Papps.

Nu känner jag så där. Ni vet, Guuuud, det har hänt så mycket men orka skriva om det. Nä, och ni skulle snarka efter tre sekunder.

För vad bryr ni er om Stockholmskonferenser, sjuka kids, makar som jobbar tusen timmar om dygnet och min näsa som är så full av snor att jag inte får in den minsta gnutta luft.

Ja, ni ser! Intressepilarna viner.

Or not.

Nä, ni. Jag ska bespara er tråket. Och istället berätta om vad som gör mej glad just nu.

Mina pojkar har sådan tur. Och jag. Och maken. Och hunden. Och katterna. För vi har en mormor och morfar och farmor och farfar. Som gör så mycket för oss.

Nu om morfar. Min pappa. Han är galen, omöjlig att inte älska och så irriterande att man vill gråta ibland. Han driver mej till vansinne. Dock är allt ömsesidigt. Jag driver honom till lika vansinne.

Pappa: "Ikväll ska jag se på Skavlan och inte på Idol."

Jag: "Mäh! Det är ju mitt hus och jag kollar alltid på Idol."

Pappa: "Men mitt mål i livet är att följa varje avsnitt av Skavlan."

Jag: "Mäh! Sluta retas!"

Jag som vore jag tre år. Pappa som vore han fyra.

Men I LOVE HIM <3

Finaste pappa, ibland vill jag ge dej en springsmäll!

Det är gott att ha dem här, mamma och pappa <3

Award.

Jag har fått en Award. Då står det så här; att jag ska länka till den som gett mej Awarden och svara på fem frågor. Sedan ska jag skicka vidare awarden till fem bloggare som har färre än hundra läsare men som förtjänar fler.

Jahapp.

Jag kan endast göra två av dessa saker.

1. Jag kan svara på de fem frågorna.
2. Jag kan skicka vidare Awarden till fem bloggare.

Men!

Jag kan ICKET länka till en endaste liten sida. För när bästa lärarjäveln undervisade mej i detta konststycke var jag berusad av bubbelvin och minns bara musiken i bakgrunden.

Men jag är inte den som är den. Först ber jag Anna skicka den dära konstiga koden för att kunna länka ordentligt nästa gång och sedan gör jag så hära;

Tack Anna (lararjaveln.blogspot.com) för Awarden! Du är fin!

Frågorna så.

Varför började du blogga?

För att jag ÄLSKAR att skriva. ÄLSKARÄLSKARÄLSKAR det! På riktigt. Och dessutom känner jag mej så usel som mamma ibland att jag måste driva med mej själv i text. En självbevarelsedrift.

Vilka bloggar följer du?

Fler än de som jag...eh, jag menar ANNA har listat. Läser vänners bloggar. Några med hemlig adress. Ska lära mej att uppdatera min blogglista med fina bloggar.

Vilka favoritfärger har du?

Grönt, brunt, lila och svart. Mest svart. Nej, grönt! Nej, lila, Nej, svart! Eller brunt...

Vilka favoritfilmer har du?

Men Gud! Sådana frågor kunde jag svara på när jag var tonåring. Då var svaret alla med Kevin Costner. Nu blir svaret - många.

Vilket land drömmer du om att besöka?

USA. Igen och igen och igen och igen. Åker också gärna tillbaka till Nya Zeeland. Skulle vilja säga Australien men jag vill inte dö av spindelattack.

Dessa fem bloggar får Awarden av mej:

Rosie (rosiekollar.blogspot.com) - för att hon nyss börjat blogga och alltid lägger ut finaste outfitsen!

Lovisa (thelifeoflovisa.blogspot.com) - för att hon skriver så kärleksfullt om sin familj och för att jag alltid mår så bra av att läsa hos henne.

Linda (rocktjejensblogg.blogg.se) - för att hon lämnar så fina kommentarer och för att hon verkar ha ett stort hjärta.

Marie (retromary.blogspot.com) - kolla in hennes scrapping och ni fattar!

Karro (appelblomman.blogspot.com) - hon har way over 100 läsare men måste få en Award för hennes (h)ärliga blogg.

Jamen, det gick väl lika bra det. Även om det blir lite jobbigare för er att skriva in bloggadresserna istället för att bara klicka på namnet. Sorry!

Trevlig lördagskväll!

Kids.

Hemmadag med mina barn. Och med risk för att låta som en sliskig statusrad på facebook - åh, så underbart att bara hänga med dem <3

Lennon: "Åh, jag längtar efter pappa! Längtar du efter din man, mamma?"

Jag: "Ja, det gör jag alltid!"

Lennon: "Tror du att han längtar efter sin fru?"

HE BETTER!!!

Jag: "Ja, det gör han nog."

Vince: "Biii, biii, biiiii, bi DA DA!" (melodi: We will, we will rock you.)

På riktigt, jag spricker av kärlek!

Och sen åkte vi till Marieberg för att shoppa i affärer där det finns glas och porslin. Jomen, jag älskar dem ju på sådana ställen också. Typ...

Imorrn - kalas för vår fyraåring. Jag har bakat en del. Men istället för tårta blir det glass. Jag har inte överpresterat. Och det känns bra. Helt okej. Jorå, bara bra. Fint. Absolut.

Andas, andas...

Min äldsta.

Så var finaste Lennon 4 år gammal. Fyra... 1,2,3,4.

Lägg till 30 and you have my age.

Fint av en mamma att drabbas av åldersnoja på ungens födelsedag. Allt ljus på mej, liksom.

Närå.

Men det är HELT sjukt att jag för exakt fyra år sedan precis hade tryckt ut en liten Lennon. Att det är exakt fyra år sedan jag väste onödigt vasst till Johan under förlossningen.

Fyra år sedan han var så här liten (never mind min mage!)...

Fyra år...

And here we are. Lennon and I. 4 och 34. Trying to look cool.

Jamen, var tog åren vägen?!?! Jamen, hur kan jag ha en sådan stor pojke?!?! Jamen, hur blev han så fin och underbar?!?!

Jamen, det är så svårt att fatta liksom.

Att JAG är mamma...

En helg.

Det är söndag. Då tycker jag om att bara hänga. Fika lite. Sova en stund, perhaps. Precis om jag och min lilla har gjort idag.

Min förstfödde fick gå på bio med sin pappa. Dom kom hem med underbara ljuslyktor till mej eftersom lyktorna som brukade lysa upp vardagsrummet gick i tusen bitar this morning. Båda människobarnen oskyldiga. Dock inte de små med päls.

Dom är dryga, kattjäv...jag menar, kattungarna.

Hunden vår, verkar tro att hon är lite av en mamma. Tvättar dom och håller på.

Inte ens sin bädd har hon för sej själv.

Sött så jag får ont i magen. Och mysigt när de ligger i soffan tätt intill mej och låter som små motorer.

Det här med husdjur. Det är lite olika hur folk väljer och så. Hos vännen jag besökte i helgen fanns det inga med päls. Men jag tänkte att det gick väl att mysa ändå.

Ronny och Ragge, heter de vackra tu.

Jag var noga med att visa tatueringen, så att ingen i efterhand skulle påstå att det inte var jag som lät dem ringla längs armen. Sen tyckte jag att det var lite coolt också, det får jag nog tillstå. Ormar och tatueringar. På mej! (?!?!)

Annars tänker jag att jag har söta pojkar. Jag tänker det ofta.

Helgen alltså. Fylld av kärlek, sömn, fika, godis, gardinhängande katter, läskiga ormar, trevlig fest och mys. Mycket mer behöver man inte. Eller man och man, JAG behöver inget mer. Verkligen!

Imorrn - ny vecka.

Karaktären.

Fundering på jobbet idag under lunchen;

Jag till mej själv: "Men det är väl fint av mej att ha något att bjuda på vid samtal och möten."

Jag till mej själv: "Jo, fast det är ju bara en dålig ursäkt för mej att få köpa choklad och sedan äta den."

Jag till mej själv: "Jamen, dom heter ju Geisha också. Som min hund. Det blir liksom JAG!"

Jag till mej själv: "Ja, jo...jag har nog rätt. Jag slår väl till då!"

Och det är fint, tycker jag. Att jag har så höga tankar om mej själv och min karaktär. Hur jag sedan ska förklara för mej själv varför det försvinner så många utan att jag haft ett endaste litet besök - DET blir en helt annan femma.

Annars har jag sällskap i soffan numera.

Meet Ozzy å Baby!

Asdryga är dom! Hänger i varenda gardinjävel. But oh, så söta och mysiga. Kunde de bara bli vuxna snabbt!

Och efter att ha sett fotot ovan har jag också funderingar på att INTE ta av bh:n hädanefter, bara för att jag dragit på mej myskläderna. Dom hamnar så långt ner, tuttarna...

Jo, nämen. I think that´s all I have to say about that.

Min långsamma död.

Och så hörde jag en smäll. Sedan gallskrik. När jag tittade åt det håll skriket kom ifrån såg jag bara blod.

Mycket mer behövs inte innan mamma Agnemyr blir darrig och blek. Försökte tejpa så gott det gick.

På jourmottagningen kunde de inte sy utan att söva. På akuten blev de sura på mej (?!?!) för detta. Efter två timmars väntan och en hög med timjävlar utan att vår 1-åring fått mat,

blev vi inkallade till kirurgen. Som en skänk från ovan tyckte han att vi kunde testa med lim och tejp. Så slapp vi narkos med övernattning på sjukhus.

Traumatisk upplevelse för mamma Agnemyr som fick ligga på ungen samtidigt som pappa Agnemyr och läkaren höll hans huvud medan sköterskan limmade och tejpade.

Allt har gått bra, alltså. Jag var lika fräsch som på frukostbilden i förra inlägget,

Vince piggnade till och blev åter sitt vilda jag efter lite pommes,

och han verkar inte ha lärt sej ett skit av sitt slänga-huvudet-rakt-i-soffkanten-misstag utan klättrar obekymrat vidare.

Jag vet det! Han blir min död. Hjärtattacken ter sej allt närmre.

Jag en morgon.

Lördag morgon. Med förfärlig andedräkt och fett hår. Jag tänker att det är nu kärleken är som sannast (nä, lärarjäveln, maybe not a word). Man kan, eller snarare orkar, inte dölja sanningen.

Älskling, what you see is what you get.

Min stora gillar oftast inte morgonmys med mej. Han tycker att jag luktar illa ur munnen. And I don´t blame him.

Men jag försöker ändå.

Nu sitter jag och äter frukost. Lilla sitter bredvid och gastar "Mapp! Mapp!" Det betyder att jag ska forma play doh-leran till en mask. Ganska så tjatigt och jobbigt. Jag vill ju njuta av min frukost som jag tog ett frestande kort på. Eller jag TRODDE att det skulle bli ett frestande kort. Maken muttrade i bakgrunden att det där blir inte bra.

Och, ja. Han kanske hade rätt.

Men jag hävdar att det är berättarkonsten som är det viktiga. Eller konsten och konsten. Berättandet. Eller snarare den oviktiga informationen.

Snart ramlar två underbara kusiner in. Fyrabarnsmamma en lördag. Jag hoppar över städningen idag. Röjer imorrn :)

Som sagt, oviktigt information.

Ha en skön lördag!

Att välja sina strider.

Jag har lärt mej, under mina fyra år som mamma, att välja mina strider. Eller nä... Gud, vad jag skryter! Jag har inte alls lärt mej det. Men jag har förstått att man BÖR göra det. Hört att andra mammor gör det. Läst i föräldratidningar å så.

Så tänkte jag igår morse, att jag skulle testa välj-dina-strider-metoden.

Jag skulle på BVC med Vince. Lennon hakade på. Och där står han i hallen, Lennon, eller jag menar Batman. Med armarna rakt ned vid sidorna och tittar på mej.

Jag: "Ta av dej Batman-masken så åker vi."

Lennon: "Nä, jag är Batman."

Jag: "Ta av..."

Och där stoppar jag mej själv. Tänker att det är väl ingenting att bråka om. Han tar säkert av sej den när vi är framme. Och vi ska ju ändå till BVC. För barn, liksom.

Men se ungen går där, med sin mask. Gör ingen som helst ansats till att ta av den. Jag tänker att det väl ändå är lite charmigt. Så stoppar en man min son och frågar;

Mannen: "Nämen, oj!!! VEM är det här då?"

Det är nu han visar sin charm, tänker jag, Viftar med sin osynliga cap och svischar runt. Härmar en superhjälte. But no. Inte min unge. Han har fortfarande sina händer rakt ned längs sidorna när han svarar med slät röst;

Lennon: "Batman."

Sen går han vidare. Rak i ryggen.

Mannen kommer liksom av sej och mumlar efter honom;

Mannen: "Man blev ju lite rädd."

Fast det hör inte Lennon, jag menar Batman. Han är redan ur hissen och i väntrummet.

Så osuperhjältig. Och det är ju märkligt, tycker jag. Eftersom han insisterar på att bära masken. Jag frågar om vi ska ta en kort och skicka till pappa så att han blir rädd. Ja, svarar Batman. Jag ber honom att se lite farlig ut.

Jag vet inte om han ignorerade mitt förslag...

Välj-dina-strider-metoden verkar funka utmärkt på min äldsta son. Det var ju verkligen ingen idé att ta strid om någon sketen liten mask som han LUGNT gick omkring med.

DOCK!!! Är jag helt övertygad om att samma metod inte funkar på min yngsta. Han som sparkade barnsköterskan OCH doktorn när de ville mäta honom. Han kommer nog att låta mej få för mina låt-gå-då-beslut.

Buttert tittade han på mej i bilen. Som om han tänkte att jag svikit honom i och med sprutan i benet.

Gudars!!! Älskade olika ungar <3

Helgen i bilder.

Helgen är slut och jag undrar som vanligt varför helger alltid tar slut så fort. Jag hinner inte ens klaga färdigt på fredagskvällen hur trött jag är, förrän söndagen ba Hello! Det är dåligt, tycker jag. Så dåligt att man önskar att det fanns en instans att ringa å klaga till.

Härliga helger tenderar dessutom att springa iväg fortare än min "vän", som springer kilometern på 5 blankt. Som denna helg.

Jag bjuder nu på bilder från helgen. Varnar dock trötta läsare för överdrivet många foton.

På fredagen kom jag hem från jobbet. Trött. Ville knappt öppna dörren eftersom jag lämnade hemmet i kaos tidigt samma morgon. Så tar man ett djupt andetag och bereder sej på att bli irriterad. Men då har min fina, fina mamma plockat, diskat, bäddat, vikt tvätt, lekt med ungar, dammsugit och huset är as tidy as ever.

Gissa hur älskad hon är?!? Dock saknades morfars pussar.

På lördagen firade vi ännu en fin och älskad familjemedlem. Farfar! Han fick sin egen fiskedamm fylld med paket.

Hos farmor och farfar myste vi hela gänget hela dagen. Här på väg till lekparken.

Bror och syster. Min make och min svägerska <3

Massa bus och lek med kusinerna.

Alla fyra <3

Jag var beredd med kameran hela tiden.

Och att knäppa fina bilder, kändes viktigare för mej än att rädda fallande son.

"Mamma!!!" Men jag hade, som sagt, händerna fulla av kamera och tänkte att han nog orkade hålla i sej en stund till. Och se så fin bilden blev!

Stefan ville visa sej på styva linan och riskerade livet på oss alla. Den måste ha kommit med frukten från något land i fjärran. Ja, spindeln. Den där stora gröna på hans axel.

Men lägg av! Jag vet att ni ser den.

En helt underbar dag med way too much god mat och fika! Det är helt vansinnigt fantastiskt att jag träffade en man med en familj som jag älskar så mycket <3

När vi kom hem sent på lördagskvällen bar vi upp sovande ungar i varsin säng, satte oss i soffan, jag med vin, Johan med öl och pratade (okej, då! tittade på teve och datorn emellanåt). Livet kändes just då så enkelt och så snällt. Kände VERKLIG tacksamhet för ALLA i mitt liv.

På söndagen cyklade vi ner till vattnet. Så här satt jag inte;

längre än en liten minut eftersom två pojkar nära vattnet inte är särsklit avslappnande.

På lunchen fick vi finbesök. Annica, Henrik och lilla Elin kom å käkade med oss. Tycke uppstod.

Och så här glad kan man faktiskt vara :)

Vidare har jag promenerat med underbara Hanna, vi har klippt gräset, byggt på vår lilla altan (inte jag då, förstås), haft snabbesök av fina grannar vars son stannade kvar och lekte samt städat undan i vårt grusiga hus.

Nu sitter vi i soffan, jag och maken. Jag tittar på bilderna från helgen. Blir varm i magen.

Kärlek. Kärlek. Kärlek. Så mycket i vår familj <3

Och för er som orkade igenom alla bilder - oändligt med kärlek till er!!!

Fotboll en fredag... Really?

Aldrig!!! Kommer jag att tycka det är roligt med fotboll på teve en fredagskväll. EM-kval mot Ung...och där somnade jag.

Vad är det för fel med en fredagsfilm, undrar jag då?!? En hederlig lovestory så man blir kär och vill pippa. En fotbollsmatch, däremot - bästa preventivmedlet ever. Iallfall i detta äktenskap. Så var det med det fredagsmyset.

"Titta på en film i datorn, då!" utbrister maken.

"Okej." svarar jag. "Men jag vill sitta här i soffan så du kommer att höra ljudet."

"Då får du ta på hörlurarna." svarar maken oromantiskt.

And there went the lördagsmys, as well.

Så slänger jag ett öga på matchen. Vad i helaste helvetet har Zlatan gjort med håret?!?!

Och dom där gubbarna, tränarna eller vad de är, dom där tjocka som står vid sidan av planen och gastar och pekar. What is up with them?!?

Nä, jag vet. Jag ska vara tyst. Jag inser hur störande jag är för 98% av befolkningen som sitter med en öl i näven och förstår sej på spelet.

Å lilla mamma som är på besök, verkar också vara okej med detta fredagsfiasko.

Jag och hörlurarna med andra ord.

Sagostundslycka med mormor i gästsängen.