Vi skulle ha hälsat dem välkomna med finöl och bubbel på söndagskvällen. De var beräknade till klockan 22.00. Men när klockan nästan blev midnatt innan de dök upp, sparade vi det stora välkomnandet till igår.
Vi hade längtat massor och var således ganska så uppspelta, dessutom var norrlänningen jetlaggad så av de trettio bilder Johan tog, this came out the best (?!?).
Lätt hysteriska, som synes, men ack så glada.
Men med en palm i bild blir det aldrig fel.
Från snålblåst i mörka Sverige till ljumma vindar och varmt vatten.
Mamma Malin och dotter Maj <3
Äntligen någon att spela gitarr och prata musik med. Johan och Markus.
Någon att hålla i handen. Vid alla tillfällen.
Vad konstigt det är, att det inte känns konstigt att de är här. Som att vi alltid brukar träffas i Florida, liksom.
Jomen, vi brukar hänga på beachen och gå på restaurang, allt som oftast. Och pedikyr och manikyr, det hör vardagen till.
Det är helt sjukt att vi ena dagen skypar (bara att skypa liksom, hur sjukt är inte det att det funkar överhuvudtaget) för att andra dagen fira Hanukkah tillsammans IRL.
Nytt och spännande.
Paket dessutom!
Men igen, frågan är vem som ikväll var gladast...?
Och man får ju lov att förstå min glädje. Choklad OCH en palm. As one!!!
OCH en gitarr! There are no limits, liksom.
Ja, jösses. Glädjen är stor. Kommer bli en fin vecka, det känner jag på mej :)
Nu till mina söner.
Som ni vet, detta är Vince. Vår yngsta son.
Han brukar tala om för mej, flera gånger varje dag, hur mycket han älskar mej och hur fin och härlig han tycker att jag är.
Men ikväll hade hans känslor för mej plötsligt förändrats. Ni förstår att det oerhört orättvist att barn måste gå och lägga sej tidigt om kvällarna medan vuxna får vara vakna hur länge de vill.
I sängen vid läggdags.
Vince: "Alltså, mamma, jag är så arg på er!!!"
Jag: "Är du? Varför det?"
Vince: "Alltså, mamma, jag tycker inte att du är härlig ikväll. Jag älskar dej inte. Mamma, du är inte så fin, tycker jag."
Pappan slapp hela harangen för han drog på NHL-hockey. Men som tur var hade jag ändå en allierad.
Nämligen denna här empatiska.
Han klappade mej på kinden och viskade; "Mamma, du behöver inte blir ledsen för vad Vince säger, för jag vet att han kommer att ångra sej."
Och såklart gjorde han det, lille Vince.
Precis innan han somnade in; "Mamma, jag älskar dej så mycket."
Fina, fina, fina, fina ungar! Var och en på sitt härliga och speciella sätt.
Och jag kastas tillbaka till barndomen, tänker på mej och min äldsta lillebror. Hur han ofta tyckte annorlunda än våra föräldrar, hur han lika ofta gick sin egen väg och hur jag varje gång försökte rätta till och trösta, vara alla till lags.
Det mesta går i arv. Från någon till någon.
Fast djupare än så blir det inte i detta inlägg. Nepp, nu är det sängdags. Jag känner mej sympati-jetlaggad och tänker sova gott så att jag orkar med solen, baden och restaurangen imorrn.
Tufft jobb, men nån måste görat.
Hörs snart igen!
Puss bästaste!!
SvaraRadera