JUL.

Jul slut. Å så här har vi haft det.

In i bilen med miljoner ton packning. 

Vi använde cirka 3 procent av nedpackade kläder. Uselt packat, as usual.

Första anhalt, Dalarna. Å där var det också snö.

Det är en svart hund!

Morfar hade hjälp (stjälp) med skottningen.

Lennon hade hjälp med bygge. Eller hjälp och hjälp. Mer, "den där biten behöver jag till min båt". Jag som i morbror Erik, 27 år.

En stund trodde vi inte att tomten skulle hitta till mormor och morfar. Vi, som i Lennon och Olivia - "meeeeeeen, det tar ju längre tid än till USA innan tomten kommer" slut citat.

Men han kom till slut, tomten. A very scary sådan, med hål till ögon och märkligt ho ho ho-skratt.

"Tomten hette nog morfar", sa den lilla skitungen till mormor lite senare. Honom kommer vi aldrig kunna lura.

Och ja, ungen hade arbetsbyxorna på sej hela julen.

Undrar vad det är i det paketet. Och vem kan det vara till. Och vi lovar, vi ska bara titta.

Morbror Erik, min yngsta bror utan barn (än), muttrade något som lät som: "att hänga med alla er är det bästa preventivmedlet". Jag och Johan tittade på varandra och ba, men nu pratar de ju högt av gläjde, det här är rena lyxen! Tydligen delade inte alla den uppfattningen och blev framåt kvällen mycket trötta.

Massor av mys med brorsdöttrar. Här med sötaste Violen.

Sista avsnittet på adventskalendern var oerhört spännande. De är rätt olika, mina söner. Visst ;)

Så här var jag klädd under jul.

Och det kortet var det bästa av femtio exakt likadana. Min man tröttnade till sist. Tur då att jag har en svägerska som är snäll (läs: vill inte säga nej cause she wouldn´t hear the end of it) och knäppte på medan hon pinglade "du blev jättebra" vid varje knäpp.

Vidare sen till Johans familj i Örebro. Det är "snyggt" med finkläder ihop med vinterkängor och fleecetröja.

Tomten hittade även till Örebro. En inte lika scary tomte, men nog så märkligt lustig. Vince undrade vad tomten kunde heta denna gång. Men han kom inte på´t. Han stod bara där och undrade sött. 

På annandagen åkte jag och grabbarna till min moster och morbror och fick lite mer kärlek. Ja, och pannkakor, såklart. Moster Lena är bäst, det tycker alla barn <3

En fin och härlig jul. God mat, skratt, roliga julklappsspel och mycket mys. Jag känner mej tacksam, glad och lycklig för våra fina familjer <3

Och så kommer det jag grunnar på... Eller tycker, snarare.

Jag känner mej delad inför julen. Jag älskar den! Mysigt pynt, härliga dofter, glögg, pepparkakor, julsånger. Men så kommer det där som jag inte alls gillar. Som jag på senare år har ont i magen för - det här med allt givande av alldeles för många klappar och ätandet av alldeles för mycket mat och godis. I år har jag funderat särskilt mycket på det. Det här med hur mycket vi har och hur lite en del människor har.

När jag ser tillbaka på mej själv som barn, får jag ont i magen. Jag minns att jag älskade julklappar, jag kunde liksom inte få nog. Det var inte det att jag inte var tacksam för en, men efter första presenten kunde jag knappt bärga mej till resten. Jag vill inte att mina barn ska bli sådana. Jag vill att de ska bli glada och tacksamma för annat än saker. För att vi får vara tillsammans. Ha kul ihop. Sitta inne i värmen och äta god mat. Skratta. Leka. Prata. Det låter klyschigt men jag vill inte att all glädje ska handla om att få saker. Att bli så där jag vill haig, så som jag var, jag önskar inte mina söner det.

Men det är svårt. Även om jag varje år betonar att jag inte vill att mina barn ska få för mycket, så blir det ändå för mycket. Jag och Johan köper en julklapp var till grabbarna. Sen har de underbara mor- och farföräldrar som köper och redan där är det för mycket. Vi kom i år överens om att inte köpa saker till kusinerna på Johans sida, utan istället göra något roligt ihop. Så vill jag göra i ännu större utsträckning.

Men så enkelt känns det inte. För mej. Ska mina pojkar vara de enda i sin umgängeskrets som inte får några julklappar? Hur ska jag förklara för min 5-åring att vi i vår familj, har en annan syn på det här äga saker? Att om vi inte behöver mer lego så köper vi inte mer lego. Istället ger vi till de som inte ens har mat. Att vi ser gemenskapen som en julklapp. Hur ända in i, ni vet var, ska en 5-åring och en 3-åring fatta det? När någon kompis frågar vad Lennon har fått, hur ska han svara då? "Vi får inga julklappar. Vi tycker inte att saker är viktiga. Jag har redan lego. Jag behöver inget mer. Jag fick vara tillsammans med min familj och det är min julklapp." 

Hur mycket jag än önskar att det var så han skulle svara och än mer viktigt, känna, så tror jag inte att det skulle vara så lätt för honom. Jag är 35 år. Såklart fattar jag vad det handlar om. Saker är oviktiga. På rikigt! Jag tycker verkligen det. Kanske har jag inte alltid varit övertygad om det. Jag har velat ha mer och mer och mer och mer. Nu känns det inte så längre. Jag vill ha det jag behöver. Och visst, jag vill ge mina barn presenter. Glädjen i deras ögon när de får något de önskat sej, såklart vill jag ge dem det. Jag menar inte att mina barn aldrig ska få något eller att vi aldrig köper något extra som vi inte behöver. Men frågan är bara hur ofta? Hur mycket? Varför? Och till vilken nytta?

Jag svamlar. Och exakt som jag svamlar, så känner jag. Tankar som snurrar, känslor som känns. Men jag blir mer och mer klar över hur jag ser på livet. Vad som gör mej lycklig, glad och tacksam. Och faktum är att  jag mycket hellre lägger pengar på en lunch eller en fika med en vän, än på en ny tröja eller fler prylar till huset. Jag upplever hellre bort mina pengar.

Men det är jag. Det är hur jag känner och tycker. Och jag ville dela med mej av det. Julen gör allt detta så tydligt för mej och jag ville få alla tankar ur mej. Nu har ni tagit del av dem. Och det mina vänner, känns nog jävligt skönt för min man som har hört mej going on and on and on and on om detta.

Japp, det var det allvarliga. Nu yta igen. 

För att tona ner det här "vi köper inget som vi inte behöver" så kan jag meddela att vi vuxna spelade julklappsspelet. Alla köper varsin julklapp och sen spelar man om dem. Det är roligt, stressande och mysigt. Kanske mest roligt eftersom en av mina bröder är väldigt speciell som person i vissa avseenden. Jag nämner inga namn men han börjar på J och slutar på onas.

Iallfall!

Jag behövde inget kakfat, men jag blev överlycklig av detta finfina som jag lyckades vinna mej till. Så glad över saker blir jag ju. Som ni ser :)

Barnen fortsätter sin julledighet med farmor och farfar (sånt uppskattar jag oändligt mycket!). Jag och Johan jobbar. Men snart är det nyårsafton och då är vi lediga igen. Det kommer blir en fin kväll med ännu finare vänner <3

GOD FORTSÄTTNING!