Att resa är, som ni märker, som en drog för oss. För barnen också, verkar det som, för de frågade just om jag hade bokat biljetter till nästa resa och när jag svarade nej sa Lennon, "Mäh! Varför inte det?!?"
Och ja, det kan man ju undra. Så snart så, bokar vi igen.
Men nu är vi hemma och det är fint det också. Mysigt med vårt lilla hem. Uuuuuunderbart att få laga mat i sitt eget kök (det firade jag tydligen med att grilla korv ute) och såååååååå sjukt himlans skönt att få krypa ner i rentvättade lakan efter 38-timmars vakenhet. Till och med bebisen verkade tycka det.
Flygningarna gick superbra! Perfekt tid att flyga på kvällen. Visserligen hade vi en jäkla massa krångel innan vi kom på något av planen, men det känns som old news, det är det nämligen alltid när vi ska flyga från USA. Vi börjar tro att det är ett tecken på att vi inte ska lämna detta land. I vilket fall, så var det denna gång problem med Floyds biljett. Den fanns fast den fanns inte. Mycket oklart för alla inblandade var detta betydde. Men hade det inte löst sig i tid (det var på håret, kan jag säga) så hade han blivit väl omhändertagen i USA, försäkrade en av United-kvinnorna oss.
"The happy baby can stay with me", sa hon. "Sure!" sa jag. "NOOOOOOO!" skrek barnen.
Det löste sej och vi kom fram till gaten exakt när det boardades. Det var lite surt hos vissa som tyckte att det var krångligt med barnfamiljer som skulle gatechecka vagn och bilstol i sista minuten. Surheten bekom oss dock inte eftersom vi bara var glada och lättade över att ha hunnit fram i tid.
Först en kort flygning till New Jersey, sen middag på flygplatsen innan vi boardade planet som skulle ta oss över Atlanten. Gick hur smidigt som helst. Ungarna kollade på varsin film och sen var det god natt. Det enda dryga var att vi kom på planet så sent att en barnfamilj redan lyckats stjäla platsen med babysängen. Vi hade blivit lovad en sådan, men se det fick vi inte ändå. Turligen lyckades jag fixa mej en plats med ett ledigt säte bredvid och där sov lilleman gott hela resan. Själv tittade jag på en film, åt tre tuggor av maten och störde mej på familjen som stulit våra platser och vars baby väckte min baby av sitt skrik hela tiden. Snacka om att fokusera på heeeeeeelt fel sak och göra sej själv irriterad for no reason! Very onödigt och ofruktsamt.
När vi var framme i Frankfurt hade vi (jävligt) tight med tid så vi förvandlades plötsligt till sådana människor som jag och Johan normalt föraktar. Det vill säga - vi slängde oss ur stolarna direkt planet hade parkerat och ställde oss töntigt i gången och väntade otålmodiga på att få kliva av. Sen suckade vi lite för att det tog sån tid och i och med att vi var fokuserade på vårt suckande och på vilken tid det tog, missade vi helt att det också gick att gå ut ur planet bakifrån. Vi blev således de sista ut och vidare de enda som inte fick plats i bussarna som hämtade oss vid planet. Men det var visst ingen som kunde, eller snarare VILLE, hjälpa oss utan alla skyllde istället otrevligt på varandra. Så där stod vi en bra stund och jag fick det än en gång bekräftat för mej att det gäller att alltid se det bästa i allt och inte stå med fel fokus och sucka åt helt jävla fel håll. Shit, vad jag gör mej själv en massa otjänster i tid och otid! Skärpning, Kicki!!!
Till slut kom det i alla fall en buss och när den lämnade av oss på universums största flygplats var det bara att springa. And then, sista flygningen till Sverige.
Och jag kommer förmodligen aldrig mer att vara rädd för normal turbulens eftersom vi i det sista luftrummet höll på att störta (nä, det kanske vi inte gjorde men det var på fisens mosse). Piloten förklarade det vidriga skakandet med att vi fått ett annat plans turbulens (?!?!?!?) och att det var väldigt ovanligt men ingenting att oroa sej för. Hur är det ens möjligt, undrar jag?!? Och "inget att oroa sej för", my ass!!!! Jag har nämligen fått det berättat för mej av min vän som är flygvärdinna, att det är livsfarligt när sådant händer. Eller exakt så kanske hon inte sa, men jag läste det mellan raderna. Vad kan annars "jag har varit med om det en gång" betyda, om man som hon varit i luften miljoner gånger under ett flertal år?
Nåväl. Vi lever och är hemma!
Med blandade känslor, som sagt, och med packning som man ba, alltså, vart ska vi få plats med allt?!? Inte för att vi har så mycket mer med hem utan för att röran gör att jag får epilepsianfall.
Med blandade känslor fast mest lycka! För sannerligen - lycka är när fina vänner hälsar välkommen hem;
Åh, alltså! Åh <3
Idag drog vissa nitlotten och fick därmed åka till ICA Maxi och hänga med resten av Örebro. Andra drog vinsten och fick promenera till vattnet i vårsolen.
Andra;
Det var inte kul att trängas (ärligt, varför handlar inte pensionärerna på vanliga dagar?) men jag andades och påminde mej om att inte foka på fel sak (lyckades ganska bra, funderingen angående pensionärerna var bara lite försiktig, så där...) och hur skönt är det inte att komma hem och fylla kyl och frys!!! Tog sedan en promenad jag också. Visserligen inte i någon sol men ååååååhhh, lukterna och luften på våren, alltså! Underbart!
Nu sover barnen och Johan och jag har landat i soffan. Jag bläddrar lite bland de sista bilderna som jag tog precis innan vi drog till flygplatsen. Tänk att det är så nära men ändå så långt borta...
En sista promenad för att mata fiskarna;
Barfota sista timmen. Såååååå underbart!
Andra drog av sej mer kläder och njöt de också.
Familjen Agnemyr tackar USA för denna gång och försäkrar att de snart snart snart will be back!
Men nu är det påsk och det är härligt! Vi har, som sej bör, påskpyntat fult (på riktigt, hur fult är det inte med fjädrar?!?) i vår trädgård.
Glad påsk hörrni! Här får ni ett påskkort som jag tagit på vår fult påskpyntade framsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar