"Huh? Are you talking to me?"
"Ja, jag talkar med dej! Har vi en deal här, eller...?"
"Alltså jag fattar inte hur du menar. Att jag bara ska sitta eller ligga? UTAN underhållning?"
"Ja... Eller, nä... Men typ ligga i gymet, där har du ju underhållning."
"Ha! Gymet. Fnys. Det är bara för bebisar. Det rullar jag ur på ett kick."
"Då får du ligga på yogamattan med nån leksak och titta på mej, för jag måste få nåt gjort."
"Få nåt gjort? Då kan man ju undra varför du prompt skulle skaffa en till unge. Men visst, visst. Jag ligger väl här då. Men jag ansvarar inte för alla klädhögar du "sorterat" omkring dej. Det kan vara så att jag maskar mej fram till dem och rör litegranna. Och med "rör litegranna" vet du vad jag menar."
"Jo, jag vet vad du menar. Men snart kommer brorsorna hem. Då kan du leka lite med dem."
"Yes! Då ska vi leka sitta i stolen vid bordet och kasta ner allt dom ger mej så att dom måste plocka upp det hela tiden annars börjar jag gnälla-leken."
Vi packar, alltså. Eller nä, JAG packar. Jag har ju fint sällskap och så, men nån vidare hjälp är han då inte till, the baby. Han vill mest att jag ska titta bort och sedan snabbt vända mej mot honom och ropa buuu jättehögt så att han hoppar till av rädsla. Ju räddare han blir, desto roligare är det tydligen. Sjuk humor.
Jag känner en liiiiiten stress inombords. Den brukar smyga sej på när det ser ut som det gör hemma just nu (things everywere and smuts också!) och när jag har påbörjat för många saker samtidigt. Varför, varför, varför, måste jag börja med att sortera tvätten samtidigt som jag slår in några paket som ska med till USA i samband med att jag också diskar OCH städar badrummen? De sistnämnda i plural, alltså. Varför kan jag inte bara börja med EN sak och sedan slutföra den? Det är ett märkligt beteende jag har.
Igår hade jag ett ännu märkligare beteende. Men tröttheten efter två nätter med usel sömn tog slutligen ut sin rätt. Första gången sedan vår bebis kom som jag känt att jag inte fått tillräckligt med sömn. Men med tanke på att ungen snart är fem månader så är det inte okej att klaga.
I vilket fall.
Jag försov jag mej igår morse. Vaknade tjugo minuter innan ungarna skulle gå till bussen. Som tur är har jag fantastiska barn som ba, vi gör allt asasnabbt och de hann till bussen MED frukost i magen OCH borstade tänder. Sen la jag mej med Floyd, tänkte att jag bara skulle blunda i tjugo minuter. Men det vet ju alla småbarnsföräldrar vad det betyder. Det betyder att man somnar och inte vaknar förrän barnet vaknar och det kan vara flera timmar senare. Vilket detta var. Närmare bestämt fyrtio minuter innan vi skulle befinna oss på BVC. Dumt, eftersom det tar en halvtimme att köra dit inklusive parkering. Upprivning av bebis, isläng av saker och hur jag såg ut, det var prio hundratusen. Sen gas in till stan på motorväg där vissa tycker att 70 km/h är en skälig hastighet. Omkörning på slirig körbana och sluttagning på spolarvätska. Men vi hann åtminstone. Nästan. Vi hade turen med oss, det var förseningar på BVC. Pjuh.
Spruta i vardera bulligt ben,
och jag lyckades med konststycket att inte skälla ut/slå sköterskan (jo, på riktigt, jag få den lusten när hon sticker i min unge!).
Sen åkte vi till makens jobb och lunchade. Efter det skulle jag och Floyd fixa det sista innan resan. Ni vet, köpa näsdroppar, våtservetter, några presenter ytterligare osv osv. Detta gjorde jag i lugn och ro tills jag insåg att mina stora barn var på väg hem och att ingen nyckel fanns för dem att låsa upp hemmet med. Således omkörning på uselt väglag igen. Denna gång utan någon som helst spolarvätska.
Jag fick helt enkelt inte till dagen igår. Näpp.
Men idag tänker jag få det. Trots den lilla stressen som ba, hallå, stressa på nu! Tänk så mycket du har att göra och hur ska du hinna allt har du tänkt. Stressa! Stressa! Stressa!
But nooooooo! Jag tänker ta min promenad och jag tänker blogga och jag tänker sitta länge och amma och jag tänker att nu är nu och det kommer aldrig tillbaka. Och jag kommer att hinna med både pack och städ innan vi åker till Stockholm och sover hos vänner imorrn.
I min kalender idag;
För nu är ju barnvakterna.... Eeeeehhh, jag menar förstås, nu är ju brorsorna hemma och roar och tjoar.
"Busunge! Busunge! Busunge!" skriker nästan Lennon och lillungen kiknar av skratt.
Och den mellersta, han är nyklippt han <3
Men nu ska jag fortsätta med att packa/städa/diska/tvätta/slå in presenter i rörig ordning.
Hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar