Lennon: "Mamma! Säg åt Vince! Han mökar!"
Vince: "Neeeeej! Det gjorde jag inte alls!"
Lennon: "Jooooo! Det luktar svinäckligt"
Vince: "Nej, jag råkade bara!"
Kvarten senare;
Lennon: " Mamma! Säg åt Vince! Han sitter i vägen när jag spelar!"
Vince: "Neeeeej! Det gör jag inte alls!"
Lennon: "Jo! Du sitter ju på bordet framför mej!"
Vince: "Nej, jag sitter inte framför dej!"
Jag: "Nu slutar ni bråka!"
Lennon: "Okej."
Vince: "Okej då."
Kvarten senare;
Lennon: "Mäh! Sluta Vince! Det är mina robotar!"
Vince: "Mäh! Jag skulle ju bara kolla på dom!"
Jag: "Nu ger ni er! Vad är det frågan om? Ni bråkar ju hela tiden.
Jag tänkte häromdagen att det kanske är en fas. En syskonbråkarfas. Jag är liksom inte van vid att de bråkar så mycket. Visst, lite osams kan de väl vara ibland så där men inte värre än så. Jag är på intet sätt bra på att hantera detta, jag står inte ut i det. Anar att man kanske borde göra det, stå ut, en stund åtminstone. Jag menar, de är ju ändå syskon. But I just can not! Den låter så illa, tonen de använder mot varandra när de är osams.
Härom veckan fick jag spel. De höll på och tjafsa om något. Typ om hur många centimeter närmare skärbrädan någon stod medan de hackade morötter. Som sagt, jag flippade och började putta Johan och skrika åt honom att han skar salladen fel. Johan, som först inte var med på min egenregisserade lilla teater, stirrade chockad på mej. Han fattade dock galoppen rätt snabbt och puttade mej tillbaka och så där höll vi på. Och shit, vad det tog! De blev till och med lite rädda. "Sluta, sluta! Man får inte göra så där! Ni får inte bråka med varandra!" Nä, just det. Exakt! Men det får ni, eller? Undrade jag och Johan. Näej...nja...nej, det fick de ju inte.
Suck, liksom.
Till tonerna av brödernas "mäh" och "sluta rååååå", sitter jag och läser gamla blogginlägg. Alltså, som jag skrattar. Apropå syskonbråkarfaser. För fyra år sedan, när Lennon var just fyra år och hans galna lillebror snart två, skrev jag detta;
Idag har mina små grabbar bråkat lite. Inte så mycket. Men lite. Although, very annoying!
Stora: "Om du inte slutar med det där gnället så får du gå upp på ditt rum!"
Lilla: "Neeeeeeeeej! Viv (läs: Vince)!"
Stora: "Joooo! Gå upp på ditt rum! Du gnäller ju! Då måste man gå upp på sitt rum. Jag orkar inte lyssna på ditt gnäll!"
Lilla: "Nääääääääj! Viiiiivvvv rum!"
So to sum up.
Lennon använder mina ord. Exakt! Vince skiter fullständigt i vad någon säger, svarar; "Nääääääj! Viiiivvv!" på allt man säger till honom.
När jag hör Lennon hota Vince med rumuppgående, känner jag mej HELT övertygad om att hot INTE är en bra uppfostransform. Det låter hemskt, hemskt illa. Så jag bestämmer mej för att sluta med sådant.
Ett par timmar går. Bröderna Agnemyr sitter i soffan. Ett bråk bryter ut. Lennon säger att Vince slog honom medan Vince skriker; "Näääääj! Viiiiiivvv!"
Jag: "Nu är det ni som är snälla mot varandra! Annars blir det inget godis!"
Så var det med det. Hoten verkar sitta i ryggmärgen.
Suck...
Jag skrattar, minns faktiskt en del av det och läser vidare. Då kommer grabbarna ner och ska gå till en kompis.
Jag: "Ni måste ha reflexvästar på er."
Lennon: "Okej."
Vince: "Neeeeeeeej!!!!"
Jag: "Jo, annars ser inte bilarna dej och då kan du bli överkörd."
Vince: "Men åååååååååå! Nej!!
Jag: "Då får Lennon gå men inte du:"
Nämen, vilken framgång jag haft med att eliminera hoten i min uppfostran. Ehhh, not so much! I am still going strong with them, så att säga.
Nåväl.
När ungarna gett sej iväg till kompisen läser jag vidare och hittar detta;
Vem fick mest? Vilken är störst? Jag vill ha först! Jag vill vinna! Är jag född före den och den och den? Har jag större huvud än Vince?
Ärligt, hur länge ska den här perioden hålla i sej? Den är liiiite, lite tröttsam. Alltså, I love him, 4-åringen, men nog skulle jag gärna hoppa över alla tävlingar och mätningar. Jamen, please! "Vems huvud är störst?" Det är ju liksom ingen tävling man vill vinna.
Men okej, då. Om han vill tävla. Synd bara att hans lillebror också vill det. Att den lilla galningen redan fattat hur man retar gallfeber på storebrorsan.
Spännande tid, det här. Syskonbråkstiden
Och så hittade jag det sötaste kortet i mannaminne!!!
Hittade fler. Fast förlåt, men what is up med min frilla?!?!
Ser fram emot när denna syskonbråkarfas går över och väntar med spänning på nästa. För den lär ju komma.
Fantastiskt i alla fall, att gå tillbaka och se hur det var. Shit, vad jag har glömt! Det är ändå bara fyra år sen. Men åldern tar väl ut sin rätt, antar jag. Den, men också det faktum att jag prompt skulle föda fram en trea med allt vad det innebär för tant. Ja, för farbror också förstås (but in Johans defense, han var ytterst tveksam till ännu en unge). Minnet är bra men väldans kort nowadays.
När jag läser om Vinces bebistid, om min sömnbrist, om syskonbråken, om hunden som rullade sej i och åt bajs i tid och otid, minns jag att jag då undrade hur det skulle bli när barnen blev större. Och tänk, nu vet jag. Nu vet jag att jag får sova bättre, att Vince visserligen fortfarande är envis som synden med ett temperament i klass med mitt och att syskonbråken lever vidare, men att det på alla sätt är enklare. Enklare för att det går att prata med dem utan att någon skriker neeeeeeeeeeej orimligt högt eller kastar sej på golvet när någon inte fick vad någon ville ha på stört. Men mest tänker jag att det är enklare eftersom både jag och Johan är annorlunda idag. Förutom när det kommer till vår uppfostringsmetod i form av hot då, tydligen. Ja, och mitt flipp som genererade i teaterregisserande, förstås. Men i övrigt, annorlunda.
Jag kan ju bara tala för mej själv, men jag är mycket mycket mycket mycket lugnare idag. Jag tar inte allt lika allvarligt och jag blir inte längre sådär svart eller vit och tänker panikartat; "jaha, nu kommer det alltså vara så här för alltid, jag kommer aaaaaaldrig mer få sova/äta i lugn och ro/gå ensam på toa". Kanske kanske kanske, men bara kanske, att jag ibland hetsar upp mej liiiitegranna och ba, oh no! De kommer bråka alltid och jämt och hela tiden. Men det är bara kanske att det händer. Känner att jag vill ha lite kred för min utveckling här :)
Gällande ostörda nätter så är vi fortfarande blessed med denna lilla bebis (att skriva så lär vi få fan för...). Han sover som en tjock stock, äter en gång i arla morgonkvist för att sedan somna om med sina tjocka kinder. På dagarna kvittrar han när han är vaken och sover sedan snällt i vagnen när jag yogar och promenerar (sönder fogarna, känns det som). Kvällen kan vara lite knölig, då vill han gärna bli buren. Men vad gör väl det. Jag har ju som sagt slutat upp med att tänka att neeeeeeeeeej, nu kommer jag alltid att få bära honom och aldrig mer sitta lugnt i soffan och titta på "Jills veranda" och planera min och Johans 40-årsresa till Nashville. Nu går jag runt med honom i famnen och tänker att det är min sista bebis jag kommer att gå runt med. Ååååhhhh, tiden måste gå sakta! Än kan jag bära runt länge (hoppas inte att Johan läser detta för då lär jag aldrig få avbyte när det kommer till att gå-runt-bordet-med-vagg).
Gud, jag fattar inte att jag har tre ungar. TRE!
Som sagt, det finns många uppslag till bråk. Till exempel, vem som ska sitta närmast och prata med minibrorsan.
Men oj, så fint det är med storebrorsor som roar och tjoar, särskilt när jag inte hinner få fram tuttarna i tid. Det är på sekunden det där, hur någon går från belåten till vargahungrig.
Kärleken, alltså!
One dies lite varje dag <3
Och om Floydan blir hälften så söt som Viv och hans storebrorsa, så lär jag till slut dö av kärleken i mitt hjärta.
Dö älskdöden <3<3<3<3
Nu ska jag läsa vidare om mina missöden som tvåbarnsmamma. Jag menar, det finns ju en liten liten chans att jag kanske lärt av mina misstag och således slipper göra om dem som trebarnsdito. En liten chans, alltså. Det har ju uppenbarligen gått sisådär med hoten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar