Årskrönika

Nu börjar skribenterna i bloggarna jag följer att skriva sina årskrönikor. De är häftiga att läsa, tycker jag. Så mycket som hinner hända på ett år. Vissa har gått från olycka till lycka. Några har funnit kärleken. Andra har fått sitt första, andra, tredje eller fjärde barn. En del har gift sej. En del har skilt sej. Vissa går mot ett nytt år med tillförsikt, andra med oro.

Även om jag inte känner alla vars bloggar jag läser, så ler jag med dem eller känner smärtan med dem. Jag tycker om människors historier. Jag lyssnar gärna eller läser vad de har att berätta.

En av orsakerna till att jag har bloggen är just det att det är sjukt häftigt att gå tillbaka och läsa. Hur var det då? Eller då? Hur kände jag då? Vad tyckte jag? Hur såg mina dagar ut? Mina drömmar?

Nu tänkte jag dela med mej av min årskrönika. Denna krönika kommer att vara annorlunda från tidigare år. Jag tänker bara göra några få tillbakablickar. Mest plats kommer nämligen framtiden att få.

Då kör jag då. Eller skriver, mer korrekt uttryckt.

2013 har på många sätt varit en början på något nytt för oss. En start för ett nytt tankesätt, en annan attityd och inställning till livet i stort.

Jag har länge trott på att de tankar och den inställning jag har till livet, formar min framtid. Dock har det varit en lång väg för mej att vandra. Många mönster att bryta. Massor av arbete med mej själv att göra.

Men efter detta år, känns det som att jag är en bra bit på väg. 2013 har på många sätt varit ett av de bästa i mitt liv och jag hoppas att det bara är ett smakprov på vad som komma skall.

Men först, några glimtar från då, innan jag berättar om sen.

Vi inledde året med att fira vår galning som fyllde 3 år i januari. Det har varit härliga år med den sötaste sötnöten in history. Det har varit år av lycka, galenskap, sömnbrist, skratt, förundran, frustration och härlighet.

Vince. Viff. Batman. Superman. Smusse-Smuss. Tule. Smule-Pul. Smurre. Vinnie Pinnie.
(Kärt barn har sjukt många sjuka namn, inser jag nu...)

Han har haft en fint 2013, vår lille superhjälte. Han har blivit stor. (Bu hu hu, jag har ingen bebis längre.) Han har trivts mycket bättre än tidigare på förskolan och han har många kompisar därifrån som han nu faktiskt leker med på riktigt. Han hänger med storebrorsan i allt större utsträckning och hans språk har utvecklats enormt.

Största händelsen - nappslutandet. Det var surt, det kan jag lova. Surt och argt.

Så här <3

Snart fyller han alltså 4 år och sin födelsedag firar han i Thailand. Lite besviken är han över att inte kunna bjuda in sina kompisar, men vi har lovat honom ett kalas väl hemma i Sverige igen.

Vi har en fyraåring to be med ett bredare känsloregister än sin mor (so, god have mercy). Det blir aldrig tråkigt med honom. Han finner sej väldigt bra i de flesta situationer och denna resa har gjort honom trygg och mer självsäker. Han förstår engelskan hur bra som helst och det han själv producerar är klockren amerikanska, säger June. Inte ett uns av brytning. That´s my boy :)

Jag ser fram emot ännu mer tid tillsammans med Vince. Både här i USA, i Thailand och sen hemma i Sverige.

Året hade alltså tagit sin början och vintern hängde kvar länge.

Men till sist kom våren. Jag fyllde många år och det gjorde även Johan. Johan blev snyggare och jag blev rynkigare. Orättvist.

Plötsligt var det sommar. Den var varm. Varm och fylld av vänner, bad, sol, grillkvällar och (kanske lite för mycket) vin.

Tre härliga bröllop fick vi ta del av. Min bror gifte sej och jag och Johan sjöng. Jag grät. Det var så fint.

Stolt bar jag mitt bästa klädesplagg genom tiderna (mina tider alltså) på två bröllop av tre.

Sen inträdde sensommaren. Den sorgligaste sensommar jag någonsin haft. En sådan otrolig smärta att förlora min bästa, bästa vän. Min fina följeslagare under sju år. Min springkompis. Min sängkompis. Min trygghet under mörka nätter. Min vakthund.

Min fina och högt älskade Geisha. Vår hund. Hon lämnade oss i stor sorg och oändlig smärta. Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar.

Sensommaren övergick i förhöst. Det blev den 22 september. Då var det exakt sex år sedan vår förstfödde kom till världen.

Lennon. Fine-Smine. Lennie Plennie.

Nä, alltså I have got to stop med dessa namn!

Vår Lennon.

Han är så sjukt fin, denna unge. Inifrån och ut. Hans hjärta är så stort och gott. Han känner för alla, brys sej om alla och vill alltid göra gott. Empati har vi aldrig behövt prata med honom om för det ligger i hans natur. Mitt hjärta fylls av så mycket kärlek när jag tittar på honom. Han är en sådan fin storebror, en bra kompis och en oändligt älskad son.

2013 har varit ett omtumlande år för honom. Han har börjat i förskoleklass, åkt buss själv till skolan, spelat fotboll och fått nya kompisar. För honom är denna resa en stor händelse. Lika mycket som han älskar den, lika mycket saknar han livet hemma i Sverige.

Han har lärt sej engelska och är inte längre rädd för att prata. Han har blivit modigare. Det ska bli otroligt spännande att följa hans 2014. Hur kommer han känna när vi kommer hem? Kommer han att sakna livet på resande fot? Kommer han ha lätt att komma in i sitt kompisgäng igen?

Blir han en fotbollsspelare månne?

Hösten drog igång på allvar med sprakande färger och krispig luft. Så mycket glädje tillsammans med familjer och vänner. Reseplanerna tog över. Jag hade massor att göra på jobbet. Tiden sprang iväg. Vi hade den roligaste festen jag någonsin varit på och jag insåg vidden av det vackra med så många fina, härliga, roliga, underbara och sjukt coola vänner. Jag kommer aldrig med ord att kunna beskriva den kärlek vi känner för dem. Det enda vi kan göra är att hoppas att de känner den.

Så var tiden inne.

För lockarna att falla på mina långhåriga pojkar. Som jag grät. I kudden om kvällarna. Mest grät jag för orsaken till klippet. Jädrans normer och trams! Jädrans ungar som retade vår stora för hans långa hår! Jädrans, jädrans, jädrans!!!

Söta långhåriga grabbar på väg till bröllopsfest innan det stora klippet.

Men bara de är lyckliga, så är jag. Oavsett orsak. Och precis lika söta är de ju i vilken frippa de än nu väljer att ha. But still, jädrans pojkar-ska-ha-kort-hår-trams!!!!

Ett fint 2013 har jag sannerligen haft med mina grabbar. Mina grabbar, hur fint är inte det att kunna säga?!?

Längtar efter ännu ett år tillsammans med dem.

Hösten fortsatte med kala träd, mörka kvällar och rusk. Vi plockade in utemöblerna samtidigt som vi packade ut alla vara saker från huset.

And the rest is history.

Ni vet ju var vi håller hus nu för tiden. Vad vi gör och så. Jag är liksom inte sen att rapportera om vårt vi-lever-vår-dröm-liv.

Det coolaste jag och Johan gjorde under 2013 var att vi på tolvslaget på nyårsaftonen bestämde oss för att spendera halva året i Sverige och halva i USA.

Här hade vi precis lovat varandra det.

And look at us now! Jag är så sjukt stolt över oss! Vårt bästa beslut ever. Näst efter pippet utan skydd så att barnen kom till världen, då. Och beslutet att bygga hus i Sjöboviken. Och hundskaffandet. Och giftemålet. Men efter dessa beslut är det vårt bästa beslut. Ever... Typ.

A Merry Little Christmas-kort skickade vi till älskade familjer och vänner som ett avslut på detta år.

Spoiler alert för er som ännu inte mottagit detta kort!

Nu blickar vi framåt mot nya platser (Thailand, Malaysia och Dubai till att börja med), spännande äventyr och fantastiska upplevelser.

Och nu framtiden!

Detta vill vi att vårt 2014 ska bestå av.

- Tid med barnen

Såklart kommer det inte att kunna vara som vi har det nu. Om vi inte väljer att hemskola, vill säga. Men nja, inget varken jag eller Johan vill.

Men jag vill heller inte komma tillbaka till den där vardagen då jag väcker trötta barn för att tidigt skjutsa dem till förskolan för att jobba mej igenom åtta timmar för att hämta hem dem sent för att stresslaga mat för att hinna det och det och det och däremellan var det bråk eftersom alla var sjukt trötta efter en sjukt lång dag ifrån varandra.

No!

Jag vill ha lugna morgnar. Jag vill hämta mina barn i tid för att umgås innan mat måste lagas eller annat måste göras.

Jag och Johan vill vara de som uppfostrar våra barn mestadels av tiden. Pedagoger och andra vuxna i all ära, men det är våra barn.

Jag vet att det krävs en del för att fixa detta, men jag känner verkligen med hela hjärtat att det är så det måste bli för oss. Vi får lösa det, helt enkelt.

- Behålla och underhålla alla fina relationer vi har till våra familjer och vänner

Jag är oändligt tacksam för att både Johan och jag har familjer som finns där för oss. Föräldrar som bryr sej och älskar oss och som vill hänga med oss och våra barn. Syskon och kusiner som vi har otroligt fin kontakt med och som vi älskar oändligt mycket. Så mycket skratt och värme hela tiden.

Våra vänner. Mina vänner. Johans vänner. Så sjukt fina hela bunten. Jag kan nästan inte fatta att vi är så lyckligt lottade att ha så många älskade vänner.

- Träna

Jag har alltid idrottat. Jag har tävlat i simning, jag har haft en egen häst under flera år, jag har åkt skidor både på längden och bredden, jag var alltid aktiv i skolan på idrotten, deltog i skolmästerskap (blev kär i gympaläraren) och hakade på mina föräldrar när de sprang bya-lopp (jepp, jag är från landet) efter min simträning. Jobbigt aktiv med andra ord. 

Som vuxen har jag fortsatt med träningen men ett tag där, särskilt under tiden i USA, var det ganska dåligt på den fronten.

Efter barnen har jag verkligen insett hur viktigt det är för mej med träning. Jag mår oändligt mycket bättre, känner mej lugnare och mer nöjd med mej själv. Nu tränar jag för att jag vill! Inte för att gå ner i vikt och bli smal. Nu vet jag att sådana mål inte håller. 

Det fanns en tid när jag hela tiden strävade efter att bli smalare. Jag tränade som en galning och åt överdrivet hälsosamt. Jag gick ner i vikt och kände mej nöjd med mina kilon. Dock kände jag mej aldrig nöjd i det stora hela. Jag tänkte hela tiden på att jag snart var tvungen att träna igen och dessutom hårdare, bara för att hålla vikten och bli ännu smalare. Jag unnade mej heller aldrig att äta något jag verkligen ville ha, om det nu inte var sallad eller något annat smalt. Det var otroligt jobbigt att känna så, att hela tiden jaga men aldrig bli nöjd.

Nu vet jag bättre. Nu är mitt mål endast att må bra och ta hand om min kropp. Fuck kilon! Fuck magrutor! Bara jag mår bra!

Nu känns det sällan segt att träna. Jag gör det för att jag vill och för att jag mår bra under tiden. Träning gör mej på bra humör. Jag plågar mej aldrig när jag tränar. Har jag tänkt springa men märker att jag är trött och sliten, då promenarar jag istället. Det fanns en tid då det skulle ha varit ett stort misslyckande för mej. Nu känner jag bara att det är gott att röra på mej, på vilket sätt det nu än sker.

Jag går inte längre på gym. Det blir för svårt, krångligt och dyrt. Jag springer hellre, eller promenerar. Styrka tränar jag hemma. Det finns verkligen miljoner övningar som varken kräver vikter eller andra props. Dessutom behövs ingen barnvakt, kidsen kan vara där right with me. Jag saknar dock simningen, så ibland ser jag till att få till den. Men att sätta målet att simma minst två eller tre gånger i veckan, känns orimligt. Därför har jag bestämt mej för att jag är tacksam för de gånger det funkar.

- Laga bra mat

Jag vill ge mej och min familj bra mat. Jag vill laga ekologiskt och hälsosamt. Tja, och en och annan kaka förstås. Jag vill göra det för hälsans skull men också för miljön. Vi äter inte så mycket kött längre utan försöker hitta vegetariska alternativ. Äter vi kyckling, fisk eller köttfärs ser vi till att det är ekologiskt.

Och därmed har jag inte sagt att jag aldrig mer vill äta på snabbkedjorna. Jag har bara sagt vad jag vill göra mestadels.

Unfortunately, I still love my hamburgare med strips och en cola till det.

- Tid för tystnad och ensamhet

Meditation, helt enkelt (måste bara läsa på lite mer, svårt det där). Att varje dag ta en stund av tystnad. Stänga av. Inte tänka varken bakåt eller framåt. Låta hjärnan vila för att göra plats för sådant jag behöver och vill tänka på.

Tid också för att drömma och visualisera mina mål.

- Tacksamhet

Att varje dag ta mej tid till att känna tacksamhet för allt gott i mitt liv. Att på riktigt känna att jag har allt jag behöver. Att inte fundera kring vad som fattas. För egentligen så är det ingenting.

- Stresshantera

Jag är usel när det kommer till detta. I trafiken, när datorn inte gör som jag vill, när två ungar tjatar samtidigt och jag måste plocka ut något från ugnen eller något annat stressande. Jag vill bli bättre på att hantera dessa typer av stressfulla situationer. Jag vill lära mej att behålla lugnet.

- Mind my own business

Inte jämföra mej med andra. Inte oroa mej för vad andra ska tycka om vad jag vill eller om hur jag väljer att leva.

Jag vill heller inte döma andra. Jag vill möta människor där de är och lyssna på vad de har att säga, utan fördomar och tankar på vilka råd jag bör ge personen i fråga (om denne nu inte ber om råd förstås).

- Optimism

Jag vill alltid kunna se vad som är bra i varje situation. Jag vill se glaset som halvfullt, hur svårt det än kan vara i vissa situationer.

Här har jag en del jobb att göra.

- Aldrig ge upp

Jag vill fortsätta att försöka uppnå de mål jag har satt. Jag vill våga fortsätta satsa. Tro på mej själv. Hitta lösningar. Kämpa och glädjas under tiden.

- Göra gott

Jag vill göra något gott varje dag. Jag hittade ett supergulligt häfte på en butik där det på varje sida stod en god gärning man kunde utföra. Till exempel; fyll på någons parkeringsautomat, betala någons mat, le mot någon, ge någon en komplimang. Enkla saker som ändå gör stor skillnad.

- Se med tillförsikt på framtiden

Jag har en tendens att tänka "worst case scenario". Med åren har jag blivit bättre, but there is still work to do. Jag vill tänka på allt bra som kan bli av allt istället för allt dåligt som skulle kunna hända.

Exempel;

Inte - Tänk om barnen kommer få det svårt att komma in i förskoleverksamheten när vi kommer tillbaka... Tänk om de inte kommer att ha några kompisar...

Istället - Vad härligt det kommer blir för barnen att komma hem med alla erfarenheter och upplevelser från denna resa. Tänk vad mycket de har att berätta för sina kompisar och tänk vad kul de kommer att tycka att det är att höra vad kompisarna gjort under tiden.

Jag läste något otroligt bra häromdagen;

"Om du är deprimerad lever du i det förflutna. Om du är orolig lever du i framtiden. Om du känner lugn och harmoni lever du i nuet."

Viktiga ord jag har med mej.

- Skriva

Jag vill skriva helt enkelt. Helst alla timmar om dygnet. Punkt.

- Familjen

Ja, alltså nu är det viktig att komma ihåg att det inte finns någon rangordning för dessa punkter. Det vore ju förfärligt isåfall, om familjen kom sist. Egoistiskt och så ifrån min sida.

Men nu är det alltså inte så. Det finns ingen rangordning. Nä, alla punkter är precis lika viktiga.

Så, familjen alltså.

Jag vill ge mina pojkar utrymme att göra allt de drömmer om. Johans lista är ganska lik min. Barnens är nog mer; leka med lego, leka med kompisar, spela Nintendo, äta godis, äta glass und so weiter.

Jag vill att våra pojkar ska känna sej ovillkorligt älskade. Jag vill att de ska känna trygghet, glädje och hopp. Jag vill att de ska veta att jag och Johan alltid kommer att finnas för dem, att vi aldrig kommer att svika, att vi kommer att älska, stötta och erbjuda vår hjälp när de behöver.

Jag vill att Johan ska få göra sådant som får honom att må bra. Jag vill att han ska känna att han är den där biten av mitt pussel som så länge fattades. Att han är den finaste människa jag någonsin mött. Att han är mannen jag älskar mer än någon annan någonsin. Att han för mej står för kärlek, passion, trygghet, värme och glädje. Jag vill att han ska veta hur tacksam jag är för att han älskar mej, för att han har valt att leva sitt liv med mej, för att jag fick bli mamma till hans barn.

Så...


Med dessa planer inför det nya året, avslutar jag med kloka ord. Dessa ord ger mej lugn. Det är jag, jag och ingen annan, som skapar min egen framtid. Hoppfulla ord, indeed!

Och till sist, alla fina läsare;

Tack för att ni tittar in och läser. Tack för era kommentarer. Tack för hejarop och uppmuntran.

Med ett spretigt och suddigt I love you-tecken, önskar jag er så;

ETT GOTT NYTT OCH SPÄNNANDE ÅR!