Johan

Jag har en man. En make. Som jag idag varit gift med i sju år. 7 år! Det trodde jag aldrig! För sisådär tio tolv år sedan hade det varit en absurd tanke. Att jag. Skulle ha en man. Nä.

Inte för att jag inte gillar män. Cause I do! (gillar visserligen kvinnor också men mitt val blev till sist en man). Men av någon outgrundlig anledning såg jag mej aldrig som tjejen som var ihop med någon. Jag har haft förhållanden. Några långa, andra korta. Flings. One nighters. KKs. Men att jag skulle bli gift... Nope!

Hur skulle jag kunna älska EN människa for the rest of my life?!? Välja bara en av så många möjliga. Bara ligga med samma person år efter år. Gud, så trååååkigt och enahanda!!! Och hur, jag undrade bara, HUR, skulle någon kunna älska mej för resten av dennes liv. Det tedde sej orimligt för mej på den tiden. Orka med mej liksom. Mej och mitt temperament och mitt velande och mitt ältande och mitt allt annat som liksom kom med på köpet.

Året var 2005. Jag bodde i USA. Men jag var tvungen att åka hem till Sverige ett tag. Det hade hänt så mycket skit där borta och jag var djupt olycklig. Så jag åkte alltså hem. Skulle jobba några veckor och sedan återvända till DC.

Men så en kall söndag i februari, satte jag mej på ett tåg som skulle ta mej från min mormor i Eskilstuna till Örebro där jag jobbade för tillfället. Johan skulle ta samma tåg.

Jag minns att jag ångrade att vi stämt träff för att ta sällskap på tåget. Vi kände ju inte varandra. Hans syster var min kära vän men vem han var visste jag inte. Jag minns att jag önskade lite att jag skulle missa tåget eller att han skulle göra det. För vad skulle vi prata om? På ett tåg en grå och kall söndag i mellersta Sverige. Det kändes så naket, liksom. Och inte var vi fulla heller. Nyktra, Johan dessutom lite bakis, och söndagströtta.

Vi möttes på perrongen. Han hade köpt två stycken MER, drycken. Jag tror kaktussmak. Han gav mej en av dem. Så satte vi oss mittemot varandra och tåget började rulla och när tåget timmen senare anlände i Örebro minns jag att jag ångrade mitt klädval. Plötsligt, av någon anledning jag inte förstod då, kände jag mej väldigt självmedveten.

Det här är alltså snart elva år sedan. Elva år sedan jag insåg att jag visst det, var tjejen som var ihop med någon. Att jag visst det, skulle kunna tänka mej att ligga med...förlåt, jag menar älska samma person ett helt liv. Och att det visst fanns någon som i sin tur kunde tänka sej att ligga med...jag menar älska mej lika länge.

Jag blir lika förvånad varje år att jag fortfarande är kär och inte planerar hur jag ska göra slut alternativt bara dra. Jag tänker verkligen efter. Känner efter. Kan det vara sant? Är jag fortfarande kär?

Och ja! Tamejsjutton! Jag är det. Kär! Efter elva år. I samma man. Helt galet!

Johan,

Jag älskar dej för att du är mitt lugn och min trygghet. För att det finns så mycket mer i dej som man inte kan tro om man inte lär känna dej. Jag älskar dej för att du har gett mej det finaste i livet, tre fina barn och för att du är den bästa pappan man kan önska till dem. Jag älskar dej för att jag aldrig tröttnar på att hänga med dej och prata med dej. TROTS att jag ibland (läs: typ jämt) sköter snacket helt själv. Jag älskar dej för att jag inte tröttnar på dina kyssar, dina händer och din kropp. För att du är så satans sexig att jag smäller av! Jag älskar dej för att du står ut med mej. För att du lyssnar på mitt flum och för att du är så öppen för allt jag kommer på och vill testa (OBS! Inte snusk!) (Bara...).

Och förstås älskar jag dej (mest) för att du är min alldeles egna Bon Jovi-kopia.

Happy anniversary, my love <3

 

Oviktig vikt.

 

Imorrn är det tre veckor sedan uttrycket av tredje ungen. Och nu till det klassiska; trots den korta tiden känns det som om han alltid funnits hos oss.

Floyd. Eller Flöjten som han också kallas. Här med Vinces ryska mössa.

Vad som inte känns som den alltid varit med, är min nuvarande kropp. Alltså, jag känner mej sjuuuukt smal considering nio väldigt tjocka månader men nu när jag blivit mobil igen känner jag tyngden jag lagt på mej. Jag gillar heller inte känslan när jag drar på mej mina träningskläder och de sitter som ett korvskinn eller när magen hänger som jäst deg över jeansen.

Åjo! Jag är VÄL medveten om att jag just burit på en 4-kilosklump och med det också en massa annat. Att det är helt normalt att inte gå tillbaka till sin ursprungliga vikt direkt och allt det där. Dock ändrar det inte min känsla.

För mej har det här med vikt varit ganska så komplicerat. Jag har misshandlat min kropp med både den ena och andra dieten. När jag var yngre även med svält och kräkningar. Inte så att jag var riktigt sjuk i ätstörningar men som sagt, min relation till min kropp har inte varit helt okomplicerad. Det är först på senare år som jag börjat känna annorlunda. Det viktiga för mej nu är hälsan och att jag mår bra. Men jag märker hur tankarna sitter i. Som jag ovan just beskrev, jag gillar inte känslan i mina kläder just nu.

Egentligen gillar jag inte att prata kilon men tänkte ändå göra det nu. När jag blev på smällen vägde jag mellan 60-61 kilo. Samma vecka som förlossningen vägde jag 82 kilo. Det tyngsta jag någonsin vägt. (Igen, tankarna från förr - det har varit jobbigt ibland att se den siffran.) De andra graviditeterna gick jag inte upp lika mycket. Jag vet inte vad jag väger nu men jag tänkte ta mej till svärmor och svärfar för att väga mej. Måste använda samma våg.

Jag kommer inte att gå med i viktväktarna eller försöka gå ner i vikt med någon annan metod än denna enkla; motion, yoga samt färre bullar och daimchokladbitar (som på något märkligt vis blivit en naturlig del av min kost!!!). Jag tänker inte nojja och stressa utan låta kilona falla av i den takt de vill. Jag tänker röra mej när och på vilket sätt som min kropp talar om för mej att jag behöver. Jag ska äta det jag är sugen på (nåja, bullarna och daimchokladen aside) och på intet sätt späka mej.

Jag vill tillbaka till 60 kilo. Jag vill det för att jag då inte har ont i varken knän eller rygg. För att mina kläder sitter skönt (orka shoppa nya, liksom) och för att jag har mått som allra bäst vid den vikten.

Det står mycket om kvinnors vikt på sociala medier idag. Såg inslaget där Katrin Zytomierska säger att tjocka människor är olyckliga (eller hur hon nu uttryckte det) och har efter det halvt följt den heta debatten som hennes kommentarer genererade i.

För mej handlar det inte om hur man SKA se ut. För mej handlar det om hälsan. Att orka leva ett aktivt liv, att känna mej pigg och fräsch. Därför vill jag tappa de kilon Floyd behövde för att komma till världen.

Och för er som är intresserade tänkte jag visa några bilder som jag tänker mej att ta om igen om några månader. Då med några färre kilon kring midjan.

Två och en halv vecka efter förlossningen;

 





(Nope, jag lyckas inte lägga bilderna som jag vill och eftersom min intention för dagen INTE är att varken svärja eller krasha dator, så ger jag upp.)

Det blir dubbelträning för mej. Träning rent fysiskt men också mentalt. Att hela tiden lyssna på kroppen och de signalerna som den ger mej. Inte pressa mej till saker som känns fel. Inte skynda för snabba resultat. Inte vara längre fram än nuet. Och det viktigaste av allt; hela tiden tacka kroppen för vad den gett och ger mej.

Till min hjälp - yogan <3

Apropå att lyssna på kroppen och att följa det som känns rätt - ni bara måste läsa denna blogg; Zandra skriver så fantastiskt om det. Hon delar med sej av sin inre resa hon är ute på (bokstavligt talat ute på, just nu på Bali) och att följa henne väcker många tankar som i alla fall guidar mej vidare dit jag vill. Jag kontaktade Zandra första gången på vår långresa eftersom jag så väl kände igen mej i det hon skrev. Vi har efter det hållit kontakten och samtalen med henne har på så många sätt varit viktiga för mej.

Jag gör som Zandra fast hemma i Sverige. Gör det jag (tyvärr) inte gjorde när Lennon och Vince var bebisar (då hade jag fullt upp med att göra saker som jag tyckte att jag borde göra och kanske borde man inte sitta med sin bebis i famnen hela tiden för tänk om den aldrig kunde ligga själv då och baka måste jag ju göra när det kommer folk och gå ner i vikt och laga mat och bygga övervåning och ja...). Nu bara ÄR jag. Gör endast det jag känner i hjärtat att jag vill. Njuter verkligen av varje sekund (nåväl, jag krigar lite med rösten i mitt huvud som fortfarande gastar "borden" över mej). Därav miljoner bilder på mej i soffan med Floyd the frog. Instagramföljare börjar, enligt uppgift, att tröttna på enahanda bilder.

Promenader som är så sjukt sköna om än orimligt tunga (alltså, oformen jag är i!!!).

Och när skolbussen dumpar av mina stora killar njuter jag av de sekunder de behagar prata med sin arma moder innan de rusar ut till kompisarna i området. Eller nä, innan de pussar vår bebis hundra gånger och sedan rusar ut för lek. Då sitter jag där själv vid köksbordet med överblivet mellis och undrar vad som hände.

När blev den här så stor...? 8 år. 2:a klass. Herre!

 

För att inte tala om den här galningen:

 

 

Det slår mej ofta. Att jag har tre stycken. Tre ungar att älska och vara så innerligt tacksam för. Ibland känner jag sorg över att jag inte tidigare i livet förstod innebörden av att leva och njuta av nuet. Att det tog mej trettio plus några år till att riktigt ta till mej den kloka insikten. Det kanske låter pretentiöst men jag har till sist blivit så medveten att jag inser hur mycket fint jag missat i livet när jag haft blicken mot sådant jag önskat mej istället för att se ALLT det fina jag faktiskt redan har. Det är sannerligen en befrielse och jag är djupt tacksam för den insikten som krasst sett är den enda man behöver för att vara lycklig. Jag skriver man och inte jag, för jag är helt övertygad om att det går att generalisera. Det enda vi behöver förstå och inse är att vi måste se det vi har och känna djup tacksamhet för det. Resten kommer av sej själv.

 

Nu blev detta inlägg en sån där text som min pappa tycker är lite för djup. Men eftersom jag är djup (fråga min make) (OBS! fråga helst inte vad han tycker om det dock) så är det helt okej. Att inlägget blev så. Viktbilderna väger (pun certainly intended!) ju dessutom upp med lite ytlighet.

 

Nu ska jag stoppa Urcellen Ellen (minns ni henne? visst är likheten slående!) i vagnen och gå ut i solen. Och kanske borde jag, trots att mitt hjärta inte säger just det, också borsta mina tänder. För andras trevnad, menar jag.

 

Hej så länge. Från mej och Ellen <3

 

 

Floyd Gordon

Det är några år sedan sist. Det här med föräldraledighet. Alltså, jag tror faktiskt inte att jag riktigt förstått än, att det är vad jag är - föräldraledig. Med tredje ungen. Gud, jag har tre stycken... Tre. 3. TRE! Helt sjukt med tanke på att jag ända upp till typ 30-årsåldern inte skulle ha en enda, minsann. Hundar skulle jag ha minst tre av men ungar, oh no, inte jag inte. Min bästa gren är att alltid säga aldrig. And then I end up with more.

Fast å andra sidan, vi gör dem så bra, jag och Johan. Killarna. Det är något med våra gener som liksom bakar dem perfekta. Jamen, det ser ju vem som helst!

Perfectly cooked;

Lennon. Vince. Floyd.

Jo, tack. Förlossningen gick bra. När värkarna väl tog fart gick det fort. Två krystvärkar and there he was. Kände mej som värsta superkvinnan, jag behövde knappt ta i. Å andra sidan kanske jag inte ska ta cred för det. Efter två ungar var det ju banad väg redan, så att säga. I vilket fall, en cool förlossning. Helt klart the best of three!

Man är snygg också. During det hela. Sängkammarblick dessutom.

Bjuder på en nakenchock. Sista magbilden.

Gud, den där känslan när man ligger där och tänker att nu, nu klarar jag inte mer och det då plötsligt säger slurp och sekunden senare hör man ett skrik och upp på bröstet kommer en gastande perfekt liten unge. Den känslan. Oslagbar!

And the rest is history. Det där med nålen och tråden och duschen med allt blod...

Två veckor imorrn. Vår sista unge. Floyd Gordon <3

Floyd - för att det är världens coolaste namn och också följer vårt tema. Gordon - för att vår familj i USA heter så. Fast jag måste säga att jag första timmen efter att vi gått ut med namnet till nära och kära, var aningen besviken över att det inte blev det andra alternativet - Bruce. Alltså, huuuuur coolt låter inte det. Men nu när besvikelsens timme sedan länge är förbi kan jag för mitt liv inte fatta hur vi någonsin tvekade. Han är en Floyd, vår lilla gröngöling.

Så nu går jag här hemma och... Nä, det gör jag inte alls. Jag sitter eller ligger här hemma i soffan och luktar på bebisen. Jag får inte nog! Han luktar så nybakad och gott att jag är avundsjuk på mej själv som har honom.

Vi är många som vill lukta, pussas och mysa. Vi turas om och delar med oss.

Som sagt, vi turas om...

Man kanske inte kan tro det, men jag sliter mej från soffan ibland och tar promenader. Det är helt underbart att kunna gå igen. Det känns inte tungt, det gör inte ont och sammandragningarna är borta (nähä?!?). Älskar att det dessutom är höst och krisp i luften. Vid vattnet älskar jag hösten särskilt mycket.

Jag yogar normalt igen! Jag kan andas som man ska andas utan att kvävas. Ingen stor mage i vägen längre. Eller... Nu kanske jag överdrev...

Varför fattar inte kroppen att no one ligger kvar där inne?!? Varför behövs det fortsättas att puta?

Japp, det är så här jag ser ut. Sanningen skäms inte för sej (eller jo, lite gör den det, eller jag gör det, eller Johan...).

Men snart ska jag snygga till mej lite. Kanske duscha och klippa mej. Inte ha rosa fleecesockor i samband med att jag bär röda sommarbrallor. Bara en tanke.

Men just nu är jag skrämmande obrydd om allt som inte har att göra med att hänga med bebis och äldre söner.

Som sagt, SKRÄMMANDE obrydd...

Idag kom BVC-sköterskan på besök. Jag kammade håret och drog på lite foundation men glömde att ta av mina rosa fleecesockor. Jag var dock själv hemma så varken Johan eller barnen behövde skämmas. Jag hade tänkt baka bröd idag men vågade inte eftersom jag bakade bullar igår. Jag tänker mej nämligen att det skulle väcka misstankar hos barnsköterskan. Att komma till ett hem med nyfödd bebis och ytterligare två barn där det finns nybakat bröd och bullar torde vara en fasad som döljer något. Särskilt som jag också städade lite igår. Idag lät jag således bli att bädda sängen (iofs inget ovanligt) och väntade med toastädet tills efteråt. Men så här i efterhand så tror jag nog att jag kanske var lite nojig (really?!?), särskilt med tanke på att jag frågade barnsköterskan 1) Vad tycker du om det här med att ta ett glas vin fastän man ammar? 2) Nähä, borde jag inte samsova med bebisen? Följt av; Jo, inatt vaknade jag i och för sej av att han låg och fäktade med armarna för att få bort täcket som jag råkat dra över honom och mej. Ingen vidare fasad med andra ord.

Nåväl.

Sköterskan ville också väga min unge.

Sköterskan: "Det är bra om barnet har gått upp till sin födelsevikt efter två veckor."

Floyds födelsevikt: 3900

Floyds vikt efter två veckor: 4600

Lennons vikt vid en månads ålder: 4300

Konklusion: Jag kanske ska sluta äta mina nybakta bullar OCH daimchoklad.

Oh, well. Han verkar må bra i alla fall. Om än lite trind.

Ja ni... Nu har ni sett tusen bilder på vår nya unge och hört mej go on and on and on om hur fantastisk han är. Och det är ju roligt för er. Dock tänker jag avsluta detta inlägg nu men vill först utbrista; vad kul det var att skriva här igen!!!

Skrivs snart igen. Hej, hej!

Eller vänta! En bild till! Där han ser ut som en arg farbror. Om man skulle ha sett ansiktet alltså.