I tidningen.

Jag väntar med spänning på att någon modefotograf snart ska ringa och erbjuda mej jobb som modell. Jag tänker mej typ Ellos-katalogen eller HM-katalogen eller varför inte, Vouge.

I´m a natural! Det ser ju alla! Jag liksom har det i mej. Bilden blev verkligen bra!

Herrejössesgud! Jag skrev i förra inlägget att jag såg hiskelig ut. Men det här! Det här är beyond allt!

Jag funderar nu på att ringa NA och be dem länka till min blogg så att alla får se hur jag verkligen ser ut.

Det här är min arga look, på riktigt.

Jag tog bara om bilden trettio gånger. Men på rille, som ovan ser jag ut. Egentligen.

Hoppas jag...

Och för er normala som skiter i hur jag ser ut och undrar det viktigaste - vad har hänt och var jag kan läsa om det kan gå in här: na.se

Jag är fortfarande arg. Lite snyggare arg än i tidningen, förstås (som om nån brydde sej). But still, arg. Det handlar om mina barn och då blir jag arg när något känns fel, dåligt och oroande.

Jag önskar att jag kunde säga att jag blir som en lejonmamma. Kämpar för mina barn som en lejonhona. Det låter så coolt och häftigt. Lejonmamman i mej vaknar. Vacker, kraftfull och dödligt farlig.

But who am I kiddin´ liksom?

Jag känner mej mer som en äcklig liten mygga. A pain in the ass. Lejonhonans raka motsats - ovacker, svag och harmlös. Kul för mej. Myggmamman i mej vaknar...

Men hur liten och betydelselös jag än må vara så kan jag göra skillnad! För ni har väl hört ordspråket:

"Om du inte tror att små saker har betydelse, lås in dig i ett mörkt litet rum med en mygga"

Kampen går vidare. Myggor är sega jävlar, som bekant. Jag fortsätter surra irriterat. Än är inte sista ordet sagt.

Och för er som ställer den naturligaste frågan efter ett sådant här inlägg - är jag verkligen så ytlig att jag bryr mej om en bild i tidningen?!?! Så är svaret, ja! Jag är ytlig.

Jag gillar yta. Gillar när något eller någon ser bra ut. Det är ju därför jag är gift med Johan! Har inget med hans personlighet att göra alls (obs! ironi).

Men det var inte det detta inlägg handlar om. Yta eller inte. Känner att det kan vara ett senare inlägg.

And for the record, det är inte så att jag tycker jag är asasnygg i vanliga fall. Men liiiiite snyggare än i tidningen. Som sagt. Eller snarare, som tjatat.

Att tycka mycket.

Se arg och sur ut, sa fotografen. Och det gjorde jag.

Jomen, för mej känns det utmärkt att vara med i tidningen och vara ful. Jäääättebra, känns det.

Tur att ingen unge tagit efter mitt sura utseende.

Eeehhhh...

Så ni Örebroare som läser här, kan förbereda er på att sätta morgonkaffet i halsen när ni läser nyhetssidorna. För jag ser sannerligen hiskelig ut!

Nämen, man lyckas verkligen här i livet.

OBS! Ironi!

Äntligen!

Jag är hel igen.  Den har kommit hem.

I nytt skal. Med några bilder och filmklipp som jag trodde var borta för evigt.

Jag har aldrig känt mej så materialistisk och det har aldrig känts så bra att göra det.

Love, love, love you!!!

Och på jobbet har jag fyllt på förrådet. Ifall någon vill ha möte med mej och behöver en bit till kaffet (läs: ifall jag behöver min dagliga bit till min dagliga cola).

En bra dag, alltså.

Synd bara att den grusas av tvätten, de fortfarande ouppackade väskorna och det faktum att det inte finns ett chipsflarn så långt ögat kan nå.

Imorrn kväll ska jag på ett möte. Ett upprörande möte som handlar om min 5-årings höst. Ett möte där min man kommer att behöva stryka mej lugnande över ryggen och be mej andas. Fast mest troligt är det att han kommer hålla fast mej och väsa i mitt öra att om jag inte uppför mej så får jag inte ligga med honom på ett år. Och då kommer jag förmodligen sätta mej ner och andas.

Det är svårt för mej att keepa calm. Det är inte naturligt för mej. Jag är så mycket mer känsla än eftertanke och förnuft.

Tur att ingen unge tagit efter mej.

Eeeehhh....

Svårt det här.

Nämen, på riktigt! Det är ju fruktansvärt tråkigt det här.

Det blir ju aldrig färdigt.

Känns som om vi åkte med två väskor och kom hem med trettio. Och nu står dom bara där. Ouppackade. Jag blänger på dom varje gång jag går förbi. Ibland plockar jag med mej en trosa eller ett par kalsonger eller en strumpa eller nåt annat litet klädesplagg. Bara för att.

Tvättmaskinen går å går. Men ändå är tvättkorgen full.

Och det är det jag inte fattar. Om allt fortfarande är ouppackad men samtidigt ligger i tvättmaskinen eller i tvättkorgen. Hur kan det då ligga kläder och pinaler everywhere?

Hur är det möjligt?!?

När slipper man plocket? Golvplocket, bordsplocket, tvättplocket, diskplocket, hyllplocket, lådplocket, sängplocket, ögonbrynsplocket...

Never ending story.

Min finaste 5-åring...

...verkar inte ha särskilt mycket till övers för en plockande mamma som jag. Han tycker nog mest att jag tjatar. Inte låter honom leka med kompisar till midnatt. Ger honom annan mat än korv. Ber honom duscha och borsta tänderna. Ja, och en massa andra jobbiga saker.

Och jobbig är precis vad jag känner mej. För han har rätt. Jag tjatar bara. Men hur slutar man? Barn måste ju äta och komma in på kvällen och borsta tänderna och tvätta sej och pussa sin mamma.

Svårt. Jag går sönder av kärlek. Jag saknar honom ju. Han vill som aldrig hänga med mej.

"Men alltså, mamma! Jag måste gå till Liam nu. Typ."

Jamen, jag då...? En liiiiten puss först? Nähä, inte det nej.

Tänker rymma med honom någon eftermiddag. Bara han och jag. Så får Johan ta hand om den andra.

Den där 2-åringen. Den lilla.

Han som mest går omkring och frågar om han får godis eller glass eller chips eller godis eller glass eller chips.

När han inte får det, frågar han om han får godis eller glass eller chips efter maten.

När han inte får det heller, blir han arg. Gastar och så. Sen brukar han hitta en legobit eller nåt och då fipplar han i tystnad. I några sekunder.

Sen frågar han igen. Godis, glass eller chips. Om han skulle kunna få.

Neeeeeeeeej! Vill jag skrika.

Men du kan få en puss. För du är orimligt söt!

Svåraste jag är.

Mamma.

Overkligt.

Jag gillar inte när saker tar slut. Jag vet att jag skrivit det förr. Nu påminner jag om det igen.

Jag gillar inte när något tar slut.

En vecka på Västkusten med min lilla familj och makens föräldrar, syskon, syskonbarn, moster och morbor, kusiner och kusinbarn, är nu till ända.

Sorgligt.

Och när man kommer hem och öppnar posten och läser vad min 5-åring måste göra i höst, vill jag bara gråta.

Så jag gråter.

Lite för att vår semester tillsammans är slut, men mest för hösten.

Fast det funkar hemskt, hemskt dåligt att gråta. För jag kan inte påverka särskilt mycket med bara tårar. Så jag slutar att larva mej. Tar tag i saker imorrn istället.

Kopplar så kameran till datorn och delar med mej av vår vecka på Västkusten.

Håll tillgodo.

Några mil löpning i kroppen. Inte ett dugg jobbigt...

Nä, jag ska inte ljuga. Inte låta detta inlägg bli en sliskig statusrad på fejjan.

Sanning nu.

Några mil löpning i kroppen. ASAJOBBIGT! Men det var det värt. För kolla utsikten jag hade på mina morgonrundor (obs: plural!).

Eller runda och runda. Jag sprang till fiskeaffären och köpte godaste kletet ever att ha på morgonmackan. 5 km/morgon.

Frukost: Cola med is och macka med drömsallad (lax, rom, lök och räkor).

Övriga familjemedlemmar åt normal frukost i solen.

Lunch och middag: Räkmackan från himlen.

Eller egengjord räkmacka på klippa.

Glass på det.

Och sommarens godaste drink. Made by finaste svägerska/syster/faster Sofia.

Kanske en pappmugg rosé i solnedgången.

Med människor man gillar.

Inser förstås att inlägget barkar åt det sliskiga statusradhållet. Men det kan inte hjälpas. Jag överdriver faktiskt inte.

Om man känner sej bitter får man sluta läsa. Det skulle jag ha gjort om någon annan hade skrivit detta inlägg. Då hade jag himlat med ögonen och ba, troligt att det var sådär mysigt och bra och härligt. Vem försöker hon lura?

Säg nu inte att jag inte varnat er!

Krabbfiske på bryggan.

Spännande.

Och lite läskigt.

Tyckte jag.

Massor av bus.

Och fotbollsmatcher.

Konstiga pirat/ninjagolekar (??????).

Pussar.

Djupa diskussioner.

Spännande upptäckter.

Pyjamas"party".

Dans kring midsommarstången.

Kall öl.

Fotdopp i manetfyllt hav.

Kärlek.

Ehhhhh....

Jag menar, fin kärlek <3

Som sagt, fin kärlek.

Jamen, jag varnade er ju! Det råkar nu bli ett inlägg fullt av overklig lycka. Inte mitt fel. Jag är bara ärlig. As usual.

Okej, då. Några störande saker.

Ta en fin bild på mej och min äldsta. Helst utan vapen.

Men se det gick inte.

Heller inte med yngsta.

Jag försöker hitta fler störande saker. För att göra allt lite mer verkligt....

Jo!

Min illa stukade fot. Makens brutna lilltå. Mitt brännskadade finger.

Annars har denna vecka verkligen varit fylld av overkliga lyckostunder. Vi har tankat för många ruskiga och tråkiga dagar framöver. Detta tack vare två fina människor som vi älskar väldigt mycket.

Farmor och farfar <3

Nu då...?

Tvätt, tvätt och tvätt.

Imorgon jobb, dagis och matlagning.

Nu så, vägde jag upp inlägget lite ;)

Önskar er en fin vecka!

Semester.

Fina, härliga, bästa, underbara ni som kommenterar så fint! Jag blir gladare än ni någonsin kan ana!

TACK!!!

Från bröllopsfirande till semester.

En vecka på Västkusten med makens familj och släkt. Det blir trevligt, tänkte vi och ignorerade det mörka, kalla och blåsiga vädret.

Ignorerandet verkade fungera för idag försvann mörkret och det kalla. Blåsten höll dock i sej och jag blev varse...

...äldsta sonen behöver klippas.

Men han är ju så söt i sitt ostyriga hår.

Söt är också vår yngsta. Although a bit too much att se efter på höga bryggor med vatten ÖVERALLT. Han ba, mamma tiiiiittttta! Och så springer han vingligt iväg en millimeter ifrån bryggkanten och jag ba, neeeeeeej Vince väääääänta!

Inser förstås att det är jag som kommer att falla i vattnet först av alla med tanke på 2-åringsjagandet på alla tusen bryggor.

Spring på bryggor och spring för tränings skull. Gav mej ut på en tur i morse. Knappt att jag kände att jag sprang för jag hade fullt sjå med att åååhhha och aaahhha över fantastiska vyer.

Och nästa gång lovar jag att ta ett kort när jag inte står i vägen och försöker se ut som att jag är helt oberörd av springandet.

Imorrn ska vi fortsätta med krabbfiskandet. Det är ju så kul. För ungarna. För mej, not so much. För mej mer, guuuuuud-vilket-konstigt-rörelse-mönster-dom-har-och-var-fan-är-dom-nu-då?!?!?!

Jamen, dom går ju på snedden!

Men jag biter ihop och försöker verka lugn och trygg inför barnen. Det är viktigt, har jag hört. Att inte överföra sina rädslor till sina barn. Steady as a rock, I am.

Jag ljuger, förstås. Jag är ett nervknippe när det kommer till kryp, mörker och flygplan.

Det är min man som står för det trygga. Utan honom vore jag vilse i mycket. Jag älskar honom extra mycket dessa dagar. Jag älskar honom alltid, såklart. Men galet kär är jag i skov. Inne i ett sådant just nu.

Det känns härligt i magen. Pirrar och sådär.

Puss framför vacker vy (inser att jag måste skärpa mej med kortknäppandet av vacker vy, vart är det vackra, liksom...?).

Återkommer med semesterrapporter å det snaraste.

Massor av kärlek.

Hej, hörrni!

Jag lovade ju en massa bilder. Jag gjorde det. Och det ska ni få. Såklart! Jag ber om ursäkt för dröjsmölet. Men jag har en mycket bra ursäkt.

Baksmällan from hell!!!

Jag hade glömt bort hur vidrigt det är. Men jag anar att ni bryr er föga. Det är väl bilderna ni vill åt.

Så håll tillgodo.

Blek, glåmig, nervig och glad.

Men med lite hjälp så...

...började det ordna upp sej.

Nej men, alltså shit! Jag orkar inte ens hitta på fyndiga bildtexter. Jag mår så uselt att jag faktiskt undrar om det ändå inte är någon sorts magsjuka jag lider av.

Ni får nöja er med bilderna ovan. Jag måste sova. Bli frisk. Bilder kommer en annan dag.

Hahahahaha. Åh, vad roligt! Kul skämt, Kicki.

Nä, gud! Jag har inte ens någon humor kvar.

Då är det ju tur att en bild säger mer än tusen (bakfulla) ord.

Enjoy!

Nummer 77. Kicki A. Gift med nummer 66.
"Lantis som är gift med Jon Bon Jovi look alike och längtar till staterna."

Nummer 66. Johan A. Gift med nummer 77.
"Får ett hjärta att brinna mer än Jon Bon Jovi."

Det är vi det.

Som ovan, jag i klänning med döskallefjärilar och maken med kostym, anlände vi till festen för att fira kära vännerna Rosie och Johnny på deras dag.

Vackraste, vackraste bruden. Så lycklig <3

Jag och Pia. Så nervösa inför ett självpåtaget uppdrag att vi knappt kunde le fint in i kameran.

Tur att det fanns många härliga vänner som kunde lätta upp stämningen.

Maria, Pia, Sinnika och jag.

Min fantastiskt trevliga bordsherre, Kalle. Stackarn... Jag var verkligen inte trevlig innan mitt självpåtagna uppdrag var utfört. Mer "här får du min ångest, hjälp mej hantera den" och det gjorde han, minsann.

När det självpåtagna uppdraget (lugn, ni blir snart varse) var över, var jag så lättad och glad och lycklig att jag helt enkelt var tvungen att kyssa en av mina finaste vänner!

Varken brudgummen eller Jon Bon Jovi verkade misstycka.

De var mest fulla och väldans glada.

Nä, hörrni...

Jag måste verkligen avsluta detta inlägg. Jag ramlar snart av stolen. Och så måste jag packa inför en veckas semester på Västkusten. Vi skulle ha åkt idag, men med tanke på hur jag började jag dagen, med TREO, resorb och kex, så sköt vi upp resandet. Man är minsann usel! Mamma och allt...

Jag avslutar alltså detta inlägg med följande ord:

Gårdagen var en av de finaste, roligaste och värdefullaste dagar jag någonsin haft. Tack, Rosie och Johnny för att vi fick dela er glädje!

Tack alla fina som gjorde dagen till vad den blev!

Tack, älskade make för att du låtit mej vara orimlig idag!

Och tack, finaste, finaste Pia för att vi gjorde det! Jag är så glad att det var med dej!

Nej, jösses! Vad snuskigt det blev. Gud, jag kan inte ens skriva vad jag menar. Så för att klargöra, jag har inte legat med Pia.

Jag måste lägga ner nu. Det är uppenbart.

Så...

Det självpåtagna uppdraget...

Med viss tvekan, delar jag nu med mej en bit av gårdagen. Please, have in mind att jag var fruktansvärt nervös och att jag INTE är någon sångerska!!!

Men varsågoda! Min och Pias tribute till brudparet.