Lätt den vanligaste frågan jag får numera. Jag brukar svara att jag njuter, vilket är helt sant. Men det finns också en störande grej med den här mammaledigheten. Jag brukar dock inte trötta ut människor med att berätta, men nu när jag ändå nämnde det, liksom;
Efter klockan halv tre händer nämligen något konstigt med mina dagar. Det är som att jag inte längre kontrollerar dagen, den tar liksom över och kontrollerar mej. På morgonen och förmiddagen flyter allt på och jag gör det jag vill. Jag matar och pussar på bebis, yogar, promenerar, skriver, har skypedejter och planerar vårens utmaning.
So far so good.
Men sen händer nåt. När jag ammat Floydan efter hans längsta sovstund, som ibland varar upp till fyra timmar (jag är fortfarande i chock av detta faktum eftersom jag jämför med min senaste bebis, Vince som hade typ tre sekunder som personligt rekord i sammanhängande sömn), och barnen kommer hem med bussen. DÅ! Då faller allt mej ur händerna och när klockan slår fem och middagen måste påbörjas, står jag där med förvånad uppsyn och undrar vad fan det var som hände. Jag skulle ju ha gjort massor! Jag ville till exempel skriva mer än en sida. Städa toan stod också på agendan. För att inte tala om biljettbokningen, podden och julgodisgörandet. Inget är ju gjort. Då har jag en liten dialog med mej själv som kan låta ungefär så här;
Jag: "WTF?!? Jag hann ju inget!"
Rimliga jag: "Skämtar du?!? Du gjorde massor!"
Jag: "Som vaddå?"
Rimliga jag: "För det första tog du hand om din bebis och dina två stora barn, som ju faktiskt är en bärande del i ditt liv och det du är MAMMAledig för. Sen hann du med både yoga och promenad. Och visst skrev du några rader också, gjorde mat till dej själv och så."
Jag: "Fnys. Bättre hade jag kunnat göra ifrån mej. Biljetterna är inte bokade! Jag har inte städat. Och de där sketna små raderna jag hann skriva, dom är inte ens särskilt bra."
Rimliga jag: "Ja. Nä. Så kan man ju också tänka."
Jag: "Vaddå? Hur då?"
Rimliga jag: "Jo, vad jag menar är att du kan välja att tänka på det du inte hunnit istället för vad du faktiskt har hunnit. Känns som ett bra recept för lycka. NOT!"
Jag: "Besserwisser!"
Kanske är jag orimlig men jag vill så mycket och det är ett sånt konstigt fenomen, det där eftermiddagsfenomenet. Jag tappar kontrollen och såsar bara med. Går runt och plockar fast jag inte vet med vad. Det är märkligt med mej, för om jag har massor att göra, då får jag allting gjort och mycket mer därtill. Men när jag har lite att göra, då ballar jag ur och såsar som aldrig förr.
Nu tänker ni säkert - men ta det lugnt! Njut. Var hemma och skit i alla måsten.
Jo, absolut! Jag tänker inte göra saker jag inte vill bara för att jag måste. Men faktum är ju att jag VILL göra saker. Jag VILL städa för jag ääääälskar när det är fint här hemma. Jag VILL skriva mer för det är det bästa jag vet. Jag VILL baka och jag VILL definitivt boka flygbiljetter så vi kan åka till USA nu i vår. Dock övergår det mitt förstånd att jag inte får till det under eftermiddagarna.
Nu har jag börjat med att visualisera mina dagar. Jag avslutar alltid min yogastund på morgonen med att tacka för dagen jag har framför mej och jag ser samtidigt tydligt för mej vad jag vill uppnå med den. INTE för att ställa en massa krav på mej, utan för att dagen helt enkelt inte ska rinna mej ur händerna där någon gång efter tre.
Hur det går? Jo, tack. A lot bättre än innan. Älskar också känslan av att använda min tid till saker jag vill och faktiskt drömmer om att göra mer av. Som att skriva, till exempel.
Yoga varje morgon innan frukost. Helt besatt av det. Så skönt när det ilar och pirrar i kroppen när blodet börjar strömma runt. Inser hur denna mening kan te sej, but I assure you, ingen sexuell strömning i arla morgonstund för min del. Jag kan för mitt liv heller inte se hur Johan överhuvudtaget skulle kunna hjälpa till i den bemärkelsen eftersom min yogaoutfit lämnar oerhört mycket kvar att önska på det sexuella planet.
Men alltså, orka byta om när jag ändå ska på med träningsbyxorna över långkallingarna och ut på blåsig promenad efter.
Fler i familjen yogar också minsann.
Vi äger ingen hund men har alltid en här ändå. Just nu är det brorsans Emmi som hårar runt hos oss. Vi älskar henne.
Det är sannerligen ett speciellt band mellan hundar och ungar...
Varje dag ser jag till att hinna ta en promenad. Det är så hiskeligt skönt att vara mobil igen efter tunga månader med klump i magen. Känner dock av fogarna en aning fortfarande så ibland måste jag korta ner rundan. Då strosar jag ner till vattnet och går sedan genom hagen där fåren betar (jag menar, det är ju bara december så än det finns gott om mat till dem...). Det är så himmelens fridfullt att stå och glo på dem när de betar och glor tillbaka.
Jag brukar skryta om att jag minsann inte är rädd för storbaggen. Att jag till och med brukar klappa honom (medan jag håller för näsan eftersom han stinker fårost). Häromdagen blev jag dock skrajsen. Vet inte vad som flög i honom men han lät oss inte passera. Istället morrade han och hytte med hornen.
Det slutade med att jag körde på honom lite försiktigt med vagnen. Då vakande bebisen och skrek. Dumt eftersom han på långa vägar inte sovit klart men samtidigt mycket bra för storbaggen did not care for his voice och flyttade således på sej.
Idag hoppade jag över promenaden. What is up with the storm, liksom?!? Men inte bara för den utan också för att jag, i ett mycket svagt ögonblick, sa att jag kunde julmatshandla istället för maken. Planerade in sovtid för Floyd så att jag lugnt skulle kunna plocka på mej det jag behövde, utan stress och utan att glömma hälften.
Det gick jättebra med sovplaneringen...
Oh, well. Tänkte jag, som den rutinerade trebarnsmamman jag är, han får väl vara vaken då. Han verkar ju nöjd åtminstone.
Nöjdet varade fram till brödhyllan och sen blev det rastlöst därnere i vagnen. Men jag hade resurser.
När vi åkte hem spelade jag Bon Jovi i bilen och för en gångs skull var jag inte ensam om att sjunga med!!!!! Jag har äntligen närt ett Bon Jovi-fan vid min barm!
Och nu börjar klockan närma sej tre. Det fruktade klockslaget. Då när allt brukar haverera. Hallen är belamrad med så mycket kläder, skor, innebandyklubbor och hundburar (visserligen singular på det sistnämna, but still) att jag får gå slalom mellan högarna. I köket står de flesta varor kvar i påsar och diskbänken är ett smärre inferno. Planen är alltså röj och sedan ska jag fanimej göra det där jävla julgodiset. Jag ska alltså ta kontrollen här. Göra det jag ämnar och vill göra. Inte gå runt och dutta lite här och var utan varken mening eller mål. Nepp!
Innan hejdåt och tack för mej, avslutar jag så med en fråga;
Tror ni att ungen kommer få ett mörkt och ett ljust öga...? Jag tycker det ser ut så.
Dåså. I´m in control now.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar