Besökare

tisdag 31 december 2013

Bye bye USA...

Vi har ätit vår sista middag i USA för den här gången. Såklart tillsammans med vår fina June. Hamburgare, pizza, Club Sandwich, pommes och cola, förstås :)


Barnen har myst med June och sagt halvt hej då. Imorrn blir det helt hej då :(


Vi har pussat Polly Lou tusen gånger om och jag och Lennon har haft tårar i ögonen hela dagen.


Nu har jag och Johan packat väskorna, barnen sover och snart gör vi detsamma. I magen bubblar det av spänning och i hjärtat känns det härligt och sorgligt på samma gång. Jag sväljer och sväljer och torkar tårarna. Jag vill men vill inte lämna mitt USA. Det är så svårt men så lätt. Så rätt men så fel.

All kärlek, alla skratt, alla fantastiska upplevelser och den fina gemenskapen sitter hårt fast i våra hjärtan. Sannerligen en underbar tid här i USA tillsammans med människor vi älskar. I hjärtat känner vi djup tacksamhet.

Bye bye and see you soon!

Och till sist.

Vår slim packing. We did it! We really did it!


Nu är det bara några "få" timmars flygningar kvar innan vi landar i nästa paradis.

Vi hörs om ett par dygn, hörrni!

ETT GOTT OCH FINT 2014 ÖNSKAR JAG ER!

måndag 30 december 2013

Förberedelserna, flygningarna och packningen.

Det här kommer att gå skitabra! Inget snack om saken.

Eller vad tror ni om detta?

1 januari 2014 klockan 06.00 lämnar vi Junes hus i vår hyrbil.

Därefter som följer;

Flyg från West Palm Beach till Los Angeles - 6 timmar.

Väntetid i Los Angeles - 2,5 timmar.

Flyg från Los Angeles till Tokyo - 12,5 timmar.

Stopp i Tokyo för tankning - 2 timmar.

Flyg från Tokyo till Kuala Lumpur - 7,5 timmar.

Väntetid i Kuala Lumpur - 3,5 timmar.

Flyg från Kuala Lumpur till Phuket - 1,5 timme.

Då har vi rest i 36 timmar och förlorat ett dygn. Usel deal. Men visst låter det rimligt? Resan, menar jag. Inte alltför lång och så där. Visst? Visst?!? VISST?!?

The slim packing;

Kicki - 2 kjolar, 1 par shorts, 1 par trekvartsbyxor, 2 par pyjamasbyxor (fast det är leggings egentligen för att spara plats) 1 cardigan, 6 linnen, 3 t-shirts, 10 par trosor, 2 styck bh, 1 par flip flops, 1 par springskor, 1 par ballerinaskor, 1 mascara, 1 läppglans, 2 par örhängen, 2 halsband, 2 bikinis.

Johan - 3 par shorts, 1 par jeans, 7 t-shirts, 2 långärmade tröjor, 1 skjorta, 8 par kalsonger, 1 par pyjamasbyxor, 1 par sandaler, 1 par springskor, 2 badshorts.

Lennon och Vince - 3 par shorts (nä, Vince har bara 2 för allt passar inte herrn), 8 t-shirts var, 2 långärmade tröjor var, 1 par jeans var, 8 par kalsonger var, 2 par strumpor var, 2 par crocs var, varsin keps, 2 badshorts var, 1 Nintendo, 1 annat batteridrivet spel, varsin dvd-spelare, en liten låda med lego.

Vad vi delar - shampoo, balsam, deo, hårborste, tandkräm, tandborstar (varsin så no worries), linser och linsvätska, febertermometer, ipren (jag har ju också min sjuuukt starka böldmedicin kvar, så den åker med), nässpray, kamera, dator, Ipad, adaptrar, våtservetter, antibakteriellt spray, naturmedel för sömn (I will need it eftersom jag kommer vara a; livrädd b; ännu räddare, c; så rädd att jag inte kan sova).

And that´s it. No more. Finns inte plats för mer. Vi har en 80-liters rygga och en 72-liters rygga samt tre vanliga ryggor i handbagaget. Mer kan vi inte bära eftersom vår resa i Asien kommer att innefatta många båtfärder till flera olika öar med många olika boenden.

I Thailand behöver vi inhandla handdukar samt strandmatta.

Vi har skickat hem både kläder och grejer, så vi reser vidare med hälften av vad vi hade packat med oss till USA.

Nu googlar jag "tips för långa flygresor" samt "fysisk aktivitet på flygplan" samt "tips till flygrädda". Vi planerar också resan med att lägga upp etapperna.

Första flygningen - hålla barnen vakna.

Väntan i LA - ladda alla spel och sådant som använts på första flygningen.

Helvetesflygningen i 12,5 timmar - hålla barnen vakna i cirka 3 timmar och sedan låta dem sova resten. Sova själva.

Stoppet i Tokyo - springa som fan på flygplatsen.

Nästa flygning - hålla oss glada.

Väntan i Kuala Lumpor - hålla oss nöjda.

Sista flygningen - bita ihop, hanga in there, pepp pepp pepp.

Hotell i Phuket - sova, sova, sova, sova och dricka bubbel för att fira vår bedrift.

Som förberedelse inför mycket stillasittande har vi styrketränat och sprungit överdrivet mycket de sista dagarna. Imorrn avslutar jag med en låååång runda i snabbt tempo. Trötta ben ska jag ha, trötta ben som ba, låt mej vila i minst 36 timmar, helst i luften på ett flygplan.

Nå, vad tror ni om det hela? Visst har vi planerat bra in i minsta detalj? Visst? Visst?!? VISST?!?

En färdigpackad väska med en färdig-för-natten-unge.


And now, fortsatt googling tills sänggående. Sista dagen i USA imorrn med ett nyår som ska firas. Vi kan såklart inte sitta uppe till 12-slaget, känns korkat att starta långresan med att vara trötta, så vi kommer att skåla i cider från IKEA klockan 18.00 amerikansk tid, dvs 12-slaget i Sverige. Sen ska vi sova sött och drömma om lugna take offs and landings.

Hepp!

Den överdrivet glättiga tonen i detta inlägg är min självbevarelsedrift inför denna aningen dåligt planerade flygresa, som jag helst skulle vilja beskylla Johan för (fast det gör jag inte).

Hejarop mottages tacksamt från alla håll och kanter.

Önskar er alla en härlig nyårsafton!

fredag 27 december 2013

Slim packing.

Så har the slim packing börjat. Oh, my... Det här blir inte lätt.

Idag drog vi till Outdoor World för att införskaffa en 70 litersrygga. Vi har en 80 liters redan och gör oss således av med min resväska, som varit min trogna vän alla gånger jag åkt fram och tillbaka till USA. Lite sorgligt är det allt. Den är så sliten och rest med, liksom. Och så bara struntar jag i den, lämnar den som om den inte betydde något alls. An end of an era. Typ.

Nåväl. Vad var det jag skulle skriva, nurå...?

Jo! Ryggsäcksshopping.

Motorvägskörning igen, alltså. Vägen söderut, där vi åkte, rullade finfint. Vägen norrut däremot, var ett igenkloggat skämt. Jag stirrade på alla fem överfulla filer av mottrafikanter och min andning hamnade genast i halsregionen eftersom jag ibland tydligen lever lite väl mycket i framtiden. Dock kunde jag stoppa min tanke i någorlunda god tid och istället tänka; Vad är det som säger att "klogget" av bilar inte löst upp sej när vi återvänder norrut? I have got to vässa mej!

Vore bättre så här;


Men som sagt, jag peaceade out och andningen hamnade återigen där den ska vara, i magen. Och plötsligt blev jag sugen på glass.

Väl framme var ett besök inne i Hajen ett måste. Mina pojkar tror att jag skämtar när jag säger att den är otäck, men jag är högst allvarlig.

Den ser ju så farlig ut. Och med mina små barn mellan tänderna...


Ryggsäcken inhandlades och sedan sprang vi till bilen för att hinna hem innan rusningstrafiken. Det gjorde vi. Nästan. Och det är allt jag har att säga om det.

Idag har vi ägnat oss åt följande;

- Träning. Johan sprang och jag körde rumplyft på stället. Gjorde bland andra Susanne Lanefeldts kniiiipövning med benlyft liggande på sidan.

Lennon: "Oj, mamma vad konstigt. Så där har du aldrig gjort förut."

- Handlat ryggsäck. You know the story.

- Ätit glass.

- Kastat kläder. Skänkt kläder. Skickat hem kläder.

- Lagt upp all vår packning på sängen för överblick.

- Hmmm:at över all packning och lagt tillbaka all packning i lådorna.

- Fått fin pedikyr tillsammans med Sophie och efteråt ätit gratis på restaurang eftersom jag fick en bränd men blodig kycklingburgare.

- Googlat "resa med barn i asien".

- Bokat hotell på Koh Lanta.

- Tänkt på att begära föräldrapenning.

-Öppnat forsakringskassan.se och insett att mitt bank ID har gått ut.

- Suckat över ovanstående.

- Nämnt för Johan att mitt bank ID har gått ut.

- Fått nytt bank ID fixat av Johan.

- Nästan somnat med barnen.

- Velat vara sugen på vin men inte varit det utan druckit te istället.

Och nu bloggning and then sängen. Fast egentligen vill jag inte sova. Jag vill inte jättegärna att det ska bli onsdag. Inte så snabbt iallfall. Jag känner mej lite ledsen över att lämna mitt paradis. Visserligen för ett annat sådant, men ändå, ni vet ju vilka känslor jag hyser för detta ställe.

Oj, vad jag kommer att saknar USA. Oj.

Det blir dessutom ännu sorgligare när de börjar plocka ner alla fina juldekorationer.

Snart borta.


Men jag håller tårarna borta eftersom dagarna här fortfarande är fyllda av skratt, kärlek och umgänge.

Igår gick jag och Johan på date medan Sophie dejtade våra grabbar.

Kakdekoration och ingen unge hade en minut över för ett hejdå till oss.


Imorrn är vi bjudna på lyxfrukost hos Elaine och Walter. Oj, vad jag kommer att sakna dessa frukostar. Och dem. Och June. Och Polly Lou. Och allt allt allt allt allt annat här.

Så för att lätta upp stämningen;

Jag kommer att saknar free refill på colan,


men den kommande asiatiska dieten blir nog bra för musklerna jag tränat till mej vid poolen och längs vägarna på joggingturerna. Alltså, jag vet att dom finns där någonstans, musklerna. Skymda av cola och pommes, but still. Jag känner dem. I alla fall dom på magen. Om jag hostar.

Och nu går det bra att hissa intresseflaggan.

Nä, sängen då. Vilket strunt att sova bort värdefull tid.

Önskar er en fin helg!



onsdag 25 december 2013

Vår jul.

Det är inte första gången jag firar jul i USA, men första gången jag gör det med min familj. Då, back in the days, när jag flängde runt världen utan ansvar, var julkänsla och annat i den kategorin saker jag aldrig tänkte på. Än mindre saknade.

Nu, med barn in the picture, känns det annorlunda. Jag vill liksom ge mina barn den där mysiga julkänslan jag alltid hade som barn. Jag vill dessutom ha den själv.

Larvigt, fnyser 25-åriga Kicki till 37-åriga Kicki.

37-åriga Kicki kontrar med att forcera fram julfeelingen med spellistor med julmusik på Spotify, kvällspromenader kantade med juldekorationer, mäktig julgran i huset och titt på årets Julkalender med efterföljande och traditionsenlig lucköppning.

25-åriga Kicki himlar med ögonen och utbrister; get real! Det spelar väl ingen roll om du har julkänsla eller inte. Julen kommer ju nästa år igen och året efter det och ja, åren efter det också.

37-åriga Kicki försöker tappert att locka fram the Christmas spirit med gott julte skickat från Sverige. Hon använder till och med en liten tomte som tesil, but nooooo. Hon vill knappt erkänna det men för första gången stör palmerna och värmen. Teet där ute i den 30-gradiga luften, är lite vääääl svettigt och krystat.


Gud, vem är jag? Vad vill jag? Är jag 25 år ung eller 37 år gammal?

Att vara eller att icke vara, 25 eller 37. Det är frågan.

Kanske är frågan inte särskilt allvarlig (jag har ju inte second thoughts gällande familjebildandet, och så) men nog är det intressant, hur saker och ting förändras och att hur mycket jag än gillar nytt och spännande, så blir jag ibland sådär jobbigt traditionsbunden.

Konstaterar gör jag i alla fall, att vi hade en finfin julafton med mys, mycket mat och godis, gemenskap och klappar.

Så här;

Efter att Lennon äntligen somnade på måndagskvällen, fick jag till sist min skinkmacka. Sjukt god Sweet Holiday Ham hade jag köpt. De sista klapparna blev inslagna och strumpor till June, Sophie, Ruben och grabbarna ordnades.

Till vår amerikanska familj.


Två utslagna och förväntansfulla pojkar sov sött medan Scooby och Hero fyllde strumporna med klappar skickade från Sverige.


"GOD JUL, MAMMA!!!"

Vaknade jag till, way too early på julaftons morgon. Men med så lyckliga killar var det värt att tvinga upp ögonen.

Efter strumpklappöppning och skinkmackefrukost var klockan tre på eftermiddagen hemma i Sverige och vi kopplade upp oss på Skype mot Almstastugan i Västerås. Där väntade kusinerna Olivia och Viola på tomten. Och tänk att också vi fick träffa honom. Nästan som om vi vore där.


Lennon: "Men mamma, varför pratar Tomten engelska med oss? Vet han inte att vi är från Sverige?"

En befogad fråga, kan jag faktiskt tycka eftersom pappa....eh, jag menar Tomten, mycket väl vet om att vi är från Sverige. Men till min pappas...jag menar, till Tomtens försvar så kan det vara mycket förvirrande det här med Skype och att man är i två olika världsdelar fast det känns som att man är hos varandra och man ba, huuuuur funkar detta egentligen?!?! På riktigt, jag fattar inte! Helt sjuuuukt!

Men funkar gör det och det är vi oändligt lyckliga för.

"Ho ho ho, Merry Christmas!" skrockade Tomten och så skrattade han så att magen guppade och därmed ville Viola 2 år inte sitta i hans knä (I don´t blame her) så att hennes föräldrar fick ta ett oh, so gulligt julkort.

Dock blev ett annat julkort taget och det skickade min kära svägerska till min man, nämligen ett på henne själv och Tomten. Ett annorlunda och ganska så otäckt foto, skulle jag nog vilja påstå. What is up with Tomtens ögon?!?

Svägerska Mia med min pappa...jag menar, med Tomten.


Efter det trevliga mötet var det dags för nästa. Såklart ville vi fira jul med kusinerna i Örebro också. Där träffade vi Tomten igen. Lennon konstaterade att Tomten visst ändrat utseende på vägen. Finns det flera tomtar, mamma?

Efter ett pars timmars Skypande med familjerna fortsatte vi så med vår julafton. Träning vid poolen för mej och Johan, vilket inte hör till våra vanliga jultraditioner, och lek med öppnade klappar för barnen.

Sedan skulle minijulbordet fixas, allt inköpt på IKEA. Köttbullar, korv, sill, lax och sådär.

En ful bild på vad vi dukade upp.


Noblesse och juleskum hade skickats av finfina vänner hemifrån <3 Glögg och julmust hittade vi på IKEA, likaså sillen och laxen. Det mesta smakade inte särskilt mycket, men det hjälpte till liiiite med julkänslan iallafall.

Som dessert serverade jag min misslyckade vita chokladkladdkaka med saffran, som inte blev så misslyckad trots allt, och Sophies sjuuuuuukt lyckade chokladkaka med frosting to die for.

Bitarna av det svenska julbordet uppskattades av alla och mätta och belåtna gav vi oss på klapparna.

June fick även hon julklappar skickade från Svedala.


Någon var nyfiken på allas presenter.


Fleecepyjamas för kalla vintrar i norr till far.


Onepiece PJs till våra pojkar från raraste Sophie och nu vägrar de ha andra kläder.


Legot i deras paket från June och Ruben, roade till och med mej. Och det, mina vänner, hör inte till vanligheterna.


Legobok från June. Tjock, tung och med bilder på alla legogubbar genom tiderna. Oups, sa June. Jag beställde den på nätet och fattade inte hur tung den var. Kanske inget man gärna bär i en backpackrygga av och på båtar i Thailand. Men det blir föräldrarnas börda, människorna som mottog paketet var överlyckliga.


Lennon: "I have this one. And this one. This one. This one. This one. This one. Etc etc etc."

June: "This one?"

Lennon. "No."

Och så tittade både han och June bedjande på mej. Det är väl så det kommer att bli nu, anar jag, att ungarna väljer ut och ringar in såna där smågubbar och så får man ge sej ut och leta arslet av sej vid födelsedagar och jular.

Hon är allt fin, June. Passande klappar till barnen OCH till mej och Johan. Kolla bara skalet jag fick till min telefon!


Mobilen ligger på Batmanpyjamasbyxorna jag fick av Sophie <3

Och sen, av finaste Elaine och Walter - ett presentkort på fyra olika restauranger. Barnvakt dessutom, från June och Sophie, så att jag och Johan kan gå på date!!!

Jamen, hur tacksam och glad kan man känna sej, liksom?!?!


En finfin julafton, alltså. Barnen somnade sockerstinna, precis enligt tradition, strax innan tio och fem minuter senare gjorde jag dem sällskap.

Undrar var vi firar nästa jul, hann jag tänka innan sömnen tog mej.

Idag vaknade jag och var återigen sugen på en skinkmacka, så en sådan åt jag innan jag gav mej ut på en springtur i värme och blåst. Dålig kombination, kan jag meddela. Hot, hot, hot OCH motvind. Men skönt var det.

Sen blev det bio med samma gäng som vi firade julafton med. Vi såg Frozen och alla grät. Och grät och grät och skrattade. Underbar film!


Dagen avslutades på "Köttbullerummet". Eller ja, The Meatball Room, som restaurangen heter. Låter liiite godare på engelska. Det var gott och mysigt och imorrn är det Annandag Jul. Jösses, ja! Och jag fattar inte hur, men June och Sophie har övertalat mej att följa med till Target klockan 08.00 piiiiip, på rean. Så nu sitter jag här och klurar på hur jag ska ta mej ur det lovandet. Verkligen inte tradition för mej att gå på rea. Någon gång. Någonstans.

Och nu fick 37-åriga Kicki en smäll av 25-åriga Kicki. Den sistnämnda tycker att hela grejen med traditioner och känsla och sådant dravel, börjar bli smått pinsamt. Go wild, tycker hon! Stå i kö på Target och gör nåt nytt för fan! Trängs med shoppinggalna amerikaner, vem vet you might like it!

Och där bestämde jag mej. Jag gör det bara inte. Vid shopping på rea, där går gränsen!

Men nu måste jag sluta. Tant behöver gå till sängs. Det är en dag imorgon också.

Önskar er alla en GOD FORTSÄTTNING!

Uppdatering.

Efter att ha publicerat detta inlägg, lagt mej bredvid Johan i sängen, har vi följande konversation:

Jag: "Visst är vi väl 37 år?"

Johan med är-det-nåt-fel-på-dej-blick: "Ehhh...tänk efter nu?"

Jag: "Eller är vi 36?"

Johan: "Vi är födda 77, så hur gamla tror du att vi är då?"

Jag: "Men alltså, gud!!! Jag har skrivit fel i bloggen. Menar du att vi är 36?"

Där någonstans slutade han att svara. Och där någonstans insåg jag vidden av min ålderdom.

Men för att se min senilitet från det ljusa sidan - jag har just tjänat ett år!!!

Gonatt, då.


måndag 23 december 2013

Dan före dan.

Igår var det party här hos June.


Winter Solstice Enchantment Party.

Med sushi,


live music på baksidan,


fin champagne,


glada människor, goda desserter, massor av skratt och härlig stämning. En blandad skara av människor. Unga, medelålders, äldre, roliga, galna och en doldis med en av de coolaste sångröster jag någonsin hört.

En lyckad fest fixad av en fin värdinna <3


Idag har vi varit lite trötta men ack så lyckliga, Sophie har nämligen kommit för att stanna en vecka. Direkt satte hon igång med pepparkakshusfix, till vår äldstas förtjusning.


Och det blev ju fint. Så fint att det senare under festen blev trashat av hungriga ungdomar.

Så länge det varade.


Raraste Sophie, som för längesen var 6 år och jag hennes 19-åriga barnflicka. Time flies, på ont (mina rynkor) och gott (min klokhet, host harkel).

I bakgrunden ser ni doldisen med den coola rösten.


Efter sovmorgonen (for the record så sov Johan till halv elva medan jag slavade i köket), åt vi Sophies pannkakor till frukost och sedan gick jag ut starkt med att bränna saffransskorporna i ugnen, för att vidare glömma ett ägghelvete i den vita chokladkladdkakan med saffran, som jag bakade för att bjuda på efter all IKEA-julmat på självaste julafton.

Nämen, det känns fint att kunna bjuda våra amerikanska vänner, som ser fram emot sitt första julfirande, på "godsaker" i svensk tappning. Känns bra också att Sophie är utbildad konditor. No pressure, alltså. Ingen alls. Närå. OBS! Ironi.

Efter fiaskot i köket och när Johan till slut behagade kliva ur sängen, satte vi oss i bilen för att åka och fixa det sista inför julaftonen. Det gjorde förstås resten av folket i Florida också och därmed blev jag skyldig barnen några slantar på grund av illa valda ord riktade mot medtrafikanternas totala oförmåga att byta fil vid rätt tillfälle, deras ickeblinkande vid svängning samt deras brister rent allmänt i trafiken. Som ni förstår är jag själv ofelbar i trafiken, det har jag efter min pappa.

Väl framme på Target, efter restaurangbesök till förmån för mitt blodsocker, plockade vi på oss det vi behövde och jag testade ännu en vinnande kaffedrink - Peppermint Mocha, som jag sedermera blev av med.


Nu sover Vince. Lennon ligger vaken och undrar över följande;

1. Hur ska tomten våga smyga in i Junes hus när Ruben är vaken så sent på natten?

2. Blir inte tomten varm i sina kläder här i Florida?

3. Vad är förfäder (alltså, årets adventskalender må vara bra, men är den inte lite väl komplicerad?)?

4. Vad önskar du dej mamma? Och nu menar jag inte att vi ska få vara friska och du ska få vara med oss och så där som du alltid säger, utan i paket, liksom. En riktig önskan, asså!

5. Vad är en statsminister (igen - adventskalendern, alltså!)?

6. Varför finns det ingen fultå när det finns ett fulfinger?

7. Varför skulle inte Stella finnas om Hedenhösarna inte åker tillbaka till Stenåldern (no comments!).

8. Vad är dåtid?

9. Vad är nutid?

10. Vad lever vi i?

Börjar så smått tröttna på att svara. Faktiskt. Men jag antar att jag får skylla mej själv eftersom jag lät honom sippa på min Peppermint Mocha, fylld till bredden med koffein.

Fast visst är det underbart med förväntansfulla barn. När de ligger där och inte kan sova. Jag minns ju själv hur det var. Pirr. Förväntan och glädje.

Såklart vill jag att mina barn ska känna så också, men enough already! Jag försöker för guds skull att blogga färdigt här, så att jag kan komma i julstämning med en skinkmacka och ett glas cola innan klockan slår midnatt.

Nä, skämt åsido (fast lite allvar också)!

Jag hinner nog med min macka, några rim kanske och en och annan inslagning (fast min förhoppning är att Johans ska vara färdig med dessa när detta inlägg väl publiceras).

Vad jag önskar mej?

Tja...

Snälla barn. Fred på jorden. Och så där ;)

Men just, ja!

Jag har ju redan fått mej en julklapp. En nätjulklapp från en omtänksam kollega. Dock har jag ytterligare en önskan i samband med denna;

Om han kunde vrida sej aaaaaaaningen lite mer hitåt, liksom.


Igen, skämt åsido! Fast nä, det var verkligen inget skämt, jag är gravallvarlig.

I övrigt önskar jag mej julkänsla. Den ligger på zero nu, kan jag meddela. Jag läser härliga statusar på fejjan om vänner som är på väg hem för att fira jul eller har uppesittarkväll eller smakar av julmaten och snapsen eller firar julafton med ena sidan av släkten för att sedan dra vidare till nästa sida eller folk som har andra traditionella julaktiviteter för sej. Men jag antar att det är rätt åt mej efter alla mina "och här sitter jag vid poolen eller vid havet eller på nån restaurang eller någon annanstans i paradiset-statusar".

Jag kan gott sitta här och sakna och längta lite.

Jag till maken: "Känner inte du lite så, att du saknar den där känslan liksom?"

Johan: "Va? Nä... Vaddå, menar du?"

Jag: "Jamen, myset hemma och sen med familjen och så."

Johan: "Äh, det är väl kul att göra nåt annorlunda nån gång."

Jag: "Ja, jo... I och för sej."

And that was about all he had to say about that.

Och när jag tänker efter så är jag ju precis där jag vill vara, tillsammans med honom och våra grabbar.

Ni minns väl hur han sjöng, han den där... Vad hette han nu? Han, one hit wonder-killen...? Ja! Stefan Andersson.

"Anywhere is paradise when you´re with the one you love.
 Anywhere is a place that´s nice, when you´re with the one you dream of.
 Anywhere is paradise, nothing can be more true.
 There´s nowhere I´d rather be baby, than anywhere with you."

Sjukt snygg är han också, han jag drömmer om <3


Och när jag kollar på kort på mej själv, ser jag att jag verkligen är lycklig. På riktigt. Det syns i mina ögon. Mäktig känsla.


Så uppesittarkvällen får nog lov att bli en uppeliggarkväll ;)

Men nu.

Från oss alla, till er alla;

EN RIKTIGT GOD, GOD, GOD JUL!

Ät gott, drick gott, skratta gott och må gott <3

Kärlek till er <3

fredag 20 december 2013

Årskrönika

Nu börjar skribenterna i bloggarna jag följer att skriva sina årskrönikor. De är häftiga att läsa, tycker jag. Så mycket som hinner hända på ett år. Vissa har gått från olycka till lycka. Några har funnit kärleken. Andra har fått sitt första, andra, tredje eller fjärde barn. En del har gift sej. En del har skilt sej. Vissa går mot ett nytt år med tillförsikt, andra med oro.

Även om jag inte känner alla vars bloggar jag läser, så ler jag med dem eller känner smärtan med dem. Jag tycker om människors historier. Jag lyssnar gärna eller läser vad de har att berätta.

En av orsakerna till att jag har bloggen är just det att det är sjukt häftigt att gå tillbaka och läsa. Hur var det då? Eller då? Hur kände jag då? Vad tyckte jag? Hur såg mina dagar ut? Mina drömmar?

Nu tänkte jag dela med mej av min årskrönika. Denna krönika kommer att vara annorlunda från tidigare år. Jag tänker bara göra några få tillbakablickar. Mest plats kommer nämligen framtiden att få.

Då kör jag då. Eller skriver, mer korrekt uttryckt.

2013 har på många sätt varit en början på något nytt för oss. En start för ett nytt tankesätt, en annan attityd och inställning till livet i stort.

Jag har länge trott på att de tankar och den inställning jag har till livet, formar min framtid. Dock har det varit en lång väg för mej att vandra. Många mönster att bryta. Massor av arbete med mej själv att göra.

Men efter detta år, känns det som att jag är en bra bit på väg. 2013 har på många sätt varit ett av de bästa i mitt liv och jag hoppas att det bara är ett smakprov på vad som komma skall.

Men först, några glimtar från då, innan jag berättar om sen.

Vi inledde året med att fira vår galning som fyllde 3 år i januari. Det har varit härliga år med den sötaste sötnöten in history. Det har varit år av lycka, galenskap, sömnbrist, skratt, förundran, frustration och härlighet.

Vince. Viff. Batman. Superman. Smusse-Smuss. Tule. Smule-Pul. Smurre. Vinnie Pinnie.
(Kärt barn har sjukt många sjuka namn, inser jag nu...)


Han har haft en fint 2013, vår lille superhjälte. Han har blivit stor. (Bu hu hu, jag har ingen bebis längre.) Han har trivts mycket bättre än tidigare på förskolan och han har många kompisar därifrån som han nu faktiskt leker med på riktigt. Han hänger med storebrorsan i allt större utsträckning och hans språk har utvecklats enormt.

Största händelsen - nappslutandet. Det var surt, det kan jag lova. Surt och argt.

Så här <3


Snart fyller han alltså 4 år och sin födelsedag firar han i Thailand. Lite besviken är han över att inte kunna bjuda in sina kompisar, men vi har lovat honom ett kalas väl hemma i Sverige igen.

Vi har en fyraåring to be med ett bredare känsloregister än sin mor (so, god have mercy). Det blir aldrig tråkigt med honom. Han finner sej väldigt bra i de flesta situationer och denna resa har gjort honom trygg och mer självsäker. Han förstår engelskan hur bra som helst och det han själv producerar är klockren amerikanska, säger June. Inte ett uns av brytning. That´s my boy :)

Jag ser fram emot ännu mer tid tillsammans med Vince. Både här i USA, i Thailand och sen hemma i Sverige.

Året hade alltså tagit sin början och vintern hängde kvar länge.

Men till sist kom våren. Jag fyllde många år och det gjorde även Johan. Johan blev snyggare och jag blev rynkigare. Orättvist.

Plötsligt var det sommar. Den var varm. Varm och fylld av vänner, bad, sol, grillkvällar och (kanske lite för mycket) vin.


Tre härliga bröllop fick vi ta del av. Min bror gifte sej och jag och Johan sjöng. Jag grät. Det var så fint.

Stolt bar jag mitt bästa klädesplagg genom tiderna (mina tider alltså) på två bröllop av tre.


Sen inträdde sensommaren. Den sorgligaste sensommar jag någonsin haft. En sådan otrolig smärta att förlora min bästa, bästa vän. Min fina följeslagare under sju år. Min springkompis. Min sängkompis. Min trygghet under mörka nätter. Min vakthund.

Min fina och högt älskade Geisha. Vår hund. Hon lämnade oss i stor sorg och oändlig smärta. Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar.


Sensommaren övergick i förhöst. Det blev den 22 september. Då var det exakt sex år sedan vår förstfödde kom till världen.

Lennon. Fine-Smine. Lennie Plennie.

Nä, alltså I have got to stop med dessa namn!

Vår Lennon.


Han är så sjukt fin, denna unge. Inifrån och ut. Hans hjärta är så stort och gott. Han känner för alla, brys sej om alla och vill alltid göra gott. Empati har vi aldrig behövt prata med honom om för det ligger i hans natur. Mitt hjärta fylls av så mycket kärlek när jag tittar på honom. Han är en sådan fin storebror, en bra kompis och en oändligt älskad son.

2013 har varit ett omtumlande år för honom. Han har börjat i förskoleklass, åkt buss själv till skolan, spelat fotboll och fått nya kompisar. För honom är denna resa en stor händelse. Lika mycket som han älskar den, lika mycket saknar han livet hemma i Sverige.

Han har lärt sej engelska och är inte längre rädd för att prata. Han har blivit modigare. Det ska bli otroligt spännande att följa hans 2014. Hur kommer han känna när vi kommer hem? Kommer han att sakna livet på resande fot? Kommer han ha lätt att komma in i sitt kompisgäng igen?

Blir han en fotbollsspelare månne?


Hösten drog igång på allvar med sprakande färger och krispig luft. Så mycket glädje tillsammans med familjer och vänner. Reseplanerna tog över. Jag hade massor att göra på jobbet. Tiden sprang iväg. Vi hade den roligaste festen jag någonsin varit på och jag insåg vidden av det vackra med så många fina, härliga, roliga, underbara och sjukt coola vänner. Jag kommer aldrig med ord att kunna beskriva den kärlek vi känner för dem. Det enda vi kan göra är att hoppas att de känner den.

Så var tiden inne.

För lockarna att falla på mina långhåriga pojkar. Som jag grät. I kudden om kvällarna. Mest grät jag för orsaken till klippet. Jädrans normer och trams! Jädrans ungar som retade vår stora för hans långa hår! Jädrans, jädrans, jädrans!!!

Söta långhåriga grabbar på väg till bröllopsfest innan det stora klippet.


Men bara de är lyckliga, så är jag. Oavsett orsak. Och precis lika söta är de ju i vilken frippa de än nu väljer att ha. But still, jädrans pojkar-ska-ha-kort-hår-trams!!!!

Ett fint 2013 har jag sannerligen haft med mina grabbar. Mina grabbar, hur fint är inte det att kunna säga?!?


Längtar efter ännu ett år tillsammans med dem.

Hösten fortsatte med kala träd, mörka kvällar och rusk. Vi plockade in utemöblerna samtidigt som vi packade ut alla vara saker från huset.

And the rest is history.

Ni vet ju var vi håller hus nu för tiden. Vad vi gör och så. Jag är liksom inte sen att rapportera om vårt vi-lever-vår-dröm-liv.

Det coolaste jag och Johan gjorde under 2013 var att vi på tolvslaget på nyårsaftonen bestämde oss för att spendera halva året i Sverige och halva i USA.

Här hade vi precis lovat varandra det.


And look at us now! Jag är så sjukt stolt över oss! Vårt bästa beslut ever. Näst efter pippet utan skydd så att barnen kom till världen, då. Och beslutet att bygga hus i Sjöboviken. Och hundskaffandet. Och giftemålet. Men efter dessa beslut är det vårt bästa beslut. Ever... Typ.

A Merry Little Christmas-kort skickade vi till älskade familjer och vänner som ett avslut på detta år.

Spoiler alert för er som ännu inte mottagit detta kort!


Nu blickar vi framåt mot nya platser (Thailand, Malaysia och Dubai till att börja med), spännande äventyr och fantastiska upplevelser.

Och nu framtiden!

Detta vill vi att vårt 2014 ska bestå av.

- Tid med barnen

Såklart kommer det inte att kunna vara som vi har det nu. Om vi inte väljer att hemskola, vill säga. Men nja, inget varken jag eller Johan vill.

Men jag vill heller inte komma tillbaka till den där vardagen då jag väcker trötta barn för att tidigt skjutsa dem till förskolan för att jobba mej igenom åtta timmar för att hämta hem dem sent för att stresslaga mat för att hinna det och det och det och däremellan var det bråk eftersom alla var sjukt trötta efter en sjukt lång dag ifrån varandra.

No!

Jag vill ha lugna morgnar. Jag vill hämta mina barn i tid för att umgås innan mat måste lagas eller annat måste göras.

Jag och Johan vill vara de som uppfostrar våra barn mestadels av tiden. Pedagoger och andra vuxna i all ära, men det är våra barn.

Jag vet att det krävs en del för att fixa detta, men jag känner verkligen med hela hjärtat att det är så det måste bli för oss. Vi får lösa det, helt enkelt.

- Behålla och underhålla alla fina relationer vi har till våra familjer och vänner

Jag är oändligt tacksam för att både Johan och jag har familjer som finns där för oss. Föräldrar som bryr sej och älskar oss och som vill hänga med oss och våra barn. Syskon och kusiner som vi har otroligt fin kontakt med och som vi älskar oändligt mycket. Så mycket skratt och värme hela tiden.

Våra vänner. Mina vänner. Johans vänner. Så sjukt fina hela bunten. Jag kan nästan inte fatta att vi är så lyckligt lottade att ha så många älskade vänner.

- Träna

Jag har alltid idrottat. Jag har tävlat i simning, jag har haft en egen häst under flera år, jag har åkt skidor både på längden och bredden, jag var alltid aktiv i skolan på idrotten, deltog i skolmästerskap (blev kär i gympaläraren) och hakade på mina föräldrar när de sprang bya-lopp (jepp, jag är från landet) efter min simträning. Jobbigt aktiv med andra ord. 

Som vuxen har jag fortsatt med träningen men ett tag där, särskilt under tiden i USA, var det ganska dåligt på den fronten.

Efter barnen har jag verkligen insett hur viktigt det är för mej med träning. Jag mår oändligt mycket bättre, känner mej lugnare och mer nöjd med mej själv. Nu tränar jag för att jag vill! Inte för att gå ner i vikt och bli smal. Nu vet jag att sådana mål inte håller. 

Det fanns en tid när jag hela tiden strävade efter att bli smalare. Jag tränade som en galning och åt överdrivet hälsosamt. Jag gick ner i vikt och kände mej nöjd med mina kilon. Dock kände jag mej aldrig nöjd i det stora hela. Jag tänkte hela tiden på att jag snart var tvungen att träna igen och dessutom hårdare, bara för att hålla vikten och bli ännu smalare. Jag unnade mej heller aldrig att äta något jag verkligen ville ha, om det nu inte var sallad eller något annat smalt. Det var otroligt jobbigt att känna så, att hela tiden jaga men aldrig bli nöjd.

Nu vet jag bättre. Nu är mitt mål endast att må bra och ta hand om min kropp. Fuck kilon! Fuck magrutor! Bara jag mår bra!

Nu känns det sällan segt att träna. Jag gör det för att jag vill och för att jag mår bra under tiden. Träning gör mej på bra humör. Jag plågar mej aldrig när jag tränar. Har jag tänkt springa men märker att jag är trött och sliten, då promenarar jag istället. Det fanns en tid då det skulle ha varit ett stort misslyckande för mej. Nu känner jag bara att det är gott att röra på mej, på vilket sätt det nu än sker.

Jag går inte längre på gym. Det blir för svårt, krångligt och dyrt. Jag springer hellre, eller promenerar. Styrka tränar jag hemma. Det finns verkligen miljoner övningar som varken kräver vikter eller andra props. Dessutom behövs ingen barnvakt, kidsen kan vara där right with me. Jag saknar dock simningen, så ibland ser jag till att få till den. Men att sätta målet att simma minst två eller tre gånger i veckan, känns orimligt. Därför har jag bestämt mej för att jag är tacksam för de gånger det funkar.

- Laga bra mat

Jag vill ge mej och min familj bra mat. Jag vill laga ekologiskt och hälsosamt. Tja, och en och annan kaka förstås. Jag vill göra det för hälsans skull men också för miljön. Vi äter inte så mycket kött längre utan försöker hitta vegetariska alternativ. Äter vi kyckling, fisk eller köttfärs ser vi till att det är ekologiskt.

Och därmed har jag inte sagt att jag aldrig mer vill äta på snabbkedjorna. Jag har bara sagt vad jag vill göra mestadels.

Unfortunately, I still love my hamburgare med strips och en cola till det.

- Tid för tystnad och ensamhet

Meditation, helt enkelt (måste bara läsa på lite mer, svårt det där). Att varje dag ta en stund av tystnad. Stänga av. Inte tänka varken bakåt eller framåt. Låta hjärnan vila för att göra plats för sådant jag behöver och vill tänka på.

Tid också för att drömma och visualisera mina mål.

- Tacksamhet

Att varje dag ta mej tid till att känna tacksamhet för allt gott i mitt liv. Att på riktigt känna att jag har allt jag behöver. Att inte fundera kring vad som fattas. För egentligen så är det ingenting.

- Stresshantera

Jag är usel när det kommer till detta. I trafiken, när datorn inte gör som jag vill, när två ungar tjatar samtidigt och jag måste plocka ut något från ugnen eller något annat stressande. Jag vill bli bättre på att hantera dessa typer av stressfulla situationer. Jag vill lära mej att behålla lugnet.

- Mind my own business

Inte jämföra mej med andra. Inte oroa mej för vad andra ska tycka om vad jag vill eller om hur jag väljer att leva.

Jag vill heller inte döma andra. Jag vill möta människor där de är och lyssna på vad de har att säga, utan fördomar och tankar på vilka råd jag bör ge personen i fråga (om denne nu inte ber om råd förstås).

- Optimism

Jag vill alltid kunna se vad som är bra i varje situation. Jag vill se glaset som halvfullt, hur svårt det än kan vara i vissa situationer.

Här har jag en del jobb att göra.

- Aldrig ge upp

Jag vill fortsätta att försöka uppnå de mål jag har satt. Jag vill våga fortsätta satsa. Tro på mej själv. Hitta lösningar. Kämpa och glädjas under tiden.

- Göra gott

Jag vill göra något gott varje dag. Jag hittade ett supergulligt häfte på en butik där det på varje sida stod en god gärning man kunde utföra. Till exempel; fyll på någons parkeringsautomat, betala någons mat, le mot någon, ge någon en komplimang. Enkla saker som ändå gör stor skillnad.

- Se med tillförsikt på framtiden

Jag har en tendens att tänka "worst case scenario". Med åren har jag blivit bättre, but there is still work to do. Jag vill tänka på allt bra som kan bli av allt istället för allt dåligt som skulle kunna hända.

Exempel;

Inte - Tänk om barnen kommer få det svårt att komma in i förskoleverksamheten när vi kommer tillbaka... Tänk om de inte kommer att ha några kompisar...

Istället - Vad härligt det kommer blir för barnen att komma hem med alla erfarenheter och upplevelser från denna resa. Tänk vad mycket de har att berätta för sina kompisar och tänk vad kul de kommer att tycka att det är att höra vad kompisarna gjort under tiden.

Jag läste något otroligt bra häromdagen;

"Om du är deprimerad lever du i det förflutna. Om du är orolig lever du i framtiden. Om du känner lugn och harmoni lever du i nuet."

Viktiga ord jag har med mej.

- Skriva

Jag vill skriva helt enkelt. Helst alla timmar om dygnet. Punkt.

- Familjen

Ja, alltså nu är det viktig att komma ihåg att det inte finns någon rangordning för dessa punkter. Det vore ju förfärligt isåfall, om familjen kom sist. Egoistiskt och så ifrån min sida.

Men nu är det alltså inte så. Det finns ingen rangordning. Nä, alla punkter är precis lika viktiga.

Så, familjen alltså.

Jag vill ge mina pojkar utrymme att göra allt de drömmer om. Johans lista är ganska lik min. Barnens är nog mer; leka med lego, leka med kompisar, spela Nintendo, äta godis, äta glass und so weiter.

Jag vill att våra pojkar ska känna sej ovillkorligt älskade. Jag vill att de ska känna trygghet, glädje och hopp. Jag vill att de ska veta att jag och Johan alltid kommer att finnas för dem, att vi aldrig kommer att svika, att vi kommer att älska, stötta och erbjuda vår hjälp när de behöver.

Jag vill att Johan ska få göra sådant som får honom att må bra. Jag vill att han ska känna att han är den där biten av mitt pussel som så länge fattades. Att han är den finaste människa jag någonsin mött. Att han är mannen jag älskar mer än någon annan någonsin. Att han för mej står för kärlek, passion, trygghet, värme och glädje. Jag vill att han ska veta hur tacksam jag är för att han älskar mej, för att han har valt att leva sitt liv med mej, för att jag fick bli mamma till hans barn.

Så...


Med dessa planer inför det nya året, avslutar jag med kloka ord. Dessa ord ger mej lugn. Det är jag, jag och ingen annan, som skapar min egen framtid. Hoppfulla ord, indeed!


Och till sist, alla fina läsare;

Tack för att ni tittar in och läser. Tack för era kommentarer. Tack för hejarop och uppmuntran.

Med ett spretigt och suddigt I love you-tecken, önskar jag er så;

ETT GOTT NYTT OCH SPÄNNANDE ÅR!