Floyd. Eller Flöjten som han också kallas. Här med Vinces ryska mössa.
Vad som inte känns som den alltid varit med, är min nuvarande kropp. Alltså, jag känner mej sjuuuukt smal considering nio väldigt tjocka månader men nu när jag blivit mobil igen känner jag tyngden jag lagt på mej. Jag gillar heller inte känslan när jag drar på mej mina träningskläder och de sitter som ett korvskinn eller när magen hänger som jäst deg över jeansen.
Åjo! Jag är VÄL medveten om att jag just burit på en 4-kilosklump och med det också en massa annat. Att det är helt normalt att inte gå tillbaka till sin ursprungliga vikt direkt och allt det där. Dock ändrar det inte min känsla.
För mej har det här med vikt varit ganska så komplicerat. Jag har misshandlat min kropp med både den ena och andra dieten. När jag var yngre även med svält och kräkningar. Inte så att jag var riktigt sjuk i ätstörningar men som sagt, min relation till min kropp har inte varit helt okomplicerad. Det är först på senare år som jag börjat känna annorlunda. Det viktiga för mej nu är hälsan och att jag mår bra. Men jag märker hur tankarna sitter i. Som jag ovan just beskrev, jag gillar inte känslan i mina kläder just nu.
Egentligen gillar jag inte att prata kilon men tänkte ändå göra det nu. När jag blev på smällen vägde jag mellan 60-61 kilo. Samma vecka som förlossningen vägde jag 82 kilo. Det tyngsta jag någonsin vägt. (Igen, tankarna från förr - det har varit jobbigt ibland att se den siffran.) De andra graviditeterna gick jag inte upp lika mycket. Jag vet inte vad jag väger nu men jag tänkte ta mej till svärmor och svärfar för att väga mej. Måste använda samma våg.
Jag kommer inte att gå med i viktväktarna eller försöka gå ner i vikt med någon annan metod än denna enkla; motion, yoga samt färre bullar och daimchokladbitar (som på något märkligt vis blivit en naturlig del av min kost!!!). Jag tänker inte nojja och stressa utan låta kilona falla av i den takt de vill. Jag tänker röra mej när och på vilket sätt som min kropp talar om för mej att jag behöver. Jag ska äta det jag är sugen på (nåja, bullarna och daimchokladen aside) och på intet sätt späka mej.
Jag vill tillbaka till 60 kilo. Jag vill det för att jag då inte har ont i varken knän eller rygg. För att mina kläder sitter skönt (orka shoppa nya, liksom) och för att jag har mått som allra bäst vid den vikten.
Det står mycket om kvinnors vikt på sociala medier idag. Såg inslaget där Katrin Zytomierska säger att tjocka människor är olyckliga (eller hur hon nu uttryckte det) och har efter det halvt följt den heta debatten som hennes kommentarer genererade i.
För mej handlar det inte om hur man SKA se ut. För mej handlar det om hälsan. Att orka leva ett aktivt liv, att känna mej pigg och fräsch. Därför vill jag tappa de kilon Floyd behövde för att komma till världen.
Och för er som är intresserade tänkte jag visa några bilder som jag tänker mej att ta om igen om några månader. Då med några färre kilon kring midjan.
Två och en halv vecka efter förlossningen;
(Nope, jag lyckas inte lägga bilderna som jag vill och eftersom min intention för dagen INTE är att varken svärja eller krasha dator, så ger jag upp.)
Det blir dubbelträning för mej. Träning rent fysiskt men också mentalt. Att hela tiden lyssna på kroppen och de signalerna som den ger mej. Inte pressa mej till saker som känns fel. Inte skynda för snabba resultat. Inte vara längre fram än nuet. Och det viktigaste av allt; hela tiden tacka kroppen för vad den gett och ger mej.
Till min hjälp - yogan <3
Apropå att lyssna på kroppen och att följa det som känns rätt - ni bara måste läsa denna blogg; Zandra skriver så fantastiskt om det. Hon delar med sej av sin inre resa hon är ute på (bokstavligt talat ute på, just nu på Bali) och att följa henne väcker många tankar som i alla fall guidar mej vidare dit jag vill. Jag kontaktade Zandra första gången på vår långresa eftersom jag så väl kände igen mej i det hon skrev. Vi har efter det hållit kontakten och samtalen med henne har på så många sätt varit viktiga för mej.
Jag gör som Zandra fast hemma i Sverige. Gör det jag (tyvärr) inte gjorde när Lennon och Vince var bebisar (då hade jag fullt upp med att göra saker som jag tyckte att jag borde göra och kanske borde man inte sitta med sin bebis i famnen hela tiden för tänk om den aldrig kunde ligga själv då och baka måste jag ju göra när det kommer folk och gå ner i vikt och laga mat och bygga övervåning och ja...). Nu bara ÄR jag. Gör endast det jag känner i hjärtat att jag vill. Njuter verkligen av varje sekund (nåväl, jag krigar lite med rösten i mitt huvud som fortfarande gastar "borden" över mej). Därav miljoner bilder på mej i soffan med Floyd the frog. Instagramföljare börjar, enligt uppgift, att tröttna på enahanda bilder.
Promenader som är så sjukt sköna om än orimligt tunga (alltså, oformen jag är i!!!).
Och när skolbussen dumpar av mina stora killar njuter jag av de sekunder de behagar prata med sin arma moder innan de rusar ut till kompisarna i området. Eller nä, innan de pussar vår bebis hundra gånger och sedan rusar ut för lek. Då sitter jag där själv vid köksbordet med överblivet mellis och undrar vad som hände.
När blev den här så stor...? 8 år. 2:a klass. Herre!
För att inte tala om den här galningen:
Det slår mej ofta. Att jag har tre stycken. Tre ungar att älska och vara så innerligt tacksam för. Ibland känner jag sorg över att jag inte tidigare i livet förstod innebörden av att leva och njuta av nuet. Att det tog mej trettio plus några år till att riktigt ta till mej den kloka insikten. Det kanske låter pretentiöst men jag har till sist blivit så medveten att jag inser hur mycket fint jag missat i livet när jag haft blicken mot sådant jag önskat mej istället för att se ALLT det fina jag faktiskt redan har. Det är sannerligen en befrielse och jag är djupt tacksam för den insikten som krasst sett är den enda man behöver för att vara lycklig. Jag skriver man och inte jag, för jag är helt övertygad om att det går att generalisera. Det enda vi behöver förstå och inse är att vi måste se det vi har och känna djup tacksamhet för det. Resten kommer av sej själv.
Nu blev detta inlägg en sån där text som min pappa tycker är lite för djup. Men eftersom jag är djup (fråga min make) (OBS! fråga helst inte vad han tycker om det dock) så är det helt okej. Att inlägget blev så. Viktbilderna väger (pun certainly intended!) ju dessutom upp med lite ytlighet.
Nu ska jag stoppa Urcellen Ellen (minns ni henne? visst är likheten slående!) i vagnen och gå ut i solen. Och kanske borde jag, trots att mitt hjärta inte säger just det, också borsta mina tänder. För andras trevnad, menar jag.
Hej så länge. Från mej och Ellen <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar