Våra sista två veckor.

Det blev verkligen sjukt tomt efter att våra vänner åkt hem. Kvar stod vi och ba, jahapp jahapp... Hela familjen blev liksom helt loj.

"Vi drar till stranden!" utbrast jag, dagen efter hejdå-vinket.

"Men det är mycket roligare att göra det med Malin och Mackan." sa Vince.

"Det tycker jag me´." sa Lennon.

Inget varken jag eller Johan protesterade mot. Men vi kan ju inte bara sitta här och sitta. Tänka på hur tomt det blev och så. Nä, vi måste passa på att suga ut det sista av Florida innan vi påbörjar andra hälften av vår resa.

Det är två och en halv vecka kvar på detta år. Således lika kort tid kvar av vår vistelse här i Florida.

Den 1 januari 2014, flyger vi till Los Angeles till Tokyo till Kuala Lumpur och landar slutligen i Phuket. Resan kommer att ta 36 timmar och när jag berättar det för folk spärrar de upp ögonen och skakar på huvudet. Hur ska det gå, undrar de, med två barn och allt?

Men jag har höga förhoppningar om att det kommer att gå alldeles utmärkt. För med tanke på hur fort tre månader här i Florida har gått, så borde 36 timmar kännas som, tja...typ en sekund.

Vi har på riktigt inte fattat att tre månader snart är till ända. Det verkar inte landa hos oss. Men det gör ingenting. Det få helt enkelt vara så. Lika bra det, så kan vi fortsätta leva i nuet.

Det är konstigt att det inte känns som att vi har varit här så länge. Faktum är att det bara känns som en vanlig semester. Fast samtidigt känns det väldigt främmande att vi fortfarande faktiskt har ett hem i Sverige. När jag tänker på huset och på vår vardag där hemma, känns det som om det var ett annat liv. En otroligt märklig känsla.

Å ena sidan, som om livet här varit vårt liv hela tiden. Att livet hemma i Sverige var för längesen.

Å andra sidan, som om vi bara varit här på semester i två veckor.

Märkligt. Som sagt.

Att resan till Thailand börjar närma sej gör sej påmint på en annorlunda sätt. I vanliga fall brukar jag ha resfeber. Jag brukar ha en härlig pirrande känsla av spänning inför avgången.

Nu känner jag mer, naej, jag vet inte... Inte behöver väl vi resa iväg nu. Vi reser ju redan, liksom. Vi har det bättre här, under vårt Mangrove träd, där vi kan sitta och lukta på blommorna....eh, jag menar stirra på kolibrierna.

Det som blir härligt med att åka är att även jag kommer att vara helt ledig. Nu jobbar jag ju en del, både för June och för mitt jobb där hemma. Inte så att det känns mycket, men ändå, ett ansvar och en del tider att passa.

I Thailand har vi ingenting att tänka på, förutom att vara lediga och ha det gott. Jag förväntar mej heller ingen böld i någon hals och därmed inga sjukhusvistelser. Thailand kommer att vara dagar av lugn och tid för ännu mer funderingar i samtal och under tystnad.

Men som sagt, fortfarande två och en halv vecka kvar här. Hur vi använder tiden?

Tja...

Vi tränar. Springer, promenerar eller styrketränar. Och med vi, menar jag alla vi.

Axplock av övningar vid poolen;

Plankan.

Armhävningar.

Rygglyft.

Rumplyft (?) inför rumpsim.

Mer lugna aktiviteter - vi läser i skuggan,

under vindspelen.

Vi beundrar de numera upplysta palmerna. Eller vi och vi, jag gört i alla fall.

Tittar på båtparader med fejkpalmer som jag bara MÅSTE ha nästa jul hemma i Sjöboviken.

Dålig bild men alltså kolla in the palm trees!

Fast om vi köper dem nu måste vi dra dem runt halva jorden innan vi är hemma och det känns överdrivet angeläget.

Vi bakar lussebullar och jag fattar inte att jag gjorde som ungarna sa. Den ser ju för hemsk ut, den mittersta.

Och nu vill ingen äta den. Men jag är bara glad att jag upptäckte den i påsen innan jag bjöd tjejerna på Junes kontor.

Vidare.

Vi krånglar med bilar. Som vanligt. Ni vet ju, det är vår grej. Vår svarta bil fick punktering och vi blev erbjudna en mindre bil. Jag sa vänligt (nåja, kanske inte jättevänligt) men bestämt att that doesn´t work for us.

Så då blev vi uppgraderade, utan påläggande av en massa dollar, och fick en väldans bekväm och rymlig bil.

Märke - I wanna say, Mazda...?

Det hade ju annars varit roligt om vi fått en bil med sådana här "fina" dekorationer (!!!).

Nä, men det enda jag önskar är en bil som rullar. Kära Tomten, hör du det?

Vidare gapar vi åt det ena huset efter det andra under våra kvällspromenader.

Och det är tråkigt, men bilderna gör inte en endaste gård rättvisa. Det är galet med alla miljoner lampor everywhere.

Några smakprov.

Dessa granar är verkligen ascoola i så grön färg att man ba, what!?! Och kolla in dockan vid dörren. Varför? Undrar man.

Rådjur, snögubbar och så där.

 

 

Jag är så ledsen att inte kunna visa er med bra bilder. De stämmer verkligen inte överens med verkligheten. Tåget blinkar epilepsiframkallande.

 

 

Bättre bild på avstånd.

 

 

Våra grannars framsida.

 

 

Snygg ingång.

 

 

Och lite varstans hittar man Maria, Josef och Jesus.

 

 

Här på samma ägor som Snobben på taket och snögubben vid ingången.

 

 

Vi blev inspirerade och började själva pynta. Kanske inte i samma skala men en fin gran fixade han allt, pappan.

 

 

Den står där och skänker julkänsla, men varje gång jag tittar på den försvinner min julfeeling av poolen i bakgrunden.

 

 

Den finaste gran vi någonsin haft, skulle jag nog vilja påstå. Ante vår vita platsgran, förstås.

 

 

Men jag drömmer om att en dag shippa hem palmerna ni ser i mitten. Skulle passa utmärkt på vår altan.

 

 

Vi försöker som sagt njuta av våra sista veckor här. Vi vill liksom inte låta en endaste dag gå till spillo.

 

Vissa dagar misslyckas vi kapitalt med det.

 

Det känns nämligen inte som att vi promotar njutning när vi ger oss in i en sådan här butik. Spindel på burk! Spider in container! Spindlar!! Spiders!!!

 

 

Fler varor.

 

 

Vi höll tassarna borta, för säkerhets skull.

 

 

Och när säljkillen ballade ur och jagade mej med denna, då jävlar i mej sprang jag!

 

 

Det var tydligen vad han kallade customer service. Själv bajsade vi nästan på oss, jag och Lennon.

 

Imorrn måste vi således kompensationsnjuta efter dagens fiasko. Hav eller pool, det är frågan.

 

Jag tänker nog pool med båtutsikt.

 

 

Eller så får väl havet lov att duga.

 

 

Vi får se, helt enkelt.

 

Men fler reptiler och galna butiksägare, det blir det inget mer av, så långt är jag på det klara med. Hur jag nu ska kunna sova, det är ett senare problem som Johan vackert kommer att få lösa.

 

Nu avslutar jag med att önska er en trevlig tredje advent.

 

Hej så länge!