Signaler

Lennon: "Mamma, i Sverige pratade du otrevligt till pappa och han otrevligt till dej ibland. Men i Thailand och USA gör ni inte det."

Orden träffade rakt i hjärtat, såklart.

Så funderade jag en stund på vad han hade sagt, min kloka unge och insåg att jo, han har nog rätt. I Sverige gjorde vi det ibland, jag och Johan, pratade otrevligt till varandra. Under vissa perioder mer, under andra perioder mindre, under nästa period inte alls. Såsom livet är, upp och ner.  Och så måste det få vara också, det är orimligt att aldrig bli irriterad eller arg på den man lever tillsammans med. Orimligt att tänka att varje dag ska vara ett enda vackert kvittrande från båda parter.

Men jag kan inte låta bli att kontemplera över att Lennon har märkt skillnaden, att han till och med uttrycker den till oss. Det känns härligt och sorgligt på samma gång. Härligt att han tycker att vi inte är otrevliga mot varandra men också sorgligt att han tidigare har upplevt att vi varit det.

Självfallet har vi våra moments även här, jag och Johan, moments då tonen gentemot varandra kanske inte är särskilt kärleksfull. Men kanske är det på ett annat sätt nu, kanske är vi korta i tonen när det verkligen är befogat, när det verkligen är något vi behöver reda ut, rensa luften, liksom. Kanske snäste vi åt varandra lite väl ofta där hemma, när det egentligen berodde på något helt annat. Ni vet, så där som man gör ibland när man kommer hem efter en tuff dag på jobbet och bara häller sin frustration över den andra. Eller så vet ni inte, kanske är det bara jag som gjorde så ibland.

I alla fall verkar Lennon märka skillnaden mellan "befogat" gnabb och bara onödig otrevlighet och jag känner tacksamhet över att han också uttrycker det. Jag blir också påmind om det faktum att barn uppfattar och känner mer än vi vuxna någonsin kan ana. Att deras tentakler alltid är ute, att de snappar upp sådant som vi inte ens tänker på är något som kanske fastnar hos en sexåring eller fyraåring eller i vilken åldern barnen nu är i.

Barn och hundar, tänker jag, är precis lika känsliga för vuxnas signaler. Jag minns hur det var med Geisha, vår älskade hund, det var helt omöjligt att träna henne om jag var stressad, arg eller irriterad. Sände jag ut dessa signaler i början av promenaden, var det kört, det fanns inte en chans att jag kunde få henne att lyda och göra som jag ville. Det enda som hände var att hon gjorde allt tvärtemot och därmed lade hon på ytterligare lager av stress, ilska eller irritation.

Det jag sänder ut, får jag tillbaka.

Det är samma med barn. Jag kan inte minnas en endaste gång som mitt usla morgonhumör har gagnat en trevlig ton mellan mej och barnen. Jag kan heller inte minnas någon gång när jag stressad, trött och irriterad hämtat på förskolan och fått med mej två glada och trevliga barn hem. Hur kan jag ens ha trott att det är barnens fel att de är gnälliga och otacksamma när jag irriterat och frånvarnade ställer fram ugnsbakad fisk eller vad det nu var jag serverade till middag?!? Hur kan jag inte ha stannat upp innan hämtningen, tagit några djupa andetag och försökt skaka av mej stress, irritation och ilska?

Ja, jag vet! Jag är fult medveten om att vi bara är människor, att vi alla har våra fel och brister. Men det är ju det jag menar! Vi kan lätt, nåja inte jättelätt kanske, men vi kan faktiskt underlätta i vårt dagliga liv genom att bara börja fundera på hur vi känner och varför vi känner på ett visst sätt.

Vad var det som hände på jobbet som gjorde mej så irriterad? Kan jag göra någonting åt det nu, innan jag hämtar barnen? Om jag kan det, då gör jag det. Om jag inte kan det, funderar jag på när jag kan göra det. Om svaret är inte nu, nä då finns det heller ingen mening med att ta med sej frustrationen hem.

Jag tolkade en föreläsning en gång, en föreläsning som var både svår och intressant att tolka. Föreläsaren pratade om sej själv och berättade, utan manus (oftast en tolks mardröm), historier tagna från hans eget liv. Han berättade många, men en av dessa historier fastnade särskilt hos mej.

Han berättade att han nästan var på väg att skiljas, att han inte längre kände den kärlek han en gång känt för sin fru. Han berättade att han istället för att känna glädje och värme i hennes sällskap, kände irritation och ilska. Han trodde att han hade blivit sjuk i huvudet.

Han pratade med en av sina kompisar om detta, om hur han nästan alltid kände sej irriterad på sin fru. Hans kompis, som också var samtalsterapeut, berättade då för honom hur det kanske kunde vara och detta räddade hans äktenskap.

Detta var vad jag tolkade.

"Jag hade det jävligt tufft på jobbet. Det var deadline efter deadline. Min chef var alltid missnöjd och tyckte aldrig att det jag gjorde var nog. Mina kollegor var lika stressade de och de flesta dagar hatade att gå till jobbet. När jag slutade för dagen var det omöjligt för mej att inte ta med mej jobbet hem, det enda jag tänkte på var att jag snart var tvungen att gå dit igen och detta gav mej både magont och huvudvärk.

Varje dag jag kom hem från jobbet, klev jag innanför dörren, spänd och ilsken och varje dag möttes jag av min fru i hallen som sa hej och frågade hur jag hade haft det. Hennes fråga störde mej, jag blev ännu mer irriterad och undrade varför hon frågade när hon faktiskt kunde se på mej att det inte hade varit bra.

Tiden gick och jag märkte att även om jag hade haft en bra dag på jobbet, även om jag kom hem och kände mej glad, blev jag direkt irriterad när min fru mötte mej i hallen och frågade hur min dag hade varit.

Det var då jag pratade med min kompis och det var då han berättade för mej att min fru hade blivit symbolen och triggern för irritation för mej.

Jag skrattade först åt honom och sa att han var galen. Det är klart att det inte var så, min fru stod ju för det jag älskade, det var jobbet som gjorde mej irriterad.

Visst, sade han, från början var det så. Men eftersom du alldeles för länge har kommit hem från jobbet i det känslotillstånd som du beskriver och eftersom din fru varit den första du mött när du klivit över tröskeln, så är din hjärna inprogrammerad med att känna irritation direkt du träffar din fru.

Jag tyckte att det lät absurt. Jag blev arg på min vän och tänkte att han var galen, på riktigt. Men så lugnade jag ner mej och frågade honom hur han tyckte att jag isåfall skulle omprogrammera min hjärna.

Han gav mej ett konkret förslag och trots att jag skrattade åt honom och skakade på huvudet, så tänkte jag att jag inte hade någonting att förlora. Jag tänkte att jag var tvungen att testa.

Så det gjorde jag, jag gjorde precis så som han sa att jag skulle göra.

Varje gång jag kom hem och hade parkerat cykeln i garaget, gick jag direkt till vårt äppelträd på baksidan av vårt hus. Där stannade jag och låtsades hänga av mej mitt professionella jag. Jag gjorde gesten, som om jag tog av mej en overall och tänkte samtidigt att här får mitt professionella jag och alla problem med det jaget hänga, tills imorgon bitti då jag tar på mej det jaget igen.

Ja, ni skrattar, sa han och tittade på var och en av oss i lokalen som skrattade gott åt hans berättelse. Till och med jag, som tolk, hade svårt att hålla mej för fniss. Fortsätt med det ni, men vänta bara, sa han och hytte skämtsamt med fingret åt publiken. Det blev tyst i lokalen.

Så fortsatte han.

Sen klev jag innanför tröskeln, lättad över att ha hängt av mej alla problem från jobbet, mötte min fru och hälsade trevligt och bad henne samtidigt att inte fråga mej om jobbet, att jag hellre pratade om något annat. På morgonen sen, innan jag cyklade iväg, gick jag åter fram till vårt äppelträd och satt på mej mitt professionella jag igen.

Så där höll jag på ett tag, i ett par månader kanske. Skrattade, precis som ni gör nu, åt mej själv och sneglade lite åt grannens håll, orolig för han skulle stå där i fönstret och stirra med stora ögon och vara säker på att det var som han alltid trott, att jag faktiskt var galen. Men jag var fast besluten om att testa min väns förslag till avprogrammering, så jag fortsatte ihärdigt. I början kändes det förstås som om jag lurade mej själv och jag kände heller ingen skillnad, jag var fortfarande övervägande irriterad där hemma.

Men!

En dag märkte jag det, att allt hade förändrats. Jag kände mej inte irriterad på min fru längre och vi kände båda två att något hade blivit annorlunda. Vi pratade om det där och jag berättade om min avprogrammering. Vi skrattade gott, men faktum kvarstår, det funkade! Det funkade alldeles utmärkt. Idag gör jag alltid så med mina problem, jag hänger av dem innan jag ska någonstans där de inte hör hemma. När jag sedan är redo att ta tag i problemen igen, tar jag åter på mej dem och reder ut dem på rätt ställe.

Detta är ett konkret tips som ni själva kan testa. För vissa av er kommer det att funka, för andra behövs någonting annat. Det gäller att prova sej fram.

Men en sak vill jag skicka med er och det är att hjärnan är den mest lättlurade kroppsdelen vi har. Du kan bestämma precis vad du vill att den ska tro och därmed välja hur du ska känna. Och det fiffiga med det, är ju att vi då själva alltid har ett val när det gäller hur och vad vi ska känna inför saker och ting.

Jag var helt fascinerad av denna föreläsning och kände mej så påfylld av energi, hopp och kunskap att jag lätt hade kunnat gå till min chef och sagt att jag inte behövde få betalt för jobbet jag utförde. Jag kände det som att jag hade fått betalt i annan valuta.

(Såklart gjorde jag inte det, jag behövde nämligen ett par nya stövlar den vintern.)

Men vad jag vill säga med att skriva ner hela den här harangen, är att vi själva bär ansvar för hur vi har det i våra relationer. Relationen med vår respektive, våra barn, våra vänner, våra kollegor och så vidare.

I alla fall är det så för mej och i och med att jag har förändrat min attityd och mitt sätt, upplever jag att vi i vår familj, ofta har det obråkigt och osurt. Därmed inte sagt att vi aldrig bråkar, tjafsar och är sura.

Såklart underlättar det om man pratar med sin respektive om hur man vill tänka och hur man vill ha det och kanske är det dessa samtal, mellan mej och Johan, som utmynnat i något som Lennon märkt skillnaden på. Kanske är det vår attityd till saker och ting, till livet i stort, som gjort att allt blivit mer lätthanterligt. Och nä, jag tror inte att det bara har att göra med att vi har åkt ifrån vardagen, det kanske har hjälpt, men här finns det ju andra "problem" och stressmoment istället.

I vilket fall, är jag glad över att Lennon påpekade hur han upplevde det och jag är också tacksam över att jag arbetat som tolk och därmed fått tagit del av massor som jag aldrig annars hade fått veta någonting om.

So to sum up;

Fundera på vad du sänder ut för signaler och utbilda dej till tolk :)

Trevlig helg, hörrni!