Så himla ovaket av mej. Det fattar jag ju idag.
För det är nu, under de senaste tre åren, som jag fattat att allt det där jag kallat för flummigt, faktiskt är raka motsatsen. Faktum är att det som jag förut trodde var "att ha båda fötterna på jorden", är det flummiga. Att hela tiden vara beroende av yttre omständigheter för att känna lycka. Att tro att bara det eller det händer eller bara jag blir så eller så eller bara jag har det eller det, DÅ blir allt bra och DÅ kommer jag minsann att vara lycklig. Eller bara jag har tillräckligt med pengar för att köpa det eller det eller göra det eller det, DÅ kommer allt kännas enklare och bättre. Att tro att det jag ser är det enda som existerar. Att tro att jag kan förstå varför saker och ting händer, att jag ser hela kedjan. Att tycka att något är fel för att detta är rätt och att jag har rätten att döma vad som är vad. Snacka om flummigt!
Om någon för tio år sedan sagt att jag en dag kommer att meditera, yoga och (Gud bevars) be, hade jag nog bara skrattat och viftat bort det. Oh, no! Inte jag, inte. Jag tror inte på sånt där. Jag tror på mej själv. På det som syns. På det som finns. Konkret, liksom.
Jag har ju skrivit lite på bloggen om sådana här saker. Mest under vår långresa. Dock har det hela tiden tagit emot på något sätt. Det har känts krystat, pretentiöst, konstigt och jag vet inte... Inte bra. Väldigt, väldigt ovant. Det har varit frustrerande eftersom jag tycker om att uttrycka mej i skrift. Men jag är glad att jag gjorde det, litegrann i alla fall. Det har nämligen gjort att jag funnit människor som är på samma resa som jag.
(Alltså, det känns fortfarande väldigt främmande, nästan löjligt faktiskt, att skriva så. "På samma resa som jag." Oh, dear!)
En av dessa människor har jag nu en podcast tillsammans med. I podcasten (eller heter det PÅ podcasten..? Näää...?!?), pratar vi om, vad jag tidigare kallade för flummiga saker. Om hur insikten att lyckan kommer inifrån fått oss att ändra vårt sätt att leva och tänka. Om hur rädslor och oro styr oss människor och om hur vi sätter upp hinder för oss själva och väldigt ofta skapar vår egen olycka. Om hur viktigt det är med tacksamhet och om hur vilse vi människor faktiskt är. Hur vi snart har förstört jorden vi lever på för att jakten på lycka sker utanför oss själva genom pengar, framgång och konsumtion. Att mycket vill ha mer och att vi inte förstår att ingenting någonsin kommer att stilla våra begär eftersom vi hela tiden skapar nya när vi tröttnat på dem vi redan tillfredsställt. Några som lyssnat på vår podd tycker att den är flummig men att den samtidigt förmedlar något som tilltalar. Andra kan inte alls med att lyssna på den. Några tycker att den är fantastisk och vill bara ha mer. Själv älskar jag älskar den! Inte för att jag tycker att den är bra, men för att jag verkligen gillar att prata om sådan här saker med min vän Stina.
En annan fin människa som jag träffat under min inre resa (jag dööööör, vad fjantigt det låter; "min inre resa", hahahaha (still true, though)), är Zandra. En vän till mej tipsade om hennes blogg som jag direkt fastnade för. Jag skrev några rader till henne i en kommentar och idag har jag hittat en väldans fin vän i henne. Hon kan verkligen konsten att skriva om "flummiga" saker på ett fantastiskt sätt! Älskar hennes texter. Läs dem! Genom henne fann jag också yogan.
Det är lustigt hur gamla bekantskaper plötsligt inte förblir en blekt relation utan hur de plötsligt blommar upp och man ba; jaha, kan du och jag prata om sådant här?!? Uppe i djupaste Norrland finns en kvinna som jag visserligen alltid har tyckt om men som jag nu också har en verkligt fin relation med. Om kvällarna sitter vi med varsin kopp te i händerna framför varsin dataskärm, jag i mitten av Sverige och hon i norr, och pratar om allt sådant som jag förr tyckte var flummigt. Vi läser böcker som handlar om flum och sedan pratar vi flummigt och vad vi tycker och tänker och flummet. Vi kommer fram till en massa flummigt och när vi trycker av och loggar ut från Skype, känner jag mej alltid lätt och glad till sinnes.
Sen har vi mina vänner som alltid funnits i mitt liv och som nu ser förändringen och fortfarande älskar mej. Som frågar och vill veta mer. Som ibland tycker att det jag säger låter klokt, men som lika många gånger skakar på huvudet och säger att det inte är för dem. Min man som lyssnar, läser en del av det jag läst, pratar och förstår, hmmmm:ar och tvivlar, ifrågasätter, tycker att mycket låter intressant men kanske inte går all in som sin fru, men som ändå kysser henne och älskar henne precis så som hon är.
Mina fina pojkar så. Som fötts rakt in i den här förändringen. Som vet varför jag yogar och mediterar, som varje kväll säger vad de är tacksamma för och som jag vill ska förstå att inga saker i världen någonsin kommer att göra dem lyckliga. Som varje dag påminns om att kärlek och tacksamhet är det viktigaste av allt. Gud... Ibland undrar jag om jag är knäpp som tjatar och tjatar om sådant här. Men det slutar alltid med att nej, det ÄR viktigast med kärlek och att allt vi egentligen behöver är varandra, mat och sömn. Allt annat är bonus. En hårfin gräns dock, att inte ge barn dåligt samvete för sådant de har och får göra. Man balanserar liksom på den där tråden hela tiden.
Det är så dumt, för en del av mej nästan skäms för detta inlägg. En liten röst i mitt huvud skrattar åt mej och ba; pretto, pretto, pretto!!! Hahaha, vilket jävla larv! Sluta upp nu och var normal. Blogga om något normalt, som du gjorde förut! Gör sådant som är viktigt! Jobba, gör lite finare i huset, bygg ett garage och längta efter semestern eller nåt.
En annan del av mej känner att jag aldrig mer kan gå tillbaka till den jag var eller det jag trodde på. Det är som att jag står i någon (någoT?) sorts limbo och inte vågar stå för vem jag är eller vad jag tror på. Rädd för att bli bedömd så som jag själv brukade döma andra människor. Ni vet det där obehagliga uttrycket; "man känner andra genom sej själv." Kanske känner jag så för att jag verkar ha en förlegad syn på att om man yogar och mediterar och så där, då måste man se ut på ett visst sätt och alltid vara from och absolut inte dricka sprit och äta onyttigt eller gilla dödskallar. Det var faktiskt en person som sa till mej för ett tag sedan; "nu när du blivit sån där, då måste du väl ändå sluta med dina dödskallar". Så om jag inte är hela kittet, vad det nu betyder, då är jag liksom en hycklerska.
Men så kommer stunderna av klarhet, när jag vet vem jag är och att jag alltid kommer att stå för det. Att det inte spelar någon roll vad andra tycker. Stunder när jag vet varför jag finns här på jorden och vad jag är satt här för att göra. Och att det faktiskt är okej att yoga med mitt dödskallehalsband med Bon Jovi som bakgrundsmusik.
Det är det där sista som får råda. Jag är flummig! Jag tror att yoga och meditation är min väg till lycka och lugn. Jag vet att jag inte behöver något annat än det jag redan har (har förmodligen redan för mycket). Inget utanför mej kan någonsin tillfredsställa mej. Att varje dag se och vara tacksam för allt jag har, är lika viktigt som att äta och sova.
Ni vet hur deppigt den kan vara att höra den här frasen; "det blir inte bättre än så här". Den gör mej faktiskt glad numera. Förut betydde den att ingenting någonsin blir varken roligt eller bra. Idag betyder den att det som redan är, är det fantastiska! Det är de små sakerna som är de stora.
Om livet ändrades i denna sekund. Om det hände min familj någonting just i denna sekund, om de togs ifrån mej, vilken skulle då vara min enda önskan? DET är lycka! Varje dag! Vare sej det händer eller inte.
Lycka är;
Min Bon Jovi-look alike,
som hjälpte mej att göra denna;
och denna;
Och så mitt prunkande salladsland, då. Ehhh, jag menar min mans salladsland, eftersom jag själv inte gjort ett endaste litet dyft för att få det att växa.
