Att bädda sängen, gå upp för trappen, borsta tänderna, bre en smörgås, plocka ur diskmaskinen, gå till bilen... Alla dessa, med många fler, vardagssysslor, har varit som maratonlopp för mej. Kroppen har skrikit nej! Lägg dej ner för fan! Musklerna har värkt. Det har varit vansinne och jag är fortfarande djupt chockad över denna reaktion från min kropp.
Läkarna har undersökt mej. Tagit prover. Hmmmm:at. Kliat sej i huvudet och sjukskrivit mej. "Ja, du....", sa en läkare och läste igenom min journal. "Du har ju varit riktigt sjuk förra året, ser jag. I denguefeber. Kanske har det något med det att göra...? Eller så är du bara utmattad. Din kropp säger helt klart ifrån."
Jag har haft väldigt svårt att hantera detta. Jag har inte kunnat acceptera hur läget är. Jag har känt ilska, frustration, förtvivlan. Kämpat emot. Velat mera. Men om jag yogar mera. Promenerar mera. Äter bättre. Biter ihop. Och så vidare i all oändlighet för att nästa morgon inse att nähä, inget av det hjälpte.
Så för ett par veckor kände jag bara att nä. Nä! Nä! Nä! Det här går inte längre. Det spelar ingen roll vad något är. Det är som det är, bara. Inte svårare än så. Jag mår som jag mår och det får helt enkelt bara vara okej. Jag accepterar det. Sen lyssnar jag på kroppen och gör som den säger. Säger den ligg, så ligger jag. Säger den sitt, så...ja, då sitter jag väl då.
Och då har allt lättat. Inte så att jag nu känner mej som vanligt igen, men det har helt klart lättat. Trycket. Visst, tröttheten och ontet i kroppen finns kvar, men nu ligger det bomull runt omkring. Bomull som lindrar.
Jag yogar i den takt kroppen vill. Jag sitter ofta i tystnad. Andas medvetet. Tittar och ser, lyssnar och hör, medvetet. Nu. Allt som finns är nu. Och det är okej. Allt är som det ska.
Jag tog ett kort och skickade till min vän. Skrev att hon skulle titta i mina ögon. Frågade henne vad hon såg. Hon såg det jag själv gjorde - oändlig trötthet, att något tyngde mej.
Dom är bara tomma. Tomma och trötta.
För er som inte känner mej. Så här ser jag ut när energin flödar som den ska;
I vilket fall. Det spelar ingen roll. Allt är okej som det är. Jag känner verkligen det. Energin räcker åtminstone till livet i magen och det är det viktigaste.
Halfway there (oh, oh, livin´ on a prayer) (jag lovar, det finns en bon Jovi-sång för alla tillfällen);
I övrigt kräks jag. I toan, i handfatet, ute och ja, lite varstans. Illamåendet släpper inte taget, men det gjorde det inte när Vince låg i magen heller, så jag var förberedd. Det fina med illamåendet är att jag inte har någon aning om ifall jag drabbades av magsjukan som Vince hade i helgen. Jag spydde liksom bara vidare, sida vid sida med honom, utan att reflektera över om det var bebis eller magsjuka som härjade.
Jag har aldrig gått hemma så här länge förut. Förutom när jag varit mammaledig då, men det är ju en tid med fullspäckad agenda, liksom. Det här med tomt schema är nytt för mej.
Maken kom hem häromdagen från jobbet. Jag satt i soffan och berättade ivrigt om dagens händelser. Jamen, som att grannen haft besök av gäster som kom i fyra bilar! "Konstigt, va?!?", utbrast jag och berättade vidare om andra grannar som verkade sjuka eftersom de inte åkt till jobbet i vanlig tid. Johan stirrade på mej med skräck i blicken. "Du måste börja jobba, Kicki!"
Ja, jo... Jag känner ju det jag också. Att sitta sysslolös är sannerligen inte min grej. Saken är bara den att jag just nu inte har något val. Det är fysiskt omöjligt för mej att göra annat. Så grannarna får fint stå ut med att jag kan deras scheman och rutiner ett tag till framöver.
Fast nu låter det här aningen överdrivet. Alltså, jag GÖR ju saker också. Om dagarna. Som att;
Gå ut med hundar (har varit hundvakt till diverse hundar under några veckor), lämnar och hämtar på dagis. Yogar. Tar bilen (på de tröttaste dagarna), cykeln eller går ner till vattnet där jag bara sitter. Jag lagar mat. Köper mat. Ibland tänker att jag borde äta nyttigt och näringsriktigt och det gör jag också. Sen tänker jag att shit, va gott med hamburgare. Då åker jag och köper en sådan. Jag köper mycket glass också. Ingen tror mej, men glass lindrar illamåendet. Och saft. Jordgubbssaft gör detsamma. Så det köper jag och dricker.
Jo, och sen något jag gör ofta;
Jag glömmer saker. Typ allt. Till slut blev det ohållbart, så maken gjorde en kalender (eftersom vi tydligen inte kan köpa en sådan..?!?) där han skriver upp saker som att Lennon har fotbollsträning, jag ska klippa mej, någon kommer på besök eller nåt ska handlas. Det är bra med en kalender. Jag ska bara komma ihåg att kolla på den...
Mina killar lever sina vanliga energirika liv och jag tittar på dem med förundran. Alltså, jag tittar på alla människor med förundran och ba; HUR I HELA FRIDEN de orkar göra allt på rak, utan varken sitt/ligg/kräkpauser?!? Det är för mej helt ofattbart! Varifrån kommer energi till att stiga upp ur sängen och direkt äta frukost för att sedan borsta tänderna, klä sej, åka till jobb/skola, komma hem och göra saker hemma tills det blir kväll och läggdags. De är superhjältar. Alla människor är superhjältar med oanade krafter och jag står här och gapar över hur fantastiskt det är. Att vi människor i friskt tillstånd har energi till allt vi pysslar med.
Som att springa lopp och komma i mål till stolta söner, till exempel.
Jorå! Jag fattar att det är det normala tillståndet. But still, amazing! Att ha ork, energi, kraft, muskler till allt härligt och roligt livet har att erbjuda.
Hallelujah!
Oh, well....
Jag vilar vidare. Börjar sakta men säkert att orka. Lite mer energi sipprar in för varje dag som går. Nästa vecka ska jag till och med göra lite jobb (grannarna ba; pjuh!).
Men nu vila. Så skönt.
Kramar och kärlek till alla energiknippar där ute! Ni är sannerligen fantastiska och sjukt kraftfulla!
