Första sträckan

Så här ser det ut just nu;

Kvällshäng på hotellrum i staden Durango. Detta efter en lååååååång lång lång färd i bil genom Colorado. Vi hade helt missbedömt sträckan och hade det funnits ett VM för tidsoptimister, hade vi fått pallplats. Var tvungna att hoppa över två stopp av fyra. Och då kom vi ändå fram till bokat hotell sent. Mycket, mycket dåligt.

Men!

Shit, så mycket fint vi har sett från bilfönstret. Till slut orkade varken Johan, jag eller June oh-my-Goda mer. Det var liksom efter varje kurva som vi drog efter andan om ba, "oh, my god! Look at that!"

Ta till exempel denna vy;

Rocky Mountains mil efter mil efter mil efter mil. OH. MY. GOD. Vackerheten!

Vi försökte få barnen att se tjusningen, pekade och ropade; "Kolla! Kolla grabbar, vilka höga och coola berg!" Vi fick svar de två första gångerna. "Åh! Ja." Sen var det mest intressanta hur långt det var kvar till nästa stopp.

Före oss kör Sophie med sin pojkvän, Danny och deras hund Odin. Den roliga presenten som barnen fick av dem blev oväntat nog vår mest nödvändiga packning. Mobiltäckningen var nämligen skral bland höga berg och djupa dalar.

"Baby needs boob." "Someone needs to pee." "Another one is hungry."

Babyn, för övrigt, kan vara den bästa i hela vida världen. Vem man än möter, så ler han sitt underbara leende och folk ba; "Oh, look at that cute, happy baby!" Eller; "That is one happy baby!"

The one happy baby <3

Hans brorsor går inte av för hackor, de heller. Så himla duktiga som finner sej i allt vi drar med dem på. Heller inte åksjuka, thank God!

Luffarschack där bak i bilen;

Första stoppet på vår första roadtrip - Grand Junction. Kort bilkörning från Boulder. Kanske överdrivet kort. Invaggade månne barnen i falska förhoppningar om att det nog inte var så förfärligt långt att åka ändå.

Dino-titt var en hit (alltså, hur bra rim?!?)

Spår och skelett och fossil,

sedan åter in i bil.

Nä, nä... Jag slutar väl att töntrimma, då.

Okej.

Andra stoppet var lunchstopp. I den konstigaste lilla stad vi någonsin sett, Buena Vista. Som att åka in i en kuliss på en filminspelning. Supergullig, typ som Kylarköping i filmen Bilar, ni vet. Vi passerade fler sådana små ställen. Very American, liksom.

Far och son i Kylarköping. Typ.

Överallt, vackert;

Till lunch lyxade jag till det med cola. En Colorado-cola drog jag till med. Sjukt äcklig. Besvikelsen, alltså.

Men burgaren vägde upp. Och osten på den. Och pommes fritesen. Som tidigare påpekat, inte månaden för viktnedgång.

Resten av eftermiddagen förflöt i bil med småstopp på sjaskiga väghak för glass, till exempel;

Väldigt, väldigt trötta landade vi sedan på hotellet och ni såg ju i början hur vi har det här på rummet. Ingen mello för oss alltså, och jag bävar inför morgondagen när detta faktum går upp för vissa...

Vissa;

Dagens sträcka;

Och familjen Agnemyr somnar nu tacksamma och lyckliga i ett jävligt varmt hotellrum med heltäckningsmatta.

Familjen Agnemyr, var det alltså;