Besökare

lördag 29 juni 2013

Dom är hemma.

Underbara ni! Tusen tack för härlig respons på sista inlägget! Värmde i våra hjärtan.

And now.

Dom är hemma! Saknade grabbarna. Efter en vecka med mormor och morfar är de äntligen back in the house.

Fotbollspelaren.


Och mamma/mormorgrisen.


Ordningen är alltså återställd. Familywise. Not so much ryggwise. Jag har så sjukt ont i ryggen. I en vecka har jag stått, suttit och legat i smärta. Grannen ba, "det är farligt att pippa för mycket". Jag ba, I wish att det var för det.

Så här snygg blir man när man med ryggont ska ta ett kort med kära vänner.


Men goda cheesecake har jag, trots denna ryggsmärta, lyckats få till.

Sommarcheesecake med hallon.


Och idag har jag fixat den jobbigaste cheesecaken ever. Ni vet en sån där som man måste röra i men ändå inte för då blir den för luftig och sen ska man vispa men ändå inte för då flyter färgerna ihop och däremellan får ugnjäveln inte vara för varm eller för kall eller för blåsig eller för något annat som gör att man ba, helvettttteeeee!

Men min fina svägerska som äääälskar polkagrissmak, kommer att gilla den. Och det är ju huvudsaken eftersom den är till henne och hennes 40-årspartaj hon ska ha ikväll med alla sina tjejer.

Så här blev den, efter tusen många om och men, några svordomar och en och annan "var faaaaan tog decilitermåttet vägen, Johaaaaan!??!


Men nu måste jag avsluta detta inlägg. Sminkning och klädpåtagning inför 40-årsfest.

Överdoserar döskallar och ser fram emot en finfin kväll!



torsdag 27 juni 2013

Vår resa.

Så här.

Jag lever ett gott liv. Jag har en finare familj än jag någonsin kunnat drömma om. En underbar make och två härliga barn. Jag har föräldrar och svärföräldrar i livet. Jag har syskon, syskonbarn, kusiner, fastrar, mostrar och många fler inom min släkt som jag älskar. Jag har underbara vänner. Jag har ett fint hus i ett område to die for. Jag har en hund och en katt. Jag är frisk. Jag gillar mej själv och min kropp. Jag har ett jobb som jag verkligen gillar och fantastiska kollegor. Jag har möjlighet att köpa den mat och de kläder jag och min familj behöver. Jag kan dessutom käka lunch ute ibland och jag kan också unna mej något jag egentligen inte behöver.

Jag saknar inget. Jag har allt jag behöver och mer därtill.

Men...

Och detta är inget sånt där dåligt men. Ni vet, ett sånt där "du är duktig och så, men...". Nä, detta är ett positivt men.

(Just to be clear, liksom.)

Vart var jag nu...? Jo!

Men.

Vi känner att vi måste pausa. Inte livet. Vi behöver inte pausa livet. Men vi behöver pausa livet här hemma. I Sverige. I Sjöboviken. Det liv vi lever just nu. För hur lycklig jag än är. Hur bra vi än har det. Så känner jag att vissa pusselbitar inte passar in.

En av dessa pusselbitar, som måste flyttas eller bytas ut, den viktigaste pusselbiten, den som gjorde att vi till sist fattade beslutet att pausa, är...

Barnen.

Ja, alltså de ska inte flyttas eller bytas ut! Så än behöver ni inte ringa soc!

Men.

Våra fina pojkar, som jag är så oändligt tacksam för och som jag är så stolt över att få vara mamma till, de har fått oss att på riktigt börja fundera på hur vi verkligen vill leva.

Vi har alltid känt att det är viktigt att spendera mycket tid med våra barn. Därför har vi valt att jobba så olika tider som möjligt. En av oss börjar tidigt och slutar tidigt. Den andra gör tvärtom. På så vis har vi kunnat se till att våra barn inte har särskilt långa dagar på förskolan och att vi får träffa dem fler timmar än bara de timmar de är morgon- eller kvällströtta. Vi har också tagit föräldradagar lite då och då för att barnen ibland ska ha korta veckor på förskolan.

Men sedan ett år tillbaka, har vi känt allt oftare att vi skulle vilja spendera ännu mer tid med barnen. Så kom vår resa till USA, den vi gjorde förra året under fem veckor. Det var då vi på riktigt bestämde oss för att ta tag i våra drömmar.

Jag är en sån där som tror att ingenting är omöjligt. Att veta vad man vill samt att fatta beslut kring vad man är beredd på att göra för att uppnå det man vill, är den svåraste biten. Det är också svårt att vara modig och våga sätta höga mål. Jag har behövt lyssna till många kloka och modiga människor för att inse att det bara är jag, and only me, som kan skapa det liv och den framtid som jag vill ha. Det har tagit lång tid för mej att fatta att inga mål är för höga. Men som sagt, ingenting är omöjligt. Och det tror jag på. Fullt och fast.

Vi har pratat och pratat och pratat, jag och Johan. Vad vill vi? Vad är viktigt? Hur skulle vårt drömliv se ut? Mitt i allt prat och funderande insåg vi hur svårt det är att se klart när man är mitt uppe i vardagen.

Jamen så här ungefär.

Jag: "Jag skulle vilja skriva på heltid. Leva på det, liksom."

Johan: "Ja, men skriv oftare då."

Jag: "Ja... Jo... Jag vet. Men du förresten, vem hämtar barnen imorrn?"

Johan: "Jag hämtar om du storhandlar."

Jag: "Ska vi skriva lista?"

Johan: "Ja. Kaffe, smör, bröd blablablablalblabla..."

Och vi ba, men jösses! Hur svårt kan det vara att drömma och sedan sätta upp ett mål och därefter arbeta för att uppnå det?!?!

Jävligt, svårt. Tydligen. Iallafall för oss. 

Jag känner att jag är så mitt uppe i livet att jag inte hinner andas. Ens om jag är ledig i flera dagar. Då är jag upptagen med att njuta, och det är ju bra, men sen är vardagsrullet igång. Och då är man där igen. Sova, lämna, jobba, hämta, laga mat, träna, plocka, sova and here we go again. Jag läste några kloka rader för ett tag sen och jag tycker att dessa är brutalt sanna.

"If you always do what you´ve always done, you´ll always get what you´ve always got."

Sant. Visst?

Det är inte det att vi är olyckliga. Det är bara det att vi vill mer. Annorlunda.

Så vi kom fram till att vi måste pausa. Vi måste trycka på stopp här hemma. Vi började prata om hur härligt det var när vi semestrade i USA. Att under fem veckor bara hänga med varandra. Ha all tid för oss och barnen. Inga tider att passa, ingen gräsmatta som behöver klippas, ingen vägg att tapetsera, ingen rabatt att rensa, inga skåp eller lådor att sortera etc etc. 

Under veckorna i USA, bestämde vi oss för att jag och Johan aldrig mer ska ta ut samma semesterveckor hemma i Sverige. Att vara lediga tillsammans i fem veckor hemma, känns inte bra för oss. Då är vi inte tillsammans. Då leker barnen med kompisar, någon av oss klipper gräset och den andra fixar med annat. Nä, ska vi ha semester ihop, ska vi åka bort. Så att vi inte hamnar i fixarsemestern och nästan aldrig umgås bara vi fyra.

För ett par månader sedan var jag på föräldramöte inför Lennons start i förskola och fritids. Efter detta möte hade jag hjärtklappning under flera dagar. För att underdriva. Det blev så tydligt för mej hur det egentligen är. För när jag hör pedagogen säga; "Om man som förälder börjar tidigt på morgonen så lämnar man barnet på fritids, som i sin tur lämnar till förskolan som sedan lämnar tillbaka barnet på fritids på eftermiddagen, för att barnet senare ska bli upphämtat där." ville jag börja gråta.

Det är ju mina barn! Ville jag skrika. (Precis som att ingen visste det.) Varför ska jag hålla på att lämna till något ställe som sedan ska lämna till ett annat ställe som sedan ska lämna tillbaka till första stället som jag ska hämta på. Det är ju galet! Ni är galna! Ville jag fortsätta att gasta.

Tills jag lugnade ner mej och insåg att de enda som kan ändra på detta, är jag och Johan. Det är bara vi som kan ändra på hur vår situation ser ut för vår familj.

Om jag ska uppfostra mina barn på det sätt som jag tror är rätt. Om jag ska ge all den kärlek och omsorg som jag vill ge mina barn. Då måste jag se till att finnas där för dem. Ofta.

Nu vill jag, innan jag fortsätter detta inlägg, betona att detta är vad VI tror på. I andras ögon kanske jag har fel och det är helt okej. Det liv vi väljer att uppnå är inte rätt för andra. Det sista jag vill är att någon av er ska tro att jag på något sätt dömer andra som gör annorlunda. Vi är alla olika och behöver olika saker. Thank God, för det! Jag menar, annars skulle ju alla vilja kyssa Jon Bon Jovi och hur skulle det kännas för mej?!?

Sen vill jag också tillägga att jag tycker att det är oerhört viktigt att mina barn umgås med andra vuxna och också är trygga med dem. Att de ser att vi alla är olika och att de känner att man kan plocka det bästa från alla i sin omgivning. Jag och Johan är inga som helst facit för hur man ska vara som människa, så såklart vill jag att mina barn ska ha många vuxna förebilder. Jag tycker att förskolan är en fantastisk plats för detta! Det jag inte längre tycker känns bra för oss, är de antal dagar och timmar jag spenderar utan dem.

Och med det sagt, fortsätter jag.

Vi bestämde oss för att resa. Ett år, var tanken. Men det strulade med visum och vi lyckades inte som planerat. Ändå kunde jag inte släppa det. Så igen pratade vi. Och pratade. Och pratade. 

Det resulterade i en 6-månadersresa. 3 månader i mitt älskade Amerika och därefter 3 månader i Thailand.

Och på frågan, som vi får flera gånger i veckan; "Hur mycket pengar har ni egentligen?" svarar jag; "Förmodligen mindre än de flesta vi känner."

Men vi pratade om våra drömmar. Vi satte upp ett mål. Vi pratade om vad vi var beredda att göra och offra. Och sen satte vi fart.

Nu är vi mitt uppe i det. Det är hus som ska hyras ut (oh, lord!!!), bil som ska säljas (som nu har krashat), saker som ska sorteras och säljas/skänkas/kastas, köpstopp i många månader, förskoleplats som ska sägas upp, tjänstledigt/föräldraledigt/semester som ska plockas ut, visum och försäkringar som ska fixas, hund som ska få tillfälligt boende (om hon nu blir frisk...), katt likaså. Och däremellan ska vi fortsätta jobba och ta hand om det vanliga.

Nu låter det som att jag klagar, men det gör jag inte. Jag bara konstaterar. 

Jag minns att jag sa till Johan, just efter att vi fattat beslutet att åka; "Varför gör inte fler människor detta? Alla säger ju att de är avundsjuka och vill göra samma grej. Det verkar ju inte svårt och mycket pengar har vi inte heller så det hänger definitivt inte bara på det." 

Men det var innan vi började med alla förberedelser. NU fattar jag varför inte alla gör detta. Det är inte "bara" att åka.

Men vi har bestämt oss. Vi vill detta. Vi behöver detta. Vi tror på detta.

Och samtidigt som vi emellanåt andas i papperspåsar och stryker varandra lugnande på ryggen (läs: väser åt att varandra att det ju faktiskt var "ditt ansvar att ringa kommunen!") så är detta ett äventyr som kommer att knyta oss ännu starkare samman. Och det är den härligaste känslan jag vet! Jag och Johan. Vi. Ett team. 

Nå, vad säger ni? Vill ni hänga med i våra förberedelser? Och kanske sen på vår resa...?

Fast kanske det mest relevanta frågan borde vara; "Är vi galna? På riktigt?"








söndag 23 juni 2013

Midsommar.

Ja, nu skrev jag ju sist att nästa inlägg skulle handla om resan. Men eftersom jag inte är en person som alltid håller vad jag lovar (tydligen), så kommer här ett inlägg om midsommaren.

Och den var fin. Weatherwise and allwise.

I Dalarna, hemma hos mina föräldrar, spenderade vi den. Tillsammans med våra familjer.

Midsommardukat bord vid vattnet.

 
Sjukt god mat. Made by all of us.
 
 
Jag bistod med Årets Sill samt denna uselt fotograferade men goda American rasberry cheesecake.
 
 
Sen hade jag såklart med bubbel som jag och min mamma smaksatte med hjortron.
 
(chockad tittade jag på denna bild och ba, men hur stor är jag?!?!)
 
 
Dock verkar jag mindre på långt håll. Pjuh...
 
 
Barnen skulle få fiska. Med betoning på skulle, då.
 
 
5-kamp blev till 6-kamp i regnet på midsommardagen.
 
Nästan hela gänget.
 
 
Mitt lag vann. Mest för att jag var otroligt och förvånansvärt säker i både luftgevär, fotboll samt kast med liten boll.
 
Morfars jägargener går från mor till förstfödd.
 
 
Supermysig midsommarafton! Trots att min och Johans familjer är ganska olika, så älskar vi att hänga med varandra. Massor av skratt och kärlek. Och det vanliga gnabbandet mellan mej och min älskade pappa (lika många pussar också <3).
 
Sommaridyll.
 
 
Fin svägerska och jag.
 
 
 
Nu sitter jag i soffan med min man. Vi har varit ensamma hela dagen och kommer så att förbli fram till fredag. Finaste pojkarna hänger med mormor och morfar i en vecka.
 
Tomt...
 
 
...och tyst.
 
 
But when looking at the bright side of it - barnen får en mysig sommarvecka med massor av bad och glass (själv är jag mycket snål med det sistnämnda) medan jag och maken får sova ostört.
 
Äh, who am I kiddin´ ? Sova ostört...! Jag menar förstås; vi får pippa ostört i vilket rum vi vill, vilken tid som helst, så länge vi behagar.
 
Söndag i soffan, alltså. Vi har massor att planera, jag och maken. Flera bröllop, coming up!
 
Så kul!
 
 

 
 


måndag 17 juni 2013

Glädje och sorg.

Nej.

Jag vet verkligen inte hur jag ska skriva det här inlägget. Hur jag ska börja. Eller hur jag ska sluta.

Men, se! Nu har jag ju en början. Lika bra att fortsätta.

Men så tänker jag...

Vad ska jag skriva om? Först.

Ska jag börja med att berätta om mina underbara dagar i Paris, tillsammans med en av mina finaste vänner?

June <3


Ska jag skriva om hur härligt det var att få fira hennes 50-årsdag med henne, utan en ocean mellan oss?


Eller kanske ska jag berätta om den hetaste showen jag någonsin sett. På The Crazy Horse, i hjärtat av Paris? Jag kan ju berätta om hur snygga de var, de nakna dansarna. Om hur smakfull hela showen var. Hur galet häftigt jag upplevde det. Och hur gott bubblet smakade.


Eller så kan ni få läsa om geten jag kysste. French kiss in France ;)


Eller så berättar jag om alla baguetter jag stoppade i mej. Med betoning på alla. Aldrig har väl frukost smakat så gott. På en uteservering i Paris med underbara människor bredvid.


Men kanske borde jag först berätta om sorgen i våra hjärtan? Om vår fina hund som kanske inte kan stanna hos oss.


Som är sjuk och kanske inte kan få hjälp. Vår Geisha. Hon som älskar att simma, leka, hoppa, springa med barnen (inte med mej, hon hatar att träna), tigga mat och godis och hälsa på alla hela tiden.

Hur ska vi kunna vara utan henne? Hur ska barnen, som haft henne hos sej sedan de föddes, kunna förstå? Hur ska jag säga och när kommer mina tårar att sina?


Nej, kanske berättar jag om alla våra fina vänner istället. Alla vi har omkring oss hela tiden. Vänner vi älskar och uppskattar så mycket. Familj. Grannar. Vänner långt borta. Vänner på jobbet.

Jag med en av dem, Sandra.


Jag med ännu en av dem, Pamela.


Nä, alltså. Det blir för djupt. Och snart kan jag inte se genom tårarna. Orka!

Jag berättar om min sjukt goda American chocolate cheesecake istället. Det är mer lättsamt.

 
Eller min somriga och fräscha avocadodipp, kanske?
 
 
Fast nu när jag tänker efter så orkar jag inte skriva ner recepten. Inte ikväll iallafall.
 
Så jag kan väl skriva om denna här då,
 
 
vars tänder har blivit missfärgade sedan smällen. Nu måste han till tandläkaren igen. Och kanske blir han tandlös. Men han är glad ändå. Och söt som socker.

Jag kan ju också berätta om vår fotbollsspelare,


som är så fin och omtänksam att kärleken i mitt hjärta svämmar över.

Vince: Mammaaaaa! Jag är vaken! Kom och hämta mej!

Lennon: Vince, sssschhhh. Mamma sover. Jag kommer och hämtar dej istället och bygger något fint till dej.

Mina två pojkar. Lika fina <3

De hittade en igelkott.


Och nu ser jag, när jag läser vad jag skrivit, att allt jag tänkte skriva om, finns med. Kanske inte så som jag önskade, men jag har skrivit i alla fall.

Nästa gång jag öppnar denna sida och klickar på "Nytt inlägg", ska jag berätta om någonting stort. Jag ska skriva om vår livs resa. Den närmar sej och jag har länge tänkt att jag vill berätta om planerna och om hur det kommer att se ut för oss från oktober 2013 - april 2014. Nu känner jag mej redo för att göra det.

Men nu måste jag gråta igen. Över sorgen för Geisha och över lyckan för all kärlek i mitt liv <3