USA

Ja, nä... Det här känns allt lite ovant det här. Att blogga. Kul. Men annorlunda.

Varför bloggen har legat i träda i x antal månader återkommer jag nog med. Och det är ingen cliffhanger jag försöker mej på, att ni som läser ska ba, så där skriver hon bara för att man ska bli nyfiken. Faktum är att det inte ens har varit ett aktivt beslut från min sida att ta en paus från bloggandet, utan mer en naturlig konsekvens av tiden efter vår långa resa. Jag har fått så många frågor om hur vår resa förändrade mej och mina svar förvånar nog mest mej själv. För det är inte tiden under vår resa som förändrade mej, eller oss ska jag skriva, det handlar om min man också, utan tiden efter vår resa. Jag anar att resan lade grunden för vad som sedan växte fram, men sedan juni, då vi landade på svensk mark, har så mycket förändrats att jag tänker nu när jag skriver att nä... Jag kommer aldrig att kunna förklara. Allt är förändrat, fast ändå inte...

Djupare än så blir det inte (och där drog min pappa en djup suck av lättnad, förmodligen fler med honom).

Nä, nu blir det reseskildringar!

Japp.

USA, alltså. Igen. And again and again. Hur ska vi kunna sluta återvända hit...? Det som länge varit mitt andra hem verkar också ha blivit mina pojkars andra hem. Detta är tredje året i rad vi firar Thanksgiving med vår amerikanska familj. Such a blessing!

I söndags steg vi på planet som faktiskt styrde sin kosa direkt till Fort Lauderdale. Skönt att slippa byta trettio gånger (överdrift). Dock startade vår resa som de flesta av våra resor brukar göra. Det finns ett genomgående tema där. Strul. Johan blev fast i nån ny storts säkerhetskontroll. Som ung resande blev han ofta det - långhårig, ganska så ovårdad (aaaaahhhh!!!) ensam kille med gitarr och en smutsig ryggsäck -  och det verkar som att han kan vara tillbaka på den banan, fast nu med ytterligare suspekta attribut - långhårig medelålders man med långhåriga barn och nervös fru. Det hela gick dock relativt smärtfritt, så efter kropps- och väskscanning kom han loss och kunde stiga på planet tillsammans med oss.

Min flygrädsla ni vet, den är fortfarande ganska så närvarande. Om än oändligt mycket rimligare (säger i och för sej inte särskilt mycket). Alltså, nu tänker jag inte överdriva och skryta med hur jag hela tiden lyckades andas mej lugn genom turbulensen men när även flygvärdinnorna måste sätta sej, då ÄR det verkligen inte roligt. Vulkaner känns också rätt överskattade när man sitter högt däruppe med sitt överdrivna kontrollbehov.

Jo, så här var det med vulkanen;

När den värsta turbulensen lagt sej och jag ba, ahhhh, nuuuu. Nu känns det bra. Ett glas vin på detta så. Då hörs det från cockpit - "om ni tittar ut till höger ska ni få se någonting mycket ovanligt, en aktiv vulkan", varpå alla (galna jävla) passagerare förflyttar sej till höger sida av planet och glor ut genom fönstret. Och nu vill jag att ni tror på mej (också Ulli!) när jag säger att planhelvetet lutade. Det lutade av tyngden från alla som ba, ååååååhh, kolla, en vulkan!!!

Nåväl.

Jag blev ändå liiiite nyfiken och var tvungen att resa mej (OBS!!! Jag stod kvar vid min plats i mitten som normalt folk och bidrog således inte till det lutande planet) och tittade ut. Och ja, mycket riktigt, långt där nere syntes ett stort hål med kokande lava. Ascoolt, men samtidigt skrämmande. Kunde inte låta bli att tänka på att det ju fanns en överhängande...jag menar förstås en liten risk, att planet skulle kunna störta i där. Jag besinnade mej dock och skakade av mej dessa tankar, lyfte upp Vince och pekade ut genom fönstret, tänkte att det skulle vara superkul för honom, såklart. Och det är nu jag tror att min skräckblandade förtjusning lyste igenom för ungen blev hysteriskt livrädd och började gråta. "Jag vill inte ramla i lavan!!! Tänk om planet störtar i där!!! Hjälp! Jag vill gå av! Jag vill inte åka till USA!!!" Som om ungen läste mina tankar.

Och där någonstans lämnade jag över ansvaret för barnen till Johan.

På väg iväg. I väntan på pappa och make. Ovetandes om turbulensen from hell och aktiva vulkaner.

Tio timmar senare landade vi (Gud ske lov!) säkert på amerikansk mark och efter ytterligare två timmar var vi så hemma hos June. Såklart hade vi med lite presenter. Och ännu mer såklart hade hon köpt presenter till oss!!!! Inte klokt, ju!

Hon är sannerligen fantastisk vår fina och bästa June <3

Resvana ungar sov på planet men somnade ändå två timmar efter vår ankomst och vaknade sedan på morgonen i perfekt USA-tid.

Värmen. Solen. Palmerna. Havet. Poolen. Dofterna. Maten. Åh, verkligen åh!!!

Och så Starbucks förstås - pumpkin spiced latte.

Nu väntar två veckor i vårt lilla paradis.

So, so thankful! Vilket ju passar utmärkt eftersom Thanksgiving stundar på torsdag. Storhandling idag och matlagning imorrn.

Men först poolen.