Frun berättar: Johan

Det är en söndag i maj. Din födelsedag. Närmare bestämt den 29 maj. Jag tittar på dej, fast det vet du inte, för du har fullt upp med att gödsla vår onödigt stora gräsmatta (vems idé var den egentligen, att den skulle bli så många mil...?). Några meter ifrån dej står vagnen med vår tredje unge i. Han sover nu. NU, sover han. Det gjorde han inte i natt dock. Inte igår natt heller. Eller natten innan det. Han är sjuk, vår lilla bebis. Feber och rossel och snor och slem och gnäll.

Våra stora killar är på kalas. Vi hade nyss en dust med vår mellersta. En kläddust. Det brukar vara så med honom. Det är speciellt det där, med vilka kläder man har på sej och så. Du blir galen på det. Jag också, men inte lika galen, för jag ser mej själv i honom. Hans temperament, hans motto som mitt - my way or the highway. Jag vet att du för en kamp inom dej, med att välja dina strider med honom. Jag känner mer att fan också, att mina gener slog igenom så hårt. Därför har jag bättre tålamod med honom. Det är väl typ på det enda området jag vinner över dej i tålamod. I övrigt är det du som har ton av det. Me - not so much. Det är du och vår äldsta unge som bidrar med tålamod, lugn och lättsamhet i vår familj. Inte så mycket high maintenance med er. Med mej och mellersta - a lot. Vi fick liksom en unge var, både till sätt och utseende. Undrar vem den tredje lutar åt... Han är i alla fall den enda av våra tre ungar med dina blå ögon. Och alla säger pappas pojke när jag kommer med honom på armen. Jag blir varm inombords då.

Så har vi ju en katt också. Och just det, hon ligger i soffan och föder. Inget som du såg till att hon skulle göra, du ville inte ens ha en katt från början. Så vi skaffade två. Men det blev ju bra, en av dem försvann så kvar blev bara hon, hon som numera är mamma till fem ungar. Du valde bort den striden med mej. En katt, liksom, what harm can she do, tänkte du kanske. Men jag lovar dej, min älskade, att från och med nu är det du som fattar de stora besluten i vår familj. Jag har inte rösträtt längre. För när katten låg där och krystade och den första ungen inte kom ut, förbannade jag mej själv och mina "det skulle vara mysigt och spännande och roligt och nytt med kattungar". Det är så himla mycket i livet som jag tycker skulle vara mysigt och spännande och roligt och nytt och sen gasar och kör jag. Det är drygt. Mysigt, spännande, roligt och nytt, javisst! Men shit vad jobbig jag är när jag ska hålla på och vilja en massa!!! Två, tre månader, sen är de borta, har jag sagt när jag tjatat om att det skulle vara mysigt med kattungar. Va?!? Ska vi inte ha kvar ALLA?!? Skrek vår mellersta unge igår. Igen kände jag att det var väl smart av mej, att skapa lite fler strider med honom.

Men som sagt, du fattar besluten från och med nu. Det blir bäst så. Fast erkänn, vi stod ju där igår och höll om varandra ömt, tittade på kattungarna och tyckte att det var både mysigt, spännande, roligt och nytt. Du till och med sa det, när jag frågade vad som varit bäst med din födelsedag, att det här, så pekade du på katten och ungarna, det här var ju lite nytt och roligt.

Jag älskar det med oss! Att vi, som det så klyschigt heter, kompletterar varandra så fint. Utan mej - inte så mycket nytt. Utan dej - alldeles för mycket nytt. Fast som sagt, you´re in charge, from now on.

(Yeah right, like that´s gonna happen...)

När jag stod där och tittade på dej genom fönstret, pirrade det till i magen på mej. Det gör det ibland när jag ser dej, fortfarande efter tio år. Det trodde jag aldrig! Jag som typ slutat vara kär i någon efter en minut efter det att vi blivit tillsammans. Hur tråkigt, liksom, att vara med samma människa dag ut och dag in! Men med dej är det annorlunda. Det kände jag direkt jag blev kär i dej, att här, här händer det grejer. I början av vår relation, som jag trodde bara var en liten fling, var jag noga med att betona att det inte skulle bli nåt allvarligt av oss, att vi typ bara kunde hänga och ha kul. Kul som i att ligga, då. Jag skulle ju flytta tillbaka till USA sen, vettu. Du var, som alltid cool och ba, jag tar det kallt, sluta tjata om det där nu. Och så låg vi.

And bam!

En stund senare var vi gifta, hade hus, ungar, hund och katter.

Jag tänker så ofta, vilket jag gjorde den här söndagen i maj också, att allt blev så oväntat. Vi, du och jag, vi var så oväntade tillsammans. Det här är ett utklipp från ett mail som du skickade till mej när jag befann mej i USA;

Har just beslutat mig för att aldrig skaffa barn, villa eller fast jobb, hoppas du står ut med det!! Alla jag känner, nån gång har träffat eller bara hört talas om skaffar barn i indisk takt! Skrämmande!

Jag svarade antagligen att det var något jag absolut stod ut med, för jag skulle då inte ha några barn jag heller! Ånä!

Detta mail är så underbart på så många sätt! Jag skrattar och skakar på huvudet och vet inte vad jag ska känna när jag läser det. Det här med sömn, till exempel. Det mest sällsynta, näst efter att få gå på toa själv, när man får barn. Hur roligt, eller sorgligt, beroende hur man ser på det, är det inte när man läser ur samma mail;

Har precis ätit middag med familjen, lugnt och trevligt men jag är sjukt trött och blotta tanken på att förlora en timmes sömn inatt pga sommartiden får mig att vilja slå folk!!! Tanken på vad tömda telefonkort gör med mig får mig att vilja mörda! SÅÅ frusterande igår kväll!

And here we are, not sleeping at all! En timme! En liten jävla timme och vi gick bananas när vi förlorade den. Och betänk då, att vi endast hade oss själva att ta hand om. Vi kunde sova typ när vi ville. Sova ikapp den där timjäveln om den nu var så viktig. Tänk om vi hade vetat då, hur sjukt jävla lite vi skulle få sova de kommande åren. Minns nu Vince? Snittade han tre timmars sömn per natt fram tills han var två år, tro...? Njae, kanske var det bara två. Gud!

Alltså, Johan! Hur blev det så här galet, oväntat, fantastiskt, rörigt, fint, bedrövligt, härligt, otippat, tufft, tungt och alldeles alldeles underbart?!? Stod det skrivet i stjärnorna att vi två skulle träffa varandra och hitta på det här livet vi nu lever?

Kanske var det så här universum bestämde;

Dom där! Dom där två ska träffa varandra. Hon den där galna och han den där lugna. Men först ska hon gå vilse. Väldans vilse! Låt henne ha några miserabla förhållanden först, jamen ge na några kvinnor att dejta också så att hon får det ur världen, annars kommer hon alltid undra hur det skulle ha varit. Se till att hon drar till USA och ge henne också en galen latino och visst, visst, se till att de förlovar sej och att hon tror att det är dom för alltid. Han kan vara lite elak också, eller nä, mycket elak förresten! Och otrogen. Det blir bra. Den där Johan då, hmmm... Låt honom dra ut på några långresor med sin gitarr och sitt långa hår. Se till att han träffar några tjejer också. När han kommer hem från Australien kan han få bo hos sina föräldrar och känna att han måste dra igen, att han vill jobba ihop pengar för ytterligare en resa. Och sen! Sen när dom båda tror att dom vet hur dom ska leva, då! Då träffas dom på ett tåg mellan Eskilstuna och Örebro. Dom känner ju varandra redan innan, så hon kan få följa med honom hem direkt när tåget är framme i Örebro och väl hemma hos honom kan vi låta det bero. Dom kommer inte att kunna hålla tassarna borta från varandra, believe you me.

And the rest is history.

Och när jag står där i fönstret och tittar på dej, känner jag djupt djupt inom mej, att det inte hade kunnat bli på något annat sätt. För mej fanns det ingen annan och inte för dej heller. För det var vi som till slut skulle träffas. För om vi inte hade gjort det, så hade världen aldrig berikats med hundar, katter och ungar, framavlade av just oss. Och det hade verkligen varit en förlust för så många. Hahahahahahahahaha!!! Nä, kanske inte. Men på riktigt, vi var meningen. Så sjukt, jävla meningen.

Kanske var det inte vad du drömde om, där du gick på bananplantagen i Australien i dina bästa år, att du skulle fira din 39-årsdag tillsammans med din fru, som hela dagen gick omkring i pyjamas och inte hade tvättat håret på flera dagar, i ett hus med kattungar och moderkakor all over, en sjuk bebis och två andra ungar varav en ärvde hela din frus temperament och all hennes vilja plus lite till. Och kanske fanns det heller inte i mina tankar i USA, where I was living my dream, eller ja, vad jag trodde var living my dream, att jag skulle leva ett familjeliv på landet i en stad i Sverige med en och samma man UTAN en salsaklubb så långt ögat nådde. Men det var nog så ändå, att det var skrivet i stjärnorna, att vi en dag skulle träffas och bli så kära i varandra att inget annat hade någon betydelse att få vara tillsammans.

Och jag tror att det är med oss som det är med allt i livet, att saker och ting måste ske i en viss ordning. Att det finns saker man måste gå igenom för att veta, erfara och lära sej, innan man landar på en viss plats. Och att ingen plats är konstant och att inget varar för evigt. Life truly is a journey, not a destination.

And how lucky am I, to share this journey with you!

Johan, jag säger det för sällan, jag är inte lika bra med ord live som jag är med dem i skrift, så nu skriver jag det istället. Det jag känner varje dag, även när jag väser elakt till dej i min trötthet under vakna bebisnätter;

I love you! I love you, I love you, I love you! Av hela mitt hjärta, varje dag. Jag älskar dej! För den du är och för allt vi har tillsammans. Du är snygg, sexig, rolig (det tar hårt att erkänna din rolighet, dock), klok, smart och så oändligt snäll och omtänksam. Jag har sagt det till dej, men jag vet inte om du förstår att jag verkligen menar det och gör det, att jag varje dag, flera gånger säger tack för dej. Du finns med i mina tacksamhetsböner varje dag, varje gång. Jag älskar dej för att jag med dej fattar att gräset på intet sätt är grönare på nån annan sida och för att inget med dej är tråkigt och enahanda. TROTS att vi bor i Sverige och inte i USA ;)

Det är dock liiiite synd och tråkigt att vi är vuxna och fattar hur dåligt det är att röka för det var ju en del av det jag föll för. Dej, med en cigg i mungipan;