Jag börjar känna mej en aning mer närvarande. Med betoning på en aning, då.
Jag hann visserligen inte gå en alltför lång bit men nog kändes det ovärdigt när jag tittade ner och insåg hur jag var klädd om fötterna.
Undrar hur många skoöverdrag som försvinner dagligen från förskolorna pga av förvirrade föräldrar...?
Nåväl, jag har åtminstone en ursäkt. Jetlag. Inser förstås att detta är sista gången jag kan skylla på det.
Jag försöker komma in i livet här hemma igen. Jobb, hemmasysslor, förskolegång osv. Dessutom gör jag mitt yttersta för att komma i julstämning, men jag vet inte jag... Jag är mer, julklappar hinns med sinom tid. När min mamma sen ringer och frågar när vi kommer, undrar jag, komma till vad? Till slut fattar jag att hon menar julfirandet och då kollar jag i kalendern och inser att "sinom tid" i själva verket borde vara "fort som fan".
Men inget tycks stressa mej. Jag har inte kommit dit än. Jag är fortfarande satt på "vi tar dagen som den kommer" och det är ju bra. Men jag tänker att mina barn nog vill ha någon liten klapp och likaså deras kusiner. Därför vore det bra om jag åtminstone kände mej lite manad att ge mej ut i julhandeln.
I tisdags tog jag mej ut från jobbet på lunchen för att trängas med människor. Dock återvände jag med endast en liten påse juleskum. Men det är iallafall en början. Tänker att jag inte ska bränna ut mej det första jag gör.
Barnen sover bättre och bättre om nätterna och verkar ha tidsanpassat sej någorlunda. Dock är de inte så förtjusta i den väderlek som råder. Särskilt inte som deras små solbrända kroppar är torra som fnöske. Jag smörjer och smörjer medan de gastar åt mej att "sluuuta mamma, nu räcker det!"
Insmord sötnos.
När jag i onsdags gick från bilen till jobbet i 25 (satans) minus, tog jag en bild och skickade till June.
Ville visa henne hur hemskt synd det är om oss som utsätts för 50 graders skillnad. Jag skrev någonting om 25 minus, rimfrost i näshåren och fara för mitt och barnens liv. Svaret jag fick var "Holy moly!" och en bild på palmerna där hon satt och njöt av sin frukost. Fint av min "vän" ;)
Men det var inte det jag ville berätta här på bloggen. Nä, vad jag ville påpeka var att bilden ovan råkade lägga sej bredvid en annan bild i min telefon, nämligen denna.
Och det är ju lustigt att både värme och kyla ger samma färg både på hud och i hår. Skillnaden är bara att på bild två är mitt hår blekt av sol, inte av rimfrost och ansiktet rödbrunt av sol, inte köldskadat.
När jag såg bilderna bredvid varandra började jag gråta. Både för att jag på bild ett ler påklistrat och inte med ögonen, som på bild två. Men också för att jag på bild ett, trots istid och sorg i blick, ser tio år yngre ut än på bild två. Alltså, rynkorna!!!!!!
Som sagt, jag gråter för det mesta nowadays...
Som tur är har jag, både på jobbet och privat, världens finaste vänner omkring mej. De gör mej alltid glad och jag känner mej (jag vet att jag tjatar om detta men) tacksam för allt jag har. Det brukar jag i och för sej också gråta för, men det är ju av glädje.
Ikväll hade jag inte tänkt gråta, jag har gjort det en gång idag redan (mina tankar går till människor i min närhet som har det svårt just nu). Nä, ikväll tänkte jag njuta av vår första fredag-efter-en-arbetsvecka. Men min plan verkar gå i stöpet eftersom jag är sjukt trött och inte sugen på varken cola, vin, glögg, chips, godis eller någonting annat. Men jag anar att man kan njuta av en fredag på andra sätt också. Av sömn till exempel.
Så gonatt, då. Undrar om Johan kommer att uppskatta ännu en sådan kväll... ;)
Kylan är alltså bra mot rynkor.....
SvaraRaderaFår väl inse att jag då , trots allt, bor på rätt ställe!