Vår dag och en låååååång text efter den.

Första december och första advent.

Inget pyntande här hemma och heller inget lussebak (än) men vi har ändå en go julkänsla här bland palmerna.

Särskilt som finaste mormor och morfar hade skickat ett paket som innehöll, bland annat, årets adventskalender till oss. Där satt vi i morse, vid frukosten, och tittade på julkalendern via nätet. Sedan öppnande vi lucka ett, både TV-kalendern och chokladkalendern. Mysigt.

Inga julstjärnor i fönstren här hemma men på varendaste liten stolpe på de flesta gator kan vi njuta av dem. Ja, nu är väl inte alla särskilt fina och så där but still, det är julstjärnor.

Men mest njuter vi nog av Hanukkah, just nu.

Gårdagens skörd.

Som de lekte med, nonstop hela kvällen. Och det är ju underbart, att de uppskattar vad de får.

Galning <3

Första advent firade vi idag på en Art Festival här;

Lennon: "Alltså, det är så sjukt varmt och nu dör jag!"

Vince: "Min rygg är svettig så du får bära mej mamma."

Men nära dessa vågade jag inte bära honom, dit fick han allt gå själv. Jag tog kort på tryggt avstånd. Fast vad är det för kreativ (läs: sjuk) människa som kommer på att göra sådana här av gamla fiskespörullar?!?

Hade det inte varit för vår slim packing denna resa, hade några av dessa följt med hem.

Efter en gata upp och ner orkade jag inte längre höra; "Men asssåååå! Nääääär ska vi få äta glass egentligen?!?"

Två olika smaker var och det blev annat ljud i skällan.

Återigen, the slim packing ställer minsann till det för oss. Alltså, fatta att kunna köpa några sådana här stolar till altanen hemma i Sjöbo!

Marknad i gassande sol byttes sedan mot joggingtur i regn. Eller nä, inte regn. HÄLLREGN.

Ta ett kort sa jag till Johan. Man vill ju visa hur hurtig man är, trots busväder. Bilden fick han dock ta om eftersom jag tänker att ingen är särskilt intresserad av mina bröstvårtor.

Första gången jag kunde springa flera kilometer utan att dö av värmeslag eller få hjärtklappning av rädsla för att ansträngningen framkallar ytterligare en böld. Underbart skönt var det!

Nu kom Johan just hem efter att ha valt öl på Whole Foods i trettio timmar. Vad är det som är så svårt att bestämma sej för, liksom? Mörk eller ljus and then lets get going!

Men såklart är det viktigt att vi har finöl och bubbel hemma ikväll nu när våra vänner från djupaste Norrland, (nåja, Umeå) kommer farandes med Norwegians första direktflyg Sthlm - Fort Lauderdale. Då vill vi ju bjuda på gott och mys. Skåla, kramas och så där.

Och imorgon blir de såklart serverade bagels till frukost.

Vilken härlig vecka vi har framför oss. I paradiset med vänner hemifrån <3

Nu till något annat. Eller annat är det väl inte, det handlar om denna resa.

Många, alltså väldigt många, undrar hur det är möjligt för oss att göra denna resa. Jag har fått många kommentarer i stil med; "Men hur mycket pengar HAR ni egentligen?" Eller; "Har ni vunnit pengar eller nåt?"

Jag fattar såklart att man undrar. Det är ju en stor grej, det vi gör. Att vara borta under ett halvår kostar en del. Och sen flygbiljetter på det.

Jag tänkte att jag kanske ska svara på de frågor jag fått. Fast sen tänkte jag, nej. Vad spelar det för roll egentligen? Men så har jag tänkt om igen. Det är åter många som undrar, både bekanta här och i Sverige men också människor vi inte känner men som läser min blogg.

Om jag skriver om hur vi tänker, hur vi har planerat osv, kanske vi kan inspirera andra som funderat på samma grej men inte vågat, att ta steget. Sen får ni gärna ställa följdfrågor. Hellre en rak fråga än subtila kommentarer.

Okej. Då försöker jag.

Som jag skrivit om i tidigare inlägg, vi behövde ta en paus från vardagen. Vi kände att vi inte riktigt hittade rätt i den. Vi kände att vi jobbade för mycket och spenderade för lite tid med barnen. Vi kände att dagarna var alldeles för lika, för länge. Vakna tidigt - lämna på förskolan - jobba - hämta på förskolan - fixa med mat och annat plock - kanske hinna träna - sova.

Inte för att ovanstående saker är tråkiga i sej - jag gillar nämligen mitt jobb mycket, barnen trivs på förskolan och jag tycker om att laga mat och ofta hann jag både med träning och mys i soffan innan läggdags. Vi hade härliga helger tillsammans med familj och vänner. Vi kände oss tacksamma och lyckliga.

Men ändå. Något gnagde.

För mej var det mest tiden med barnen, att den blev så knapp. Att jag kände att jag bara träffade dem på morgonen när jag manade på dem att klä på sej så vi kom i tid, eller efter förskolan när jag var tvungen att laga mat istället för att hinna sitta ned och lyssna på vad de gjort på förskolan. Jag vet att Johan kände detsamma.

Dessutom började jag fundera mycket på vad jag VILL göra. Verkligen VILL göra. Både privat och jobbmässigt. Vill jag verkligen lägga fyrtio timmar i veckan på det jobb jag har? Är det fortfarande min dröm att utföra det jobb jag gör?

När jag var färdigutbildad tolk och kom ut i arbetslivet, hade jag kunnat jobba gratis. Så kände jag i många år. Jag äääälskade att tolka! Jag arbetade många övertidstimmar under många år och jag gjorde det med glädje. Nästan aldrig gjorde jag det för pengarna.

Sen kom barnen. Då trappade jag ned på jobbet. Det kändes som att det var tid för det. När jag sedan skulle gå tillbaka till jobbet efter mammaledigheten, blev jag plötsligt medveten om att min glöd hade slocknat. Det gjorde mej ledsen och jag förstod att det var dags att byta jobb.

En chans dök upp på den arbetsplats där jag redan hade min tjänst. Jag sökte tjänsten som utlysts och fick den. Den innebar alla de sakerna som jag känner är viktiga i ett jobb.

Kreativitet. Utveckling. Nytänkande. Coaching. Att få inspirera. Samtal. Ledarskap. Glädje.

Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag känner att jag passar för den tjänst jag har. Jag har fantastiska kollegor och otroligt roliga och givande arbetsuppgifter.

Men snart börjar min äldsta i skolan. Då kan jag inte längre välja att ha honom hemma, då måste han ta bussen till skolan fem dagar i veckan. Tankarna startade och jag och Johan satt många kvällar och pratade.

Är det värt det, att vara ifrån barnen så mycket? Kan vi göra på något annat sätt så att vi får ha barnen hemma mer?

Men varje gång vi satte oss ned för att prata, kom vi oundvikligen in på vardagspusslet.

Jag började en mening; "Men, någon av oss kanske ska gå ner i tid?"

Johan hakade på; "Ja, eller kanske jag ska byta jobb?"

Jag fortsatte; "Mmmm... Men du, vem lämnar imorrn?"

Så var vi där igen, i det vi levde i. Sen hittade vi inte tillbaka till våra tankar kring framtiden och vad vi verkligen ville. Till slut kände vi att det blev viktigt för oss att ta oss ur "sammanhanget". För att kunna fundera och prata kring resten av vårt liv, kändes det nödvändigt att släppa alla måsten hemma.

Så tog var plan form.

Vi kollade över besparingar och konton. Räknade på föräldradagar vi hade kvar. Tittade på möjligheterna för tjänstledighet och uthyrning av hus.

Många gånger kändes det som en omöjlighet.

Som när båda bilarna gick sönder och flera, flera tusen kronor gick till bilmekanikern. Eller när de som skulle hyra huset drog sej ur och ingen annan svarade på vår annons. Eller när en bekant frågade varför vi inte byggde ett garage istället för att lägga pengarna på en resa som till sist skulle ta slut, garaget skulle ju åtminstone finnas kvar.

Kringelkrokar. Hinder. Hopp. Svåra beslut. Glädje. Tårar. Oro. Förväntan. Vilja. Osäkerhet.

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED? ÄR VI GALNA? TÄNKER VI FEL?

Ni som följt min blogg ett tag vet. Jag skrev en del om det då.

Till slut, som ett mirakel, rodde vi allt i land. Dagen då vi skulle resa kom till sist.

Och nu har vi varit borta i två månader. Två månader av otroligt mycket spännande och roligt. Två månader med massor av glädje, skratt, samtal, möten och härliga dagar.

Det är först nu våra tankar om framtiden börjar ta form. Hur vi vill leva. Alla de tankar vi aldrig riktigt kunde formulera hemma i vardagen, blir mer och mer tydliga för oss och vi vågar tro på att det vi vill, verkligen går att uppnå.

Mycket handlar om barnen. Hur vi vill bemöta dem. Hur vi vill vara som föräldrar. Det är verkligen en ynnest att kunna sätta sej ned med Johan, i stort sett när som helst, och fundera kring hur det blev i just den situationen eller i den eller under nattningen eller när det nu var. Att kunna bolla med varandra i lugn och ro och att sedan också ha den tiden med barnen att agera så som vi vill. Lugnt och utan stress. Hinna lyssna. Hinna se. Hinna prata och föra en diskussion med dem.

Annat vi pratar om är vad vi vill, jag och Johan. Vilken relation vi vill ha. Vad som är viktigt för oss som par men också som individer. Som att jag vill skriva, träna, träffa mina vänner på lunch, fika, middag eller promenad. Som att han vill spela gitarr (jag nickar och biter ihop när jag tänker på skalorna), träna och ha mer kontakt med sina vänner.

Vi funderar kring vad vi tror på. Vi pratar om att det för oss är viktigt att tänka positivt. Se allt vi har och hela tiden vara tacksamma för det. Vi tror på att glädje, positiva tankar och generositet kommer att ge mer av det vi önskar. Som att livet är som ett eko - det vi sänder ut, kommer tillbaka.

Och så kommer vi till det som många undrar över.

Pengar.

Ja, det kostar mycket. Nej, vi har inte så mycket pengar.

Men vi tror på att vara generösa. Vi tror inte på att spara till "ifall att". Vi tror på flöde. Att pengar måste rulla. Om jag håller hårt i det jag har, hur ska jag då kunna ta emot nytt? (inte att förväxla med att vara big spenders och inte alls tänka efter!!!) Vi tänker att vi alltid har det vi behöver. Varken mer eller mindre. Hellre bjuder jag June och hennes föräldrar på restaurang än tänker att jag måste spara "ifall att". Hellre ger jag en hundralapp extra till välgörenhet än att köpa något till mej själv.

Sen handlar det SJÄLVKLART om prioriteringar.

För oss är det inte viktigt vilken bil vi kör eller att vi har ett garage. Vi bryr oss varken om märkeskläder eller saker. Vårt hus är ett standardhus, för oss har det ingen betydelse vilket kakel vi har eller att möblerna matchar. Hellre lägger vi pengar på tid tillsammans än på saker.

Allt hänger ihop. Pengar är bara en liten del av denna resa.

Vi har lyckats lägga det pussel som gjorde att vi till slut kunde åka på denna resa. Alla bitar passade till sist ihop och vi kan nu leva vår dröm.

Nu har vi möjlighet till alla samtal vi vill, när vi vill. Nu kan vi njuta av all tid tillsammans med barnen. Nu har vi möjlighet att med glädje, lugn och tillförsikt planera fortsättningen. Inte så att det stör nuet men för att hela tiden veta att vi är där vi vill vara. Så att det inte blir igen att; jaha, nu har det rullat på så här och det känns inte så roligt längre.

Och jag vill vara tydlig med att detta inte handlar om att rymma från vardagen. Vad vi menar och vad vi vill uppnå är att hela tiden vara medvetna om hur det känns. Att hela tiden veta att jo, så här skulle jag välja att leva om detta var min sista vecka i livet.

Det behöver inte vara bland palmerna i USA. Det kan lika gärna vara i Sverige i november. Men vi vill vara säkra på att hur vi använder tiden, är såsom vi VILL använda tiden.

När det gäller allt!

Jobb. Fritid. Saker. Upplevelser.

Minns nu också att detta är vår dröm. Våra tankar. Vår tro. Vår vilja. Det är vad vi tycker. Vad vi känner är viktigt. Alla är vi olika. Alla drömmer vi om olika saker. Det vi vill och tycker är ingen sanning för någon annan än oss.

Stycket ovan är viktigt! Jag vet att det är lätt att tro att någon som skriver som jag gör i detta inlägg, dömer andra. Men så är det alltså inte. Jag förstår att vår dröm, för vissa, är helt galen och dum.

Nu.

Får ni gärna fråga vidare eller kommentera!

Om ni överhuvudtaget har orkat läsa till slutet :)