Och så undrar vi varför det finns så mycket ondska...

Jag står en bit bort och tittar på barnen som spelar fotboll. De slår straffar. De är kanske tio stycken. En av dem är tjej. En kille sätter en straff. En missar. En tredje slår en hård boll som målisen räddar med mycket möda. Så är det tjejens tur. Jag tittar på henne och tänker att hon inte alls är som jag då jag var nio år. Jag var ingen bolltjej. Det verkar hon vara. Tjejen lägger upp bollen och ska ta sats. Då ropar en av killarna;

"Kolla! Nu ska hon visa hur dålig hon är!"

Alla skrattar. Tjejen också. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Det knyter sej i min mage. Jag står och vaggar vagnen för att få Floyd att somna och ser och hör sedan allt i slow motion.

Tjejen skrattar lite nervöst och säger; "Jag vet, jag är inge bra på det här."

"Hahahaha", skrattar killarna.

Så slår hon straffen. Hon missar. Då ropar en kille; "Det där kan ju till och med din lillebror bättre!"

Högt skratt igen. Från alla. Också från tjejen.

Jag känner hur ilskan bara bubblar upp i mej och äntligen vaknar jag ur min slow motion-koma. Jag släpper vagnen och går fram till ungarna. Jag hinner tänka att man inte får slåss och man får heller inte skrika. Så jag halvskriker;

"Vad håller ni på med?!?" frågar jag och tittar från den ena förvånade ungen till den andra.

"Vaddå?" säger killen som sa att tjejen skulle visa hur dålig hon var.

"Du sa just att hon skulle visa hur dålig hon var och ni andra skrattade!" Jag sväljer, för tårarna är nära. När jag har rösten igen fortsätter jag; "Och du!", säger jag och pekar på en av killarna. "Du sa att hennes lillebror gör det bättre! Och då skrattade ni andra igen."

"NÄÄÄÄÄÄ!" säger alla i kör.

Det händer så mycket inom mej då. Först blir jag tyst för en sekund. Vaddå nä, tänker jag...? Hörde jag i syne...? Jo, jag gjorde nog det. Gud, vad pinsamt. Men så inser jag att det är klart att jag hörde vad jag hörde, så jag fortsätter;

"Det är inte okej att säga så! Eller att skratta och hålla med! Hur skulle ni själva känna om någon sa så till er och alla skrattade?"

Fortfarande står alla ungar och gapar. Som om jag just sagt "fanjävlarkukfittafanfanfanfanfanfan!". Så chockade ser de ut. Och det värsta av allt - tjejen ser lika chockad ut hon. Oförstående. Som att det liksom är helt sjukt att jag säger till. För sånt här händer ju henne jämt.

"Förstår ni vad jag säger?" undrar jag och tittar på alla.

"Ja...", säger en kille och sedan håller en annan med. Någon tittar ner i marken.

"Ni ska vara snälla med varandra", säger jag. "Det är superviktigt!" Jag tittar på dem igen. Alla står tysta. Jag vänder och går därifrån.

Adrenalinet pumpar i mej. Jag känner mej så oerhört illa berörd av vad jag just varit med om.

Så säger en av mina söner; "Mamma, så där är dom jämt mot henne. På skolan också. Skrattar åt henne och går ihop för att slå ut henne när de spelar."

Jag sväljer. Och sväljer. Och sväljer. Bort gråten.

På kvällen pratar jag med mina pojkar om detta (en av dem var med när det hände). Jag frågar om han förstår varför jag blev så arg. Ja, jo...det verkar som det. Men samtidigt säger han; "Men vi skämtade bara, mamma. Ingen menade något illa."

Nä, och så är det säkert. Så är det säkert många gånger. Barn är barn och allt det där. Men det spelar ingen roll. Det spelar fasiken ingen roll! De måste ändå få veta att det inte är okej och att de "bara skämtar", gör lika ont inom den som de skämtar med som om det vore på allvar! Vilket det ju faktiskt är. På allvar, alltså. Hon är människa. Med känslor.

"Du är ful! Nä, jag skämtade bara!"

"Du är dålig på det där! Nä, jag skämtade bara!"

Det reparerar inte ett skit, att jag säger att jag skämtar. Det är ju ett skämt att någon ens tror det!!!

Om vi vuxna inte finns där och berättar, visar, ger verktyg, hur i helvete ska barn då veta att vad de gjorde precis då eller då eller då, var fel? Det är fan vårt ansvar att guida dem och påminna dem om detta viktiga, viktiga - "Hur skulle DU känns om det drabbade dej?" Det är vårt ansvar att visa dem vikten av empati och respekt.

För priset vi annars får betala är det som alldeles för många tjejer idag redan gör;

"Men vaddå! Hon sa ju att hon ville ligga. Och hon hade ju faktiskt kort kjol och förresten så gick hon ut själv när det var mörkt. Jag skämtade ju bara lite med henne. Så farligt var det väl ändå inte!"

Min bror, som har två döttrar, ska fanimej inte uppfostra sin flickor till att klä sej "anständigt" eller hålla sej hemma sent om kvällarna. Det är min jävla plikt, som mamma till tre söner, att se till att de respekterar varenda levande varelse på denna jord och att man alltid, alltid måste tänka efter om det jag säger eller gör är något som jag själv skulle vilja vara med om.

Och här kommer en annan dimension, den mentala, och vikten av att se sitt eget och andras värde;

Hur ska vi få barnen att tro på sej själva om vi inte ser till att uppfostra dem till att uppmuntra, peppa och stötta varandra, se sina egna och varandras styrkor?!?

På brännbollsmatchen under idrotten då jag själv var nio år;

Lagen är delade. Det var Jocke och Martin som fick välja lag och de valde lagkamrater varannan gång. Killarna blev valda först, sedan de snabba tjejerna och sist de som inte kunde varken springa eller slå bollen särskilt långt. När lagen är klara börjar spelet. Jag börjar inne och ska snart slå bollen. Jag går nervöst fram och tar upp bollen. Innan mej var det Johan som slog. Hans boll hamnade långt, långt bort. Killarna, som alltid stod längst bak eftersom de kastade "bättre" än tjejerna, rusade dit men hann inte. Johan varvade. Och nu är det alltså min tur att slå och hoppas på en varvning. Jag tar upp det platta brännbollsträet. Och det som händer sen, är det som alltid händer när någon av oss tjejer ska slå - alla rusar så nära som är tillåtet.

"Alla fram! Det är Kicki som ska slå!" ropar en av killarna och alla skrattar. Killen som ropar är min vän. Jag tycker om honom och han är alltid snäll mot mej. Det är han nu också, det tycker både han och jag, även fast han ropar så. Han gör det ju med glimten i ögat. Men trots detta, så minns jag känslan i kroppen - hur pinsamt det kändes och hur nervös jag blev och hur svårt det därmed blev att ens träffa bollen. Jag brukade alltid säga som hon, tjejen på fotbollen igår skrattande sa; "Jag vet, jag är inte så bra på det här."

Som tur är, för mej, hade vi simning på idrotten ibland. Då ville alla vara i mitt lag på lagkappen, eftersom jag var snabbast av alla på 25 meter frisim när vi gick på lågstadiet, till och med snabbare än killarna. Det gjorde att jag ändå gillade idrotten, trots alla bollspelsfiaskon. Jag var inte helt värdelös i andras ögon och därmed inte heller i mina (Fuck, alltså! Sjukt!). Men det jag inser idag, är att jag aldrig gjorde samma sak mot någon av killarna, som de gjorde mot mej. När de simmade så sakta att klockorna stannade, eftersom deras vattenläge var uselt, och sjönk som stenar direkt de tog ett crawltag, skämtade jag inte "med glimten i ögat" på deras bekostnad. Jag kommenterade inte deras "teknik" och fick heller ingen att skratta åt dem. Närå, jag stod där och ropade "kom igen!" och "kämpa!", som den duktiga flicka jag var.

Och kanske fortfarande är...

Jag såg mej själv i tjejen igår på fotbollen och det väckte så många känslor att jag började må illa. Kanske skulle någon annan vuxen inte har reagerat. Kanske skulle en annan vuxen ha tyckt att det bara var ett skämt, så som barn är, liksom och att det inte var något att hetsa upp sej för eller göra något åt. Men jag är glad att jag var där och att jag agerade. Att jag sa ifrån! För om vi inte gör det, vi vuxna, hur ska då barn veta? Barn som bara levt på denna jord i typ några sekunder, hur ska de förstå om inte vi visar, leder och guidar...?

Vi måste! Tillsammans! Visa och lära barn, flicka som pojke - det viktigaste som finns och som också en dag kan rädda oss från de otäcka saker som händer i världen - empati, respekt och kärlek.

Jag känner verkligen så. Djupt, djupt, djupt i mitt hjärta.