Johan

Det är en söndag i maj. Din födelsedag. Närmare bestämt den 29 maj. Jag tittar på dej, fast det vet du inte, för du har fullt upp med att gödsla vår onödigt stora gräsmatta (vems idé var den egentligen, att den skulle bli så många mil...?). Några meter ifrån dej står vagnen med vår tredje unge i. Han sover nu. NU, sover han. Det gjorde han inte i natt dock. Inte igår natt heller. Eller natten innan det. Han är sjuk, vår lilla bebis. Feber och rossel och snor och slem och gnäll.

Våra stora killar är på kalas. Vi hade nyss en dust med vår mellersta. En kläddust. Det brukar vara så med honom. Det är speciellt det där, med vilka kläder man har på sej och så. Du blir galen på det. Jag också, men inte lika galen, för jag ser mej själv i honom. Hans temperament, hans motto som mitt - my way or the highway. Jag vet att du för en kamp inom dej, med att välja dina strider med honom. Jag känner mer att fan också, att mina gener slog igenom så hårt. Därför har jag bättre tålamod med honom. Det är väl typ på det enda området jag vinner över dej i tålamod. I övrigt är det du som har ton av det. Me - not so much. Det är du och vår äldsta unge som bidrar med tålamod, lugn och lättsamhet i vår familj. Inte så mycket high maintenance med er. Med mej och mellersta - a lot. Vi fick liksom en unge var, både till sätt och utseende. Undrar vem den tredje lutar åt... Han är i alla fall den enda av våra tre ungar med dina blå ögon. Och alla säger pappas pojke när jag kommer med honom på armen. Jag blir varm inombords då.

Så har vi ju en katt också. Och just det, hon ligger i soffan och föder. Inget som du såg till att hon skulle göra, du ville inte ens ha en katt från början. Så vi skaffade två. Men det blev ju bra, en av dem försvann så kvar blev bara hon, hon som numera är mamma till fem ungar. Du valde bort den striden med mej. En katt, liksom, what harm can she do, tänkte du kanske. Men jag lovar dej, min älskade, att från och med nu är det du som fattar de stora besluten i vår familj. Jag har inte rösträtt längre. För när katten låg där och krystade och den första ungen inte kom ut, förbannade jag mej själv och mina "det skulle vara mysigt och spännande och roligt och nytt med kattungar". Det är så himla mycket i livet som jag tycker skulle vara mysigt och spännande och roligt och nytt och sen gasar och kör jag. Det är drygt. Mysigt, spännande, roligt och nytt, javisst! Men shit vad jobbig jag är när jag ska hålla på och vilja en massa!!! Två, tre månader, sen är de borta, har jag sagt när jag tjatat om att det skulle vara mysigt med kattungar. Va?!? Ska vi inte ha kvar ALLA?!? Skrek vår mellersta unge igår. Igen kände jag att det var väl smart av mej, att skapa lite fler strider med honom.

Men som sagt, du fattar besluten från och med nu. Det blir bäst så. Fast erkänn, vi stod ju där igår och höll om varandra ömt, tittade på kattungarna och tyckte att det var både mysigt, spännande, roligt och nytt. Du till och med sa det, när jag frågade vad som varit bäst med din födelsedag, att det här, så pekade du på katten och ungarna, det här var ju lite nytt och roligt.

Jag älskar det med oss! Att vi, som det så klyschigt heter, kompletterar varandra så fint. Utan mej - inte så mycket nytt. Utan dej - alldeles för mycket nytt. Fast som sagt, you´re in charge, from now on.

(Yeah right, like that´s gonna happen...)

När jag stod där och tittade på dej genom fönstret, pirrade det till i magen på mej. Det gör det ibland när jag ser dej, fortfarande efter tio år. Det trodde jag aldrig! Jag som typ slutat vara kär i någon efter en minut efter det att vi blivit tillsammans. Hur tråkigt, liksom, att vara med samma människa dag ut och dag in! Men med dej är det annorlunda. Det kände jag direkt jag blev kär i dej, att här, här händer det grejer. I början av vår relation, som jag trodde bara var en liten fling, var jag noga med att betona att det inte skulle bli nåt allvarligt av oss, att vi typ bara kunde hänga och ha kul. Kul som i att ligga, då. Jag skulle ju flytta tillbaka till USA sen, vettu. Du var, som alltid cool och ba, jag tar det kallt, sluta tjata om det där nu. Och så låg vi.

And bam!

En stund senare var vi gifta, hade hus, ungar, hund och katter.

Jag tänker så ofta, vilket jag gjorde den här söndagen i maj också, att allt blev så oväntat. Vi, du och jag, vi var så oväntade tillsammans. Det här är ett utklipp från ett mail som du skickade till mej när jag befann mej i USA;

Har just beslutat mig för att aldrig skaffa barn, villa eller fast jobb, hoppas du står ut med det!! Alla jag känner, nån gång har träffat eller bara hört talas om skaffar barn i indisk takt! Skrämmande!

Jag svarade antagligen att det var något jag absolut stod ut med, för jag skulle då inte ha några barn jag heller! Ånä!

Detta mail är så underbart på så många sätt! Jag skrattar och skakar på huvudet och vet inte vad jag ska känna när jag läser det. Det här med sömn, till exempel. Det mest sällsynta, näst efter att få gå på toa själv, när man får barn. Hur roligt, eller sorgligt, beroende hur man ser på det, är det inte när man läser ur samma mail;

Har precis ätit middag med familjen, lugnt och trevligt men jag är sjukt trött och blotta tanken på att förlora en timmes sömn inatt pga sommartiden får mig att vilja slå folk!!! Tanken på vad tömda telefonkort gör med mig får mig att vilja mörda! SÅÅ frusterande igår kväll!

And here we are, not sleeping at all! En timme! En liten jävla timme och vi gick bananas när vi förlorade den. Och betänk då, att vi endast hade oss själva att ta hand om. Vi kunde sova typ när vi ville. Sova ikapp den där timjäveln om den nu var så viktig. Tänk om vi hade vetat då, hur sjukt jävla lite vi skulle få sova de kommande åren. Minns nu Vince? Snittade han tre timmars sömn per natt fram tills han var två år, tro...? Njae, kanske var det bara två. Gud!

Alltså, Johan! Hur blev det så här galet, oväntat, fantastiskt, rörigt, fint, bedrövligt, härligt, otippat, tufft, tungt och alldeles alldeles underbart?!? Stod det skrivet i stjärnorna att vi två skulle träffa varandra och hitta på det här livet vi nu lever?

Kanske var det så här universum bestämde;

Dom där! Dom där två ska träffa varandra. Hon den där galna och han den där lugna. Men först ska hon gå vilse. Väldans vilse! Låt henne ha några miserabla förhållanden först, jamen ge na några kvinnor att dejta också så att hon får det ur världen, annars kommer hon alltid undra hur det skulle ha varit. Se till att hon drar till USA och ge henne också en galen latino och visst, visst, se till att de förlovar sej och att hon tror att det är dom för alltid. Han kan vara lite elak också, eller nä, mycket elak förresten! Och otrogen. Det blir bra. Den där Johan då, hmmm... Låt honom dra ut på några långresor med sin gitarr och sitt långa hår. Se till att han träffar några tjejer också. När han kommer hem från Australien kan han få bo hos sina föräldrar och känna att han måste dra igen, att han vill jobba ihop pengar för ytterligare en resa. Och sen! Sen när dom båda tror att dom vet hur dom ska leva, då! Då träffas dom på ett tåg mellan Eskilstuna och Örebro. Dom känner ju varandra redan innan, så hon kan få följa med honom hem direkt när tåget är framme i Örebro och väl hemma hos honom kan vi låta det bero. Dom kommer inte att kunna hålla tassarna borta från varandra, believe you me.

And the rest is history.

Och när jag står där i fönstret och tittar på dej, känner jag djupt djupt inom mej, att det inte hade kunnat bli på något annat sätt. För mej fanns det ingen annan och inte för dej heller. För det var vi som till slut skulle träffas. För om vi inte hade gjort det, så hade världen aldrig berikats med hundar, katter och ungar, framavlade av just oss. Och det hade verkligen varit en förlust för så många. Hahahahahahahahaha!!! Nä, kanske inte. Men på riktigt, vi var meningen. Så sjukt, jävla meningen.

Kanske var det inte vad du drömde om, där du gick på bananplantagen i Australien i dina bästa år, att du skulle fira din 39-årsdag tillsammans med din fru, som hela dagen gick omkring i pyjamas och inte hade tvättat håret på flera dagar, i ett hus med kattungar och moderkakor all over, en sjuk bebis och två andra ungar varav en ärvde hela din frus temperament och all hennes vilja plus lite till. Och kanske fanns det heller inte i mina tankar i USA, where I was living my dream, eller ja, vad jag trodde var living my dream, att jag skulle leva ett familjeliv på landet i en stad i Sverige med en och samma man UTAN en salsaklubb så långt ögat nådde. Men det var nog så ändå, att det var skrivet i stjärnorna, att vi en dag skulle träffas och bli så kära i varandra att inget annat hade någon betydelse att få vara tillsammans.

Och jag tror att det är med oss som det är med allt i livet, att saker och ting måste ske i en viss ordning. Att det finns saker man måste gå igenom för att veta, erfara och lära sej, innan man landar på en viss plats.  Och att ingen plats är konstant och att inget varar för evigt.  Life truly is a journey, not a destination.

And how lucky am I, to share this journey with you!

Johan, jag säger det för sällan, jag är inte lika bra med ord live som jag är med dem i skrift, så nu skriver jag det istället. Det jag känner varje dag, även när jag väser elakt till dej i min trötthet under vakna bebisnätter;

I love you! I love you, I love you, I love you! Av hela mitt hjärta, varje dag. Jag älskar dej! För den du är och för allt vi har tillsammans. Du är snygg, sexig, rolig (det tar hårt att erkänna din rolighet, dock), klok, smart och så oändligt snäll och omtänksam. Jag har sagt det till dej, men jag vet inte om du förstår att jag verkligen menar det och gör det, att jag varje dag, flera gånger säger tack för dej. Du finns med i mina tacksamhetsböner varje dag, varje gång. Jag älskar dej för att jag med dej fattar att gräset på intet sätt är grönare på nån annan sida och för att inget med dej är tråkigt och enahanda. TROTS att vi bor i Sverige och inte i USA ;)

Det är dock liiiite synd och tråkigt att vi är vuxna och fattar hur dåligt det är att röka för det var ju en del av det jag föll för. Dej, med en cigg i mungipan;

It takes two, when i it used to take only one...

Tänk allt vi har lyckats med, som vi aldrig trodde. Tänk om vi tror, vad vi kommer att lyckas med då!

Grattis, älskling! May this be an even better year than the good ones we´ve already had!

I love you and us <3

Cause I know, you´re only in it for (the) Kicks!

Och så undrar vi varför det finns så mycket ondska...

Jag står en bit bort och tittar på barnen som spelar fotboll. De slår straffar. De är kanske tio stycken. En av dem är tjej. En kille sätter en straff. En missar. En tredje slår en hård boll som målisen räddar med mycket möda. Så är det tjejens tur. Jag tittar på henne och tänker att hon inte alls är som jag då jag var nio år. Jag var ingen bolltjej. Det verkar hon vara. Tjejen lägger upp bollen och ska ta sats. Då ropar en av killarna;

"Kolla! Nu ska hon visa hur dålig hon är!"

Alla skrattar. Tjejen också. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Det knyter sej i min mage. Jag står och vaggar vagnen för att få Floyd att somna och ser och hör sedan allt i slow motion.

Tjejen skrattar lite nervöst och säger; "Jag vet, jag är inge bra på det här."

"Hahahaha", skrattar killarna.

Så slår hon straffen. Hon missar. Då ropar en kille; "Det där kan ju till och med din lillebror bättre!"

Högt skratt igen. Från alla. Också från tjejen.

Jag känner hur ilskan bara bubblar upp i mej och äntligen vaknar jag ur min slow motion-koma. Jag släpper vagnen och går fram till ungarna. Jag hinner tänka att man inte får slåss och man får heller inte skrika. Så jag halvskriker;

"Vad håller ni på med?!?" frågar jag och tittar från den ena förvånade ungen till den andra.

"Vaddå?" säger killen som sa att tjejen skulle visa hur dålig hon var.

"Du sa just att hon skulle visa hur dålig hon var och ni andra skrattade!" Jag sväljer, för tårarna är nära. När jag har rösten igen fortsätter jag; "Och du!", säger jag och pekar på en av killarna. "Du sa att hennes lillebror gör det bättre! Och då skrattade ni andra igen."

"NÄÄÄÄÄÄ!" säger alla i kör.

Det händer så mycket inom mej då. Först blir jag tyst för en sekund. Vaddå nä, tänker jag...? Hörde jag i syne...? Jo, jag gjorde nog det. Gud, vad pinsamt. Men så inser jag att det är klart att jag hörde vad jag hörde, så jag fortsätter;

"Det är inte okej att säga så! Eller att skratta och hålla med! Hur skulle ni själva känna om någon sa så till er och alla skrattade?"

Fortfarande står alla ungar och gapar. Som om jag just sagt "fanjävlarkukfittafanfanfanfanfanfan!". Så chockade ser de ut. Och det värsta av allt - tjejen ser lika chockad ut hon. Oförstående. Som att det liksom är helt sjukt att jag säger till. För sånt här händer ju henne jämt.

"Förstår ni vad jag säger?" undrar jag och tittar på alla.

"Ja...", säger en kille och sedan håller en annan med. Någon tittar ner i marken.

"Ni ska vara snälla med varandra", säger jag. "Det är superviktigt!" Jag tittar på dem igen. Alla står tysta. Jag vänder och går därifrån.

Adrenalinet pumpar i mej. Jag känner mej så oerhört illa berörd av vad jag just varit med om.

Så säger en av mina söner; "Mamma, så där är dom jämt mot henne. På skolan också. Skrattar åt henne och går ihop för att slå ut henne när de spelar."

Jag sväljer. Och sväljer. Och sväljer. Bort gråten.

På kvällen pratar jag med mina pojkar om detta (en av dem var med när det hände). Jag frågar om han förstår varför jag blev så arg. Ja, jo...det verkar som det. Men samtidigt säger han; "Men vi skämtade bara, mamma. Ingen menade något illa."

Nä, och så är det säkert. Så är det säkert många gånger. Barn är barn och allt det där. Men det spelar ingen roll. Det spelar fasiken ingen roll! De måste ändå få veta att det inte är okej och att de "bara skämtar", gör lika ont inom den som de skämtar med som om det vore på allvar! Vilket det ju faktiskt är. På allvar, alltså. Hon är människa. Med känslor.

"Du är ful! Nä, jag skämtade bara!"

"Du är dålig på det där! Nä, jag skämtade bara!"

Det reparerar inte ett skit, att jag säger att jag skämtar. Det är ju ett skämt att någon ens tror det!!!

Om vi vuxna inte finns där och berättar, visar, ger verktyg, hur i helvete ska barn då veta att vad de gjorde precis då eller då eller då, var fel? Det är fan vårt ansvar att guida dem och påminna dem om detta viktiga, viktiga - "Hur skulle DU känns om det drabbade dej?" Det är vårt ansvar att visa dem vikten av empati och respekt.

För priset vi annars får betala är det som alldeles för många tjejer idag redan gör;

"Men vaddå! Hon sa ju att hon ville ligga. Och hon hade ju faktiskt kort kjol och förresten så gick hon ut själv när det var mörkt. Jag skämtade ju bara lite med henne. Så farligt var det väl ändå inte!"

Min bror, som har två döttrar, ska fanimej inte uppfostra sin flickor till att klä sej "anständigt" eller hålla sej hemma sent om kvällarna. Det är min jävla plikt, som mamma till tre söner, att se till att de respekterar varenda levande varelse på denna jord och att man alltid, alltid måste tänka efter om det jag säger eller gör är något som jag själv skulle vilja vara med om.

Och här kommer en annan dimension, den mentala, och vikten av att se sitt eget och andras värde;

Hur ska vi få barnen att tro på sej själva om vi inte ser till att uppfostra dem till att uppmuntra, peppa och stötta varandra, se sina egna och varandras styrkor?!?

På brännbollsmatchen under idrotten då jag själv var nio år;

Lagen är delade. Det var Jocke och Martin som fick välja lag och de valde lagkamrater varannan gång. Killarna blev valda först, sedan de snabba tjejerna och sist de som inte kunde varken springa eller slå bollen särskilt långt. När lagen är klara börjar spelet. Jag börjar inne och ska snart slå bollen. Jag går nervöst fram och tar upp bollen. Innan mej var det Johan som slog. Hans boll hamnade långt, långt bort. Killarna, som alltid stod längst bak eftersom de kastade "bättre" än tjejerna, rusade dit men hann inte. Johan varvade. Och nu är det alltså min tur att slå och hoppas på en varvning. Jag tar upp det platta brännbollsträet. Och det som händer sen, är det som alltid händer när någon av oss tjejer ska slå - alla rusar så nära som är tillåtet.

"Alla fram! Det är Kicki som ska slå!" ropar en av killarna och alla skrattar. Killen som ropar är min vän. Jag tycker om honom och han är alltid snäll mot mej. Det är han nu också, det tycker både han och jag, även fast han ropar så. Han gör det ju med glimten i ögat. Men trots detta, så minns jag känslan i kroppen - hur pinsamt det kändes och hur nervös jag blev och hur svårt det därmed blev att ens träffa bollen. Jag brukade alltid säga som hon, tjejen på fotbollen igår skrattande sa; "Jag vet, jag är inte så bra på det här."

Som tur är, för mej, hade vi simning på idrotten ibland. Då ville alla vara i mitt lag på lagkappen, eftersom jag var snabbast av alla på 25 meter frisim när vi gick på lågstadiet, till och med snabbare än killarna. Det gjorde att jag ändå gillade idrotten, trots alla bollspelsfiaskon. Jag var inte helt värdelös i andras ögon och därmed inte heller i mina (Fuck, alltså! Sjukt!). Men det jag inser idag, är att jag aldrig gjorde samma sak mot någon av killarna, som de gjorde mot mej. När de simmade så sakta att klockorna stannade, eftersom deras vattenläge var uselt, och sjönk som stenar direkt de tog ett crawltag, skämtade jag inte "med glimten i ögat" på deras bekostnad. Jag kommenterade inte deras "teknik" och fick heller ingen att skratta åt dem. Närå, jag stod där och ropade "kom igen!" och "kämpa!", som den duktiga flicka jag var.

Och kanske fortfarande är...

Jag såg mej själv i tjejen igår på fotbollen och det väckte så många känslor att jag började må illa. Kanske skulle någon annan vuxen inte har reagerat. Kanske skulle en annan vuxen ha tyckt att det bara var ett skämt, så som barn är, liksom och att det inte var något att hetsa upp sej för eller göra något åt. Men jag är glad att jag var där och att jag agerade. Att jag sa ifrån! För om vi inte gör det, vi vuxna, hur ska då barn veta? Barn som bara levt på denna jord i typ några sekunder, hur ska de förstå om inte vi visar, leder och guidar...?

Vi måste! Tillsammans! Visa och lära barn, flicka som pojke - det viktigaste som finns och som också en dag kan rädda oss från de otäcka saker som händer i världen - empati, respekt och kärlek.

Jag känner verkligen så. Djupt, djupt, djupt i mitt hjärta.

Mental styrketräning för föräldrar

Jo.

Jag har de sista åren jobbat med mental träning. Det har liksom varit ett spår för mej både på jobbet och privat. Jag har gått en del kurser och fan vad jag har övat, ändrat tankesätt och insett att mental kondition är lika mycket färskvara som fysisk dito.

Jag babblar ofta på om vikten av att vara medveten om sina egna tankar för att i nästa steg inse att det är de som styr och formar mitt liv.

Det är sjukt häftigt hur mitt liv har förändrats efter det att jag såg till att mina tankar om tillvaron gjorde det. Jag och livet har tagit en helt annan vändning. En av anledningarna att jag så hett längtade efter ett tredje barn, var just den att jag visste att allt skulle bli annorlunda den här gången. Jag ville bli mamma på ett nytt sätt.

And boy was I right!

Det är så coolt att allt, och då menar jag allt, blir annorlunda, om jag blir det. Alltså - allt blir vad jag gör det till. Mitt föräldraskap denna gång är så mycket skönare, lugnare, roligare, häftigare och mer fascinerande. Ibland känner jag sorg över att jag inte hade den insikten med mina två första barn, att jag då ofta tillät tankar om vad som var svårt, jobbigt, tungt, tufft och mindre roligt styra mina och mina barns dagar. När jag berättar detta för folk, säger de att det är klart att jag är annorlunda idag! "Du har ju vuxit och har en helt annan erfarenhet som mamma idag!" Och ja, kanske, till viss del är det min erfarenhet som påverkat att jag agerar på ett helt annat sätt, men det är bara en del av sanningen.

Den största orsaken till den mamma jag är idag är att jag aktivt väljer, varje minut, hur jag vill vara. Detta gör jag i och med att vara fullt medveten i varje sekund om mina tankar och därmed kan jag också styra dem. Och när jag styr dem, styr jag också mina känslor som i sin tur gör att jag styr mina aktioner. Det är inte det att jag inte längre har några negativa tankar, för believe you me, I do have them! Men den stora skillnaden ligger i att jag inte längre låter dem styra. Jag noterar dem men väljer sedan bort dem och ersätter dem med skönare tankar. Och det är dessa som sedan får styra.

Jag väljer! Det är en sådan frihet att jag ibland får tårar i ögonen när jag tänker på det.

Till hjälp har jag alltså min mentala träning som innefattar allt från yoga till meditation till tacksamhetsövningar till en hel massa andra verktyg som jag i framtiden planerar att dela med mej av på nåt kreativt sätt som jag typ har klart för mej snart...

MEN!

Detta inlägg skulle inte handla om min framtid utan om en helt annan sak. Det ska handla om sömn. Men för att kunna förtälja om det jag tänkte, behövde jag denna bakgrund.

Så. Nu vet ni alltså, jag jobbar med mental träning och har under åren fanimej blivit ganska så bra på att tänka "rätt".

Dock.

Dock, mina vänner. Har jag helt gått bet då det kommer till en sak.

SÖMN.

Där slutar min kunskap om hur jag ska ta mej över detta evighetslånga- och höga hinder. Att inte få sova, måste vara den mest effektiva tortyrmetoden någonsin för alltid och ever i oändlighet.

När hjärnan inte får vila, när den inte fått slappna av på flera dygn. Då! Då kan man stoppa upp vartenda mentala träningsverktyg i arslet! För där gör de lika mycket nytta som under yogan eller meditationen när man är så trött så att klockorna stannar. Zero, alltså. Noll nytta.

Jag trodde, i min enfald, att nu! Nu när jag har verktygen och vet hur jag ska tänka, då kommer vakna nätter vara en promenad i parken. Jag kommer, hur trött jag än är, att kunna tänka klarsynt vare sej det handlar om en timme eller en hel vakennatt. Sjuk bebis, vaken bebis, bebis som börjar få tänder - bring it on bara! Jag vet hur jag ska hantera detta smärtfritt!

Boy, was I wrong!

Hjärnan slutar nämligen fungera efter några dygn utan sömn. På riktigt. Strömmen stängs av, helt enkelt. Och jag har, till min förfäran, upptäckt att jag är exakt på pricken lika usel på att hantera övertrötthet som jag var back in the day med Lennon och Vince. Jag vill exakt på pricken skrika lika högt åt både Johan och bebisen att jag för i helvete måste få sova för jävla fan! Jag har inte längre kontakt med min hjärna. Den är bruten. Död. Noll kommunikation. Muerte.

Så nu, efter att ha genomlevt ett par veckor med skral, skral, skral sömn på grund bebis med hög feber, har jag insett att sömnlösa dygn kräver ett helt annat artilleri än det jag orerar om tid och otid. Förändra dina tankar, absolut! Men försök för fan inte att göra det om din om hjärnan är så trött att den inte ens kan ta in att du just tappade tandborsten eller råkade snubbla eller kanske hade glömt att ta med dej vattenglaset till sängen, utan att börja gråta alternativt vilja skrika fuck fuck fuck fuck fuck fuck så att grannarna hör.

Ta nu dessa råd från en mentalt vältränad (OBS! Fråga inte maken om denna titel!) mamma och gör och tänk så här istället;

Det går över. Det är okej. Låt dessa dygn vara som de är. Sov på toa när du bajsar om du behöver. Skit i att göra det där som du skulle/behövde göra. Ligg där på golvet och lek med ungen. Du kan vara ett berg som han ska bestiga eller nåt. Det kommer han att gilla och du kommer kanske få åtminstone två minuters sömn. Och två minuter är mer än ingen. Planera inte dagarna i förväg, låt dom bara hända minut för minut och gör det du orkar dessa minuter. Om du sover när de stora barnen behöver ha mat, be dem rota i skåpen och ta vad de vill ha. Somna på yogamattan. Somna på en sten i skogen på promenaden. Om du ens orkar ta en promenad. Om inte, somna i tvättstugan eller annat lämpligt ställe du befinner dej på. Somna i soffan direkt tillfälle ges. Beställ hem mat. Bara ta dej igenom dagarna så enkelt som möjligt. Och för Guds jävla (förlåt!) skull; Ta inga som helst diskussioner med make, barn, vänner, chef eller nån annan människa i din närhet under sömnskrala tider. Om du inte följer något av mina andra råd, så please, följ åtminstone detta sista. Alright?!?

Minsta motståndets lag summerar fint det jag vill säga.

Allt i stycket ovan är typ raka motsatsen till det jag predikar om - mental träning.

Fast så inser jag att nä... Det beror faktiskt på hur man ser på det. För mental träning handlar om medvetenhet. Och om jag gör som ovan, fullt medveten, så har jag faktiskt valt. Och det är vad mental träning handlar om - val. Jag väljer hur jag vill att min liv ska kännas och te sej. Every second of the day.

En mycket provokativ tanke för många människor och så även för mej under mörka stunder i mitt liv. Jag menar, va fan! Jag valde väl inte att han skulle vara elak mot mej eller att han skulle vara otrogen och sno alla mina pengar eller att den eller den skulle tas ifrån mej på ett eller annat sätt. Nä, det kanske jag inte gjorde. Men hur jag än har haft det, så har jag alltid valt hur jag har tänkt, känt och agerat. Och det kommer jag alltid att kunna göra, no matter what - välja. En oerhört skön och trösterik tanke.

Så när jag i framtiden skriver min bok, som kommer att handla om hur man visst kan välja bort stress, ekorrhjul, vardagstråk och alla andra myter under småbarnsåren, så kommer det i denna bok att finnas ett kapitel som helt skiljer sej från resten av innehållet;

SÖMN.

Det största undantagstillståndet there is. Då, när alla sätt är lika bra som de dåliga. Åt fanders med yoga och meditation och träning och sunt förnuft och "bra" råd från andra. "Ah, ah, ah, ah, ah stayin´ alive, stayin´ alive", ska kapiteljävlet heta.

Så till alla föräldrar där ute, som av någon anledning inte får sova - hang in there! Inget varar för evigt! Och så massa kärlek och styrkekramar till er <3

"Men mamma. Nu förstår jag inte riktigt. Varför har du inte sovit...? Du hade väl kunnat sova när du vaggade/buffade/sjöng för mej. Jag lovar, det är jätteskönt att sova då!"

"Jo, lilla vän, det ska jag säga dej, att man kan inte sova när man gör det som du just föreslog. För när man gör dessa saker krävs vakenhet eftersom du liksom inte nöjer dej med halvdana vaggningar eller buffningar eller sånger eller what not."

"Va!?! Det var det fräckaste! Att du ens har mage! Jag har faktiskt varit jättejättejättesjuk! Näru, om du ens ska fundera på att kalla dej själv för mental (tönt)tränare får du allt tänka i andra banor. Att jag inte skulle nöja mej... Fnys... Se så, ge hit den där rullen nu så att jag får leka med den i tre sekunder och sedan tröttna och börja gnälla och inte vara nöjd med något. Det är faktiskt så det funkar när bebisar är sjuka."

"Just det, jag får inte glömma att gnälla på mitt nya sätt. Du vet när jag gör så här med munnen. Det verkar vara irriterande för omgivningen."

"Jo, irriterande är det allt. But I do love you so so so so so so so much! And that´s why I stayed alive."

Ah, ah, ah, ah stayin´ alive, stayin´ alive...

Sovyoga är också yoga. Faktiskt. Vart än man befinner sej.

Och som bevis på att man tar sej igenom veckor av för lite sömn, så kan jag härmed avslöja att jag lever och är pigg eftersom jag nu i två nätter sovit mer än en kvart i sträck!

Oh, the bliss!

Hur är det med er och sömn? Eller bristen på sömn..?

An end of an era...

Nämen, jag kan ju säga sisåhär;

Jag är trött.

Efter sjukstugan jag skrev om i förra inlägget blev alla friska. Eller det var åtminstone vad jag trodde. För när jag var mitt uppe i att glädjas över friskhet så kom febern åter till bebisen, denna gång för att stanna i en veckjävel.

Bebis plus feber är lika med noll sömn för mammor och pappor. (Zero. Noll. 0. Nada.) Noll sömn för mammor och pappor är lika med otrevliga nattkonversationer dem emellan. Otrevliga nattkonversationer mellan mammor och pappor är lika med not so trevligt for anyone during days. Not so trevligt during days... Äh, ni fattar.

Trött och otrevlig mamma med sjuk bebis.

Det var en gudagåva att våra vänner från Norge kom körandes och räddade upp vårt äktenskap och därmed också vår kärnfamilj. Omöjligt att inte vara glädjefylld med dem.

Barnen ba, jaaaaaaaaa, trevligt folk, äntligen!!!

Trevlig folk, indeed!

Så är sommaren invigd. Med dopp i isvak.

Själv invigde jag på andra, mer bekvämliga sätt...

Passade på att dränka mina bebisen-vill-inte-amma-längre-sorger med kreativt pyntad öl.

Det är verkligen sorgligt. Att jag vill mysa med ungen och mata honom med nyttig formula men får ett bett med efterföljande flin som respons.

Äh, ge dej nu, morsan! Jag vill inte hålla på och tutta som en annan bebis. Ge mej mat så jag kan kladda istället.

Hmmm...vänta lite här nu... Hur kan jag på lämpligt sätt vara så dryg som möjligt...?

Jo! Jag vet! Jag testar att gå med gåvagnen på mina krumma små fötter så att jag ramlar och slår i munnen. Utmärkt idé!

Eller så kryper jag nerför något stup eller nåt. Det är vilket som...

Mammans mantra;

"Så länge han är frisk och glad. Så länge han är frisk och glad. Så länge han är frisk och glad. Så länge han är frisk och glad."

Så to sum den här sjukdomstiden up;

Some are tired and some are happy
But thats alright cause no one feels crappy
Friends and sun saved our marriage
And one has to admit, that´s something to cherish
The baby will no longer nurse his mother
The only one happy ´bout that is the father
The mother whines; "I have no longer a baby!"
Father gets annoyed and says; "No husband either, maybe..."
Summer is here and the baby is now a big boy
Now all he does is find things to do to annoy
His mother is crying out loud; "Why, why, why, does he not want my boobies mera?"
Well, maybe not what one wants but it´s an end of an era...

An end of an era <3

The beginning of an other...