Legoland

Okay, let´s try this. Om jag bara bryter samman ett par gånger är jag nöjd.

Det känns sådär, att datorn (jääääääääveln!!!!!!) snart inte verkar funka alls. Särskilt som jag har två veckors distansjobb kvar.

Dagens I-landsproblem, alltså.

Tänkte försöka lägga ut Legoland i bilder innan jag hoppar i säng. Men som sagt, nu kan det vara så att det inte funkar. Nu kan det vara så att jag skriver ett ord och mitt i ordet låser sej datorn (helvetet!!!) och då blir det inget inlägg. Då blir det bara några fula ord från mej till den. Men dessa ord printar jag inte här, till er förstås. Nä, för det kan jag inte eftersom den har låst sej, datorn (jäää...ja, ni vet).

Vi får se, helt enkelt. Hur det här blir.

Vi körde från Boca i arla morgon. Nä, vi skulle ha kört från Boca i arla morgon, men eftersom någon (läs: Johan) ställt klockan på ljudlöst, så blev det sen förmiddag innan vi kom iväg. Jag var onödigt långirriterad och till slut var Lennon tvungen att bryta in och tala om för mej att ingenting blir bättre av att vara negativ, snarare tvärtom.

Och efter att ha smakat min egen bittra medicin, given av mitt barn, släppte jag försovningen och blev glad. Alligatorerna längs vägen hjälpte till. Det är allt häftigt, att de ligger där i träskdikena och ba, nämen, här ligger vi och ser exotiska och farliga ut.

Ja, hit åkte vi alltså.

och kände oss välkomna.

Så länge som vi har pratat om detta besök och så mycket som barnen har längtat, blev jag plötslig orolig att vi sjåsat upp hela besöket, att barnen skulle ba, eehhh, jaha och sen då...?

Men vi hade inte behövt oroa oss. För hur skulle något som features;

Star wars,

och superhjältar i matchande kläder, kunna bli en besvikelse?

Hur skulle vattenkrig på Shima-båt (tillsammans med en pappa som synes har roligast av alla), kunna bli ett fiasko?

Hur otäcka vissa saker nu än var,

eller hur många gånger man än var tvungen att fiska för att vinna (svar: fem dyra gånger var) dessa,

så var båda våra grabbar överlyckliga och det fanns inte ett uns av besvikelse i deras ögon.

Lennon: "Alltså, mamma! Vi behövde inte ens betala för gossedjuren, vi vann ju dem!"

Då vill man inte slå vinnarkänslan i spillror å ba, alltså Lennon, era fiskningar kostade oss just 20 dollar och det är mycket pengar.

Eller jo, man vill, men man säger det inte eftersom dessa dyrgripar gjorde dem så stolta att man kunde tro att det var högsta vinsten fast det egentligen var lägsta vinsten och dessutom vinst varje gång. Och inte för a few dollars mer, utan för a lot of dollars mer.

Nåväl.

Detta var lillungens favvosysselsättning och dessa båtar fick man fint följa med på x antal gånger.

Men eftersom köerna var obefintliga,

så kändes det helt okej. Utom för Lennon som undrade, och jag citerar; "Men asså, huuuur många gånger ska han åka?!?"

Köer ja... Inga. Non. Zero. Det var typ bara vi där. Bilarna lyste med sin frånvaro på den gigantiska parkeringen och vi undrade om det kanske var stängt.

Men det var det ju inte.

Så vi traskade runt i två dagar, mötte ett fåtal barnfamiljer och såg;

Frihetsgudinnan,

NYC,

Jultomten,

 

 

julgranar,

bilar,

levande legogubbar,

med mera med mera med mera mm mm mm mm mm mm mm.

Och det enda jag kunde tänka på var hur sjuuuuukt mycket tålamod man skulle behöva ha för att bygga upp hela USA i lego. Jamen, på riktigt! NASA, Washington DC, Miami beach, Las Vegas, China Town, LA, med mera med mera med mera mm mm mm mm mm mm.

Nåväl, inget jag behöver tänka mer på. Inte ett jobb jag kommer att söka i vilket fall. Och skulle jag ändå göra det, behöver jag nog inte bekymra mej eftersom jag aldrig skulle anställas.

Gud, vilket onödigt stycke att skriva!

Två finfina dagar med många skratt och lika många WOW!

Hotell med fin utsikt,

där vi på kvällen kröp ner i sängen och tittade på adventskalendern med gosedjur och chips.

Åhhhhhh!!! Hotell med hotellfrukost, tänker ni nu.

Tänk inte.

För i USA längtar man verkligen inte till den. Om den ens är inkluderad. Vilket den var denna gång. Fast det hade den inte behövt vara.

Hualigen. Det var inte gott. Eller färgglatt. Eller bufféigt.

Det var däremot lunchen. Bufféig. OCH god!

Dock blev Lennon trött på Pizzabagaren i lego som upprepade samma mening; "Pizza! Pizza for you?" med italiensk brytning.

Lennon till sist: "Asså, snart säger jag som pappa sa en gång när han inte riktigt tänkte efter."

What he meant to say was: "Shut up!!!"

Men det sa han alltså inte, vår väluppfostrade äldste son.

(Host. Harkel.)

Lycka är att ha två nöjda grabbar <3

Nu är vi hemma igen och jag bara måste hoppa i säng nu eftersom jag imorrn måste orka stiga upp vid sex och svära några gånger över datorn, innan den kopplar upp till Skype, efter att ha startarts om några gånger, så att jag kan ha möte med jobbet i Sverige. Gäller att ha marginaler en sådan gång, for sure.

Efter jobb drar vi till Islamorada för två dagars häng. Om det hörs vi senare, såklart!

Och DÄR var jag i mål med endast tre avstängningar av datorn och inte alltför många psykbryt. Om ni frågar mej, vill säga. Frågar ni Johan kan det vara att ni får ett helt annat svar. Det kan vara så, alltså.

Tack för mej.