Dan före dan.

Igår var det party här hos June.

Winter Solstice Enchantment Party.

Med sushi,

live music på baksidan,

fin champagne,

glada människor, goda desserter, massor av skratt och härlig stämning. En blandad skara av människor. Unga, medelålders, äldre, roliga, galna och en doldis med en av de coolaste sångröster jag någonsin hört.

En lyckad fest fixad av en fin värdinna <3

Idag har vi varit lite trötta men ack så lyckliga, Sophie har nämligen kommit för att stanna en vecka. Direkt satte hon igång med pepparkakshusfix, till vår äldstas förtjusning.

Och det blev ju fint. Så fint att det senare under festen blev trashat av hungriga ungdomar.

Så länge det varade.

Raraste Sophie, som för längesen var 6 år och jag hennes 19-åriga barnflicka. Time flies, på ont (mina rynkor) och gott (min klokhet, host harkel).

I bakgrunden ser ni doldisen med den coola rösten.

Efter sovmorgonen (for the record så sov Johan till halv elva medan jag slavade i köket), åt vi Sophies pannkakor till frukost och sedan gick jag ut starkt med att bränna saffransskorporna i ugnen, för att vidare glömma ett ägghelvete i den vita chokladkladdkakan med saffran, som jag bakade för att bjuda på efter all IKEA-julmat på självaste julafton.

Nämen, det känns fint att kunna bjuda våra amerikanska vänner, som ser fram emot sitt första julfirande, på "godsaker" i svensk tappning. Känns bra också att Sophie är utbildad konditor. No pressure, alltså. Ingen alls. Närå. OBS! Ironi.

Efter fiaskot i köket och när Johan till slut behagade kliva ur sängen, satte vi oss i bilen för att åka och fixa det sista inför julaftonen. Det gjorde förstås resten av folket i Florida också och därmed blev jag skyldig barnen några slantar på grund av illa valda ord riktade mot medtrafikanternas totala oförmåga att byta fil vid rätt tillfälle, deras ickeblinkande vid svängning samt deras brister rent allmänt i trafiken. Som ni förstår är jag själv ofelbar i trafiken, det har jag efter min pappa.

Väl framme på Target, efter restaurangbesök till förmån för mitt blodsocker, plockade vi på oss det vi behövde och jag testade ännu en vinnande kaffedrink - Peppermint Mocha, som jag sedermera blev av med.

Nu sover Vince. Lennon ligger vaken och undrar över följande;

1. Hur ska tomten våga smyga in i Junes hus när Ruben är vaken så sent på natten?

2. Blir inte tomten varm i sina kläder här i Florida?

3. Vad är förfäder (alltså, årets adventskalender må vara bra, men är den inte lite väl komplicerad?)?

4. Vad önskar du dej mamma? Och nu menar jag inte att vi ska få vara friska och du ska få vara med oss och så där som du alltid säger, utan i paket, liksom. En riktig önskan, asså!

5. Vad är en statsminister (igen - adventskalendern, alltså!)?

6. Varför finns det ingen fultå när det finns ett fulfinger?

7. Varför skulle inte Stella finnas om Hedenhösarna inte åker tillbaka till Stenåldern (no comments!).

8. Vad är dåtid?

9. Vad är nutid?

10. Vad lever vi i?

Börjar så smått tröttna på att svara. Faktiskt. Men jag antar att jag får skylla mej själv eftersom jag lät honom sippa på min Peppermint Mocha, fylld till bredden med koffein.

Fast visst är det underbart med förväntansfulla barn. När de ligger där och inte kan sova. Jag minns ju själv hur det var. Pirr. Förväntan och glädje.

Såklart vill jag att mina barn ska känna så också, men enough already! Jag försöker för guds skull att blogga färdigt här, så att jag kan komma i julstämning med en skinkmacka och ett glas cola innan klockan slår midnatt.

Nä, skämt åsido (fast lite allvar också)!

Jag hinner nog med min macka, några rim kanske och en och annan inslagning (fast min förhoppning är att Johans ska vara färdig med dessa när detta inlägg väl publiceras).

Vad jag önskar mej?

Tja...

Snälla barn. Fred på jorden. Och så där ;)

Men just, ja!

Jag har ju redan fått mej en julklapp. En nätjulklapp från en omtänksam kollega. Dock har jag ytterligare en önskan i samband med denna;

Om han kunde vrida sej aaaaaaaningen lite mer hitåt, liksom.

Igen, skämt åsido! Fast nä, det var verkligen inget skämt, jag är gravallvarlig.

I övrigt önskar jag mej julkänsla. Den ligger på zero nu, kan jag meddela. Jag läser härliga statusar på fejjan om vänner som är på väg hem för att fira jul eller har uppesittarkväll eller smakar av julmaten och snapsen eller firar julafton med ena sidan av släkten för att sedan dra vidare till nästa sida eller folk som har andra traditionella julaktiviteter för sej. Men jag antar att det är rätt åt mej efter alla mina "och här sitter jag vid poolen eller vid havet eller på nån restaurang eller någon annanstans i paradiset-statusar".

Jag kan gott sitta här och sakna och längta lite.

Jag till maken: "Känner inte du lite så, att du saknar den där känslan liksom?"

Johan: "Va? Nä... Vaddå, menar du?"

Jag: "Jamen, myset hemma och sen med familjen och så."

Johan: "Äh, det är väl kul att göra nåt annorlunda nån gång."

Jag: "Ja, jo... I och för sej."

And that was about all he had to say about that.

Och när jag tänker efter så är jag ju precis där jag vill vara, tillsammans med honom och våra grabbar.

Ni minns väl hur han sjöng, han den där... Vad hette han nu? Han, one hit wonder-killen...? Ja! Stefan Andersson.

"Anywhere is paradise when you´re with the one you love.
 Anywhere is a place that´s nice, when you´re with the one you dream of.
 Anywhere is paradise, nothing can be more true.
 There´s nowhere I´d rather be baby, than anywhere with you."

Sjukt snygg är han också, han jag drömmer om <3

Och när jag kollar på kort på mej själv, ser jag att jag verkligen är lycklig. På riktigt. Det syns i mina ögon. Mäktig känsla.

Så uppesittarkvällen får nog lov att bli en uppeliggarkväll ;)

Men nu.

Från oss alla, till er alla;

EN RIKTIGT GOD, GOD, GOD JUL!

Ät gott, drick gott, skratta gott och må gott <3

Kärlek till er <3