Kärlek

Kent är 48 år gammal. Han är född i Sverige och uppvuxen i ett kristet hem. Sedan några år tillbaka har han två gånger varje år rest till andra länder. Inte för att han egentligen är så förtjust i att resa. Nej, han tycker mest att det är bökigt. Men eftersom det är förbjudet att köpa sex i Sverige så tycker han sej inte ha något annat val än att åka till de länder där detta är både billigt och tillåtet.

Kent är sadist. Han tycker om att se den han knullar lida. Det var därför hans fru till slut lämnade honom. Men när han köper sex, då har den han knullar ingenting att säga till om. Han betalar ju för sej. Kent tycker om att knulla kvinnor, helst ska det vara unga tjejer. Ja, alltså han är inte så knusslig egentligen, det kan vara unga pojkar också. Typ sju eller åttaåringar. Ju yngre desto bättre. De får gärna skrika också. Högt. Så att han hör att de lider. För Kent är som bekant sadist.

Det är hemskt! Fruktansvärt! Ofattbart! Fast det vet man ju, hur de är de där svenskarna som kommer till Thailand. De är svin, hela högen. Det enda de gör är att köpa sex, misshandla och våldta. Det är deras kultur. Ja, eller så är det deras religion.

Ahmad kommer som flykting till Sverige. Han är från ett afrikanskt land. Just nu bor han på ett asylboende. En dag bestämmer han sej för att ta bussen till en grannkommun. När han kliver av bussen går han in på en butikskedja. Han har en kniv med sej. Eller så tar han kniven från butiken, detaljerna är oklara. Inne i butiken knivhugger han två människor till döds.

Det är hemskt! Fruktansvärt! Ofattbart! Fast det vet man ju, hur de är de där människorna från andra länder. De är svin, hela högen. Det enda de gör är att mörda, stjäla och våldta. Det är deras kultur. Eller så är det deras religion.

NEJ!

NEJ! NEJ! NEJ!

Det är ingens kultur att göra varken som Kent eller Ahmad! Det har ingenting att göra med deras ursprung. Inget! Det har att göra med GALENSKAP. Och galenskap är inte kopplat till hudfärg eller ursprung! Det är kopplat till just GALENSKAP.

Hur kan varje fruktansvärt dåd som utförs här i Sverige av någon som inte är född i Sverige, bli till en debatt om vad de där invandrarna ställer till med?!? Att det Ahmad gör skulle vara representativt för alla invandrare är absurt!

Det skulle i så fall betyda att jag är som Kent. Att det som några svenskar gör är representativt för hela Sveriges befolkning. Det tycker väl ingen. Eller?!?

ORIMLIGT!!!

Vi måste ta hand om våra egna innan vi kan ta hand om andra! Min fråga blir; vilka är våra och vilka är de andra? Är vi inte alla lika? Är inte jag som du - människa? Är inte mitt barn lika mycket värt som ditt barn?

Så här;

Plötsligt blir det vattenbrist i ett område. Det finns ingen möjlighet att hämta vatten eller att få vatten på flera dagar. Vi har några få antal flaskor. Eller nä, JAG har några få antal flaskor. Jag ser att alla barn i området blir sjuka och svaga av törst men, nä... Jag måste först ta hand om MINA barn för att sedan kunna hjälpa andra.

Igen - ORIMLIGT!

Jag. Vi. Mitt. Vårt.

Du. Dom. Ditt. Deras.

Det går inte. Det funkar inte så. Ingen av oss kommer att överleva på det sättet. Ingen. Ingen på denna jord. Vare sej vi är vita, svarta, gula, bruna eller lila. Vi kommer alla att gå under av det tankesättet, den attityden. När vi separerar oss och fördömer, när vi börjar hata, det är då vi sakta men säkert utplånar oss själva. Det vi gör mot andra gör vi också mot oss själva. Utan undantag.

KÄRLEK.

Det enda vi kan använda oss av för att överleva är kärlek, respekt och empati. Jag har skrivit det förut och ja skriver det igen - vi kan inte jobba MOT, vi måste jobba FÖR. Springa FÖR kärlek. Arbeta FÖR fred. Jobba FÖR allas lika värde.

Exempel;

När vi jobbar MOT kommer större motstånd. Vi besegrar sjukdomar med medicin - oj, plötsligt uppkom resistenta bakterier. (OBS! Jag är inte mot medicin!) Istället kanske vi borde jobba FÖR hälsa. Vad stoppar vi i oss som gör oss sjuka? Vad är roten till sjukdomen? Hur gör vi för att ta bort den istället för att bara stoppa symptomen?

Allt börjar med mej själv. Hur tänker och agerar jag? Vad sänder jag ut? Kärlek, glädje, hopp. Eller hat, ilska, uppgivenhet? Jag kan inte förändra någon annan än mej själv. Nä, i alla fall inte genom att tala om för denne att jag har rätt men du har fel. Men kanske kan min kärlek, min glädje eller mitt hopp, få en annan människa att känna sej älskad, sedd och hoppfull. Och vad den människan i sin tur ger, är kärleksringar på vattnet som vår värld behöver.

Nu måste jag sluta skriva. Jag vill inte känna ilska. Det är så lätt att göra det när uppgivenheten smyger sej på.

Det jag vill med detta inlägg är bara;

Hata inte. Fördöm inte. Separera dej inte.

Älska. Ge kärlek. Sprid kärlek. Om vi bara kunde inse vidden av vad det kan göra för oss och vår jord!