Annorlunda

"Jamen, vad ÄR annorlunda nu då?"

Frågar en vän och jag tänker efter. Ja, vad är det som är annorlunda?

Ja...

Att vi inte är hemma, förstås. Det är det annorlundaste (jag veeeet att det inte är ett ord). Att vara på resande fot medför ju en hel massa. Som jag tidigare har skrivit om, alla känslor och sidor hos var och en av oss, kommer fram läskigt tydligt. Vi spenderar dessutom ALL tid tillsammans, det är vi fyra, liksom. Inga kompisar att leka med för barnen, ingen förskola med pedagogisk verksamhet, inga jobb för mej och Johan, inga vänner att bjuda på middag, inga helger tillsammans med mor- och farföräldrar eller kusiner, det är vi fyra. Helt enkelt. Underbart, härligt, fantastiskt och allt det där, men också en utmaning.

Vad fyller vi dagarna med? Vad behöver barnen? Vad behöver vi? Hur bemöter vi barnens längtan efter sina kompisar och hur hanterar vi vår egen saknad efter familj och vänner?

För oss har denna resa blivit precis det vi sökte och behövde. En resa med dagar fyllda av tid till att fundera och samtala kring hur vi vill leva. Prat kring vad vi drömmer om, vad vi vill, vad vi behöver och vad vi ska börja arbeta för.

Att veta vad jag vill och sedan ha modet till att ta klivet för att uppnå det, är det svåraste jag någonsin försökt mej på.

Varför skulle jag klara det?

Måste bli;

Varför skulle jag inte klara det?

Varför skulle jag klara det nu?

Måste bli;

Varför inte nu?

Att sedan varje dag, varje timme, varje minut VETA att såklart kan jag. Att inte tappa tron på mej själv och den drömmen jag har.

Så sjukt jävla svårt att det inte är sant!

Att känna att min dröm faktiskt kommer att ge vår familj det vi verkligen vill ha, gör att jag har svårt, svårt, svårt att släppa pressen.

Men vi gör det här tillsammans, jag och Johan. Vi har en gemensam dröm, ett gemensamt mål och mot det siktar vi nu.

Vi vet. Vi vet precis vad vi vill, vad behöver och var vi ska börja.

Nu är första steget taget och då kommer nästa. Ett steg i taget, det är det enda vi kan ta. Det enda som behövs just nu.

Skrämmande. Otäckt. Härligt. Inspirerande.

Jag läser varje dag om människor som gör helt sjuuuukt fantastiska saker med sina liv. Människor som verkligen vet att det går att leva det liv man vill om man bara vågar. Människor som vågar drömma stort och som sedan, med en fantastisk inställning till livet, också lyckas.

Gud, vad dessa människor inspirerar! De inger hopp och varje dag måste jag läsa deras historier för att själv blir stärkt och veta att kan de så kan jag.

Dessa människor har såklart inte samma drömmar och mål som vi har, men deras inställning till livet och deras sätt att leva är precis så som vi också tror är rätt.

Några av dessa modiga människor:

Alltså, vilken tjej!

Retoriker OCH författare!

Mental coach

Modig Spiderchick

Alla kan!!!

Kanske gillar ni någon av dessa länkar. Jag tror på att lära av andra. Lyssna, läsa, samtala och ta in. Sedan välja vad jag kan använda mej av, vad som passar mej.

Ja, det var lite om vad som är annorlunda. Och jag är medveten om att jag skriver lite i gåtor, men jag måste få traska de första stegen i lugn och ro tillsammans med familjen först. Såklart kommer jag att skriva mer och mer om allt vi tänker och företar oss, men än är jag inte riktigt så stark att jag vågar dela med mej av allt.

Nu till det som också är väldigt annorlunda men inte så djupt.

Det här, till exempel;

Att vi sitter där i nån tuk tuk, helt oskyddade i alltför hög fart och Johan och jag ba; jamen, visst Lennon, självklart får du luta dej ut och ta galningens hand i tuk tuken bakom. Det är ju helt normalt och det skulle vi ju absolut låta dej göra i Sverige.

Mer njutbart annorlunda;

Att titta ner från balkongen och följa fäktningsmatchen som pågår under vattnet.

Jag är så oändligt tacksam över att denna resa blivit så som vi tänkte att den skulle bli. Att vi har den här tiden för oss, för vår lilla familj och att vi faktiskt börjar nysta i det som vi kände var lite trassligt i vårt liv.

Häftigt!

Men nu måste jag byta plåster på min tå som blöder ymningt. Och jag undrar om jag kanske också har brutit den, den bultar liksom.

Oerhört klantigt att skada en tå.

Och ganska så ointressant för er att läsa om. Faktiskt.

Men allt kan ju inte vara djupt och så där. Förutom såret i tån, då.