Vi mot rädslan.

En av mina nära vänner sa;

"Även om många säger sej drömma om att göra det ni gör, så är det säkert inte ens hälften av dem som vill det göra det. Egentligen."

Jag har funderat mycket på det där och jag tror det är sant. Ju längre tiden går av denna resa, desto mer övertygad blir jag om att det är så.

För att kunna göra en sådan här grej, behövs en fast beslutsamhet i att detta är det enda rätta för just oss och den beslutsamheten är sannerligen inte en enkel sak att hålla fast vid. Är man då inte säker på att man verkligen vill eller heller inte är beredd på att göra det som krävs för att lyckas med en sådan resa, då kommer man heller inte att kunna genomföra den. Nu pratar jag inte bara om det ekonomiska, utan om allt som har med en sådan här långresa att göra.

Jag tänker försöka förklara hur jag menar. Hur jag menar med att det gäller att vara utom allt tvivel att man verkligen vill, vill på riktigt av någon anledning. För utan den fasta vetskapen, är det många hinder på vägen man förmodligen aldrig skulle orka ta sej förbi.

Allting börjar redan när man har fattat beslutet.

Planeringen inför.

I början var det bara roligt. Shit, vi ska verkligen göra detta! Var åker vi? Hur länge? Tänk vad härligt för oss som familj att få all tid tillsammans i flera månader. Åh, så underbart med varma länder, palmer, stränder och hav.

Vad var vi tvungna att göra?

Se till att vi klarade det ekonomiskt var första förutsättningen. Sparkontot, hur såg det ut? Jorå, helt okej. Vill vi lägga dessa pengar på en resa? Kan vi prioritera bort saker som behövs göras med huset eller andra saker vi äger? Jajamensan, den kan vi! Köpstopp - japp, det kör vi på från januari till oktober. Loppis - vi rensar och säljer det vi kan, övrigt skänker vi bort. Räkningarna hemma, hur kan vi minska dem? Vi säljer bilen, hyr ut huset, säger upp fritidsplats och avslutar prenumenationer.

Våra arbeten. Kunde vi få tjänstledigt? Hur många föräldradagar hade vi kvar? Kunde jag jobba på distans och i så fall på vilket sätt? Planering och samtal med chefer vid flera tillfällen följde.

Biljetterna sen. Flygbolag? Destinationer? Boende? När?

I början kändes allt bara spännande och ganska så enkelt.

Tills vi upptäckte att det inte var jättelätt att få huset uthyrt och att bilen inte var lättsåld och att det var en hel massa jobb med annonser och kontrakt, för att inte tala om allt vi var tvungna att ta reda på vid uthyrning av hus. Vem skulle ta över min tjänst på jobbet och hur skulle jag och den personen samarbeta om jag jobbade några månader på distans? Flygbiljetterna verkade stiga i pris för varje minut och jösses, skulle vi behöva byta mellan så många olika flyg, så många gånger för att få det billigt?

Många var de gånger då vi tog oss för våra huvuden och ba; gaaaaah, det gåååår inte! Men vi ville så gärna och vägrade tappa hoppet.

Så gick allt i lås, efter många om och men, till slut. Huset blev uthyrt till en familj vi kände förtroende för och bilförsäljningen verkade fixa sej (okej, den fixade sej inte själv, men våra finfina pappor fixade den). Johan fick godkänt tjänstledigt/föräldraledigt och jag kunde få jobba några procent på distans under våra månader i USA. Biljetterna slutade på ett pris vi kanske inte hade tänkt oss, men vi skulle fixa det. Boendena i USA ordnades och vi kunde börja packa våra saker.

Städning, packning, rensning, försäljning, bortskänkning och kastning av diverse ting fyllde våra dagar under sensommaren och början av hösten. Samtidigt försökte vi träffa så många av våra vänner som möjligt eftersom vi visste att vi skulle längta ihjäl oss efter dem under resan. Vi planerade en stor fest, närvarade vid tre vackra bröllop och för varje dag som gick började vi på allvar ifrågasätta vårt beslut att resa ifrån alla fiiiiina människor i vårt liv. Mitt i allt blev dessutom vår älskade hund sjuk och vi var tvungen att ta bort henne och fy i helvete alltså!

Alla känslor bara välde fram.

Jag grinade och skrattade, längtade och ångrade om vartannat. När vi lämnade över nycklarna till vårt hus bröt jag ihop och slängde mej om halsen på en av våra hyresgäster. Hon ba, eeehhhh, vi lovar att ta hand om huset...eller nåt...?

Sista veckan bodde vi hos Johans syster med familj. Jag och Vince delade säng och där låg jag om kvällarna och hade svårt att somna. Jag var så otroligt tacksam för vår kommande resa, men också för den kärlek och gemenskap vi så starkt kände till våra familjer och vänner. Samtidigt var det en sådan konstig känsla, det här med att en annan familj nu bodde i vårt hem. Allt var ett enda virrvarr.

Det var hisnande känsla att tänka att vi snart skulle lämna vår trygghet för ett tag och jag kan inte ens räkna alla gånger jag och Johan tittade på varandra, fullt medvetna om vad den andre av oss tänkte; är vi galna på riktigt?!?

Så kom Dagen. Och där stod vi på Arlanda, startklara och redo att kasta oss ut.

Sannerligen är det just vad vi har gjort, kastat oss ut i det okända.

Här sitter vi nu, fyra månader in på vår resa, i en lägenhet i Krabi. Mycket vatten har forsat under broarna och många är de upplevelser och erfarenheter vi redan har skaffat oss.

Så mycket glädje och kärlek, så många skratt och härlig gemenskap med människor vi träffat på vår väg. Sjukdom och oro. Strul med försäkringskassa i samband med föräldraledighet och bråk med försökringsbolag i och med min sjukhusvistelse. Missade flyg, ny resrutt, många timmar på flygplatser och jetlag from hell.

Vår yttre resa har pågått i några månader nu, med allt vad den har inneburit, men det är först under den sista månaden, som vår inre resa har börjat.

Det låter djupare än vad det är, eller så kanske det är så djupt som det låter. Men det som nu håller på att hända, är att alla våra tankar och funderingar börjar mynna ut i en fråga; HUR?

Vi har pratat om vad som är viktigt för oss och kommit fram till det. HUR ska vi då lyckas med att få det som vi tycker är viktigt?

Vi har pratat om hur vi vill leva. HUR ska vi då kunna leva på det sättet?

Vi har pratat om vad vi vill göra. HUR ska vi då kunna göra det?

Ibland känns frågorna enkla, ibland känner vi tillförsikt och vet att vi kommer att lyckas med det vi vill och har bestämt oss för.

Men så kommer de sämre dagarna. Dagar då vi tvivlar och vacklar. Det kan vara för att någon av oss är trött eller för att någon av ungarna inte riktigt är på humör. Det kan vara för att vi saknar och längtar efter familj och vänner mer än vanligt. Dessa är dagar då minsta lilla gör att vi faller en liten bit tillbaka, att vi inte riktigt kan hålla styrfart.

Vi försöker att hela tiden styra rätt och se framåt, se åt det håll vi siktar mot. Oftast känns det bättre efter att vi har pratat om vad som bekymrar eller oroar. Oftast kan den ena av oss åter räta upp och gasa framåt.

Tack vare dessa "sämre" dagar, har vi upptäckt vad det är som ibland hindrar oss. Vad det är som ibland sätter käppar i hjulen. Vad det är som får oss att tappa tron.

Det är rädslan.

Rädslan för att inte lyckas med det vi vill. Rädslan för att det inte ska gå vägen. Rädslan för både det ena och det andra. Vi tappar helt enkelt tron på oss själva.

Då behöver vi samla mod igen. Minnas varför vi gör detta. Komma ihåg att det finns en anledning till att vi befinner oss här, långt ifrån tryggheten där hemma. Eller rättare sagt, långt ifrån den trygghet vi tror oss ha där hemma. För vad är det egentligen som säger att det är tryggare hemma än här? Vad som helst kan ju hända när som helst. Om vi stannar hemma, betyder det då per automatik att vi är trygga? Vi kan ju båda förlora våra jobb. Huset kanske brinner upp. Barnen kanske far illa på förskolan. Vad vet man, liksom? Och vad betyder egentligen trygghet? Är man någon gång det, trygg? Blir man det av yttre saker, såsom ett hem, ett jobb, vänner, familj? Eller kanske måste man vara det i sej själv? Kanske är det bara en känsla som man väljer att känna eller inte...?

Och det är därför denna resa är viktigt för oss. Här finns det ingen möjlighet att gömma sej. Här är det vi fyra tillsammans med våra tankar och drömmar. Här finns inget annat som stör. Här finns inga måste eller tider att passa. Här kan vi inte fly in i vardagen och låta allt rulla på. Här kan vi inte låtsas att vi är trygga, mår bra och lever det liv vi verkligen vill leva. Här måste vi möta våra drömmar och därmed våra rädslor. Här måste vi ta itu med våra tankar.

I och med allt detta, kommer det bästa med allt, det som är orsaken till våra resa;

Här har vi möjligheten att skapa den framtid vi drömmer om. Här finns inga ursäkter för att inte göra det.

Där är vi nu. I den insikten och förståelsen. Det är så skrämmande och obehagligt att jag har fått svårt att sova om nätterna och därmed blivit förkyld. Det är verkligen fantastiskt hur människan fungerar, hur allt hänger ihop.

Det känns som att jag har kastat mej ut från en jäääääävligt hög klippa med en very questionable fallskärm och att jag nu kämpar för att försöka förstå hur man styr manicken. Det är det enda jag kan fokusera på at the moment. Jag vet ju redan var jag vill landa, men frågan är bara;

HUR I HELASTE FRIDEN SKA JAG STYRA FÖR ATT TA MEJ DIT?

Det är otäckt, mina vänner. Otäckt och skrämmande och ibland är tanken på den "trygga" vardagen där hemma jävligt lockande.

Jag anar att det är nu utvecklingen och förändringen sker. Det är nu det gäller för oss att hålla i oss så hårt vi bara kan. Stå ut i det osäkra och känna med hela våra hjärtan att vi kommer att träffa rätt. Vi kommer att lära oss att styra, vi kommer att landa mjukt där vi vill och vi kommer därmed att i fortsättningen leva det liv vi drömmer om.

Vårt drömliv.

Med dessa rader och med en liten tår blandad av glädje, spänning, hoppfullhet och rädsla, rullandes nedför min kind, säger jag återigen;

Tusen tack för att ni följer oss! Tusen tack för att ni finns där någonstans och får oss att tänka efter! Tusen tack för era tankar och tusen tack för att ni är en stor orsak till att jag varje dag, med glädje, skriver i denna blogg. Utan er skulle den här resan inte vara vad den faktiskt har blivit.

Kärlek till er!