter den sjukaste mörkerkörningen som kändes oändlig ute i ingenstans, kom vi äntligen fram till vårt hotell som ligger i Grand Canyon National Park. Skönheten i att nu få lägga sej med trötta ögon, trött kropp i varma och fluffiga sängkläder!!!
Så för att summera dagen;
Sjuk Vince och oroliga föräldrar. På tok för lång körsträcka IGEN. Överskattad nationalpark under fel säsong. Fantastiska vyer. Tråkiga vyer. Dålig mathållning. Bra musik på radion. Dålig musik på radion. Sköna samtal. Friskare Vince. Syskontjafs. Bajsblöjor. Oväntade upplevelser. Många mil. Nya erfarenheter.
Och det är ju detta som är grejen med att resa och som vi på så många sätt uppskattar - man vet aldrig hur någonting blir. Ibland blir det heeeeelt fantastiskt bra på alla sätt och ibland blir det något helt annat än vad man hade tänkt. Men det blir. Alltid nåt. Fast man vet aldrig vad. We just love it! Dessutom lär man sej sjukt mycket om sej själv och hur man tänker och agerar i oväntade situationer och miljöer. Hur man väljer att se det och vad man förmedlar till ungarna.
Blablablablabla....
Vince somnar i alla fall lugnt ikväll och han säger nu att han inte har ont längre. Att det ska fortsätta så håller vi alla tummar för!
Avslutar så med två bilder. Den första på dagens mest uppskattade aktivitet - hästskokastning utanför lunchrestaurangen. Mycket oväntat men väldigt roligt!
Den andra på våra säkra chaufförer;
God natt!
Med hopp om att alla är friska imorrn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar