No stress.

Jag borde vara stressad. Stressad över det faktum att jag nu bara har en dag på mej att fixa med allt innan jul. Men jag sitter här å tänker att jaha, det var ju dumt att det bara blev en dag kvar för mej att köpa julklappar och mat på.

Sen säger jag till Johan att vi borde fixa det här och det här och det här och han säger ja, och fortsätter spela gitarr och sen går vi och lägger oss och orkar inte ens pippa, men det stressar mej inte heller.

Dock stressar detta haveri mej en aningens liten bit;

Jag ska köpa nya glasögon, har jag sagt i ett år. När det sedan blev en spricka i glaset under resan i USA sa jag att jaaaaa, jag ska köpa nya glasögon snart. Nu måste jag köpa nya. Så idag valde jag bågar på två minuter. Provade tio stycken, eliminerade till tre och sedan till två par. Sen bad jag tjejerna som jobbade där att välja och så fick det bli. 

Stressen jag känner över dessa trasiga glasögon kommer av att jag nu inte har några. Alls. När jag rensade i lådorna sist och hittade mina gamla glasögon, minns jag att jag tänkte gud, vad dumt av mej att spara dem. Anar att jag således kastade dem. Felaktigt av mej så här in hindsight. Linser har jag men dessa kan jag inte bära hela dagar. Får ont i ögonen eftersom de blir för torra. Så nu får jag under ett par veckor välja mellan att vara torrtorritorrtorr i ögonen eller halvblind. I och för sej ett I-landsproblem men fortfarande väldigt irriterande. Kanske mest för maken visserligen, eftersom jag kommer att låta ganska så tråkig.

"Fan, vad ont det gör i ögonen! Johan hör du? Det gör ont!"

"Åååååj, nu ser jag inget och jag som vill läsa!"

"Alltså, det här går inte! Johan, det här går inte!"

"Nä, nu får du läsa högt för mej i min porrbok (50 nyanser av honom) för jag har ont i ögonen."

Men som jag ständigt behöver påminna min man om - i lust och i nöd. Med aningens mer betoning på nöd i hans fall (but in my defense, det var ju inte så att han inte visste vem han gifte sej med!)".

Två julklappar har jag iallafall hunnit med. Båda till mej själv. Fast man skulle kunna säga att de också är till Johan. Låt mej visa.

Den här gillar Johan också och den pryder ju vårt hem.

Och faktiskt, när jag går till min hippa frissa,

så blir ju jag, hans fru, snygg och glad,

och då får han något fint att titta på och en glad fru att prata med.

Sen kan jag väl medge att det inte är klockrena klappar till honom, men som vi lär våra söner - man ska vara tacksam för vad man får.

Nä, nu måste jag börja stressa. Det här funkar hemskt, hemskt dåligt!