Avundsjukan

Först.

Tack igen för era tankar och kommentarer. Shit, vad häftigt det är! Att lyssna till olika människors perspektiv och åsikter.

Jag har fått kommentarer här på bloggen, på FB och på whats appen. Hela kvällen igår läste jag och pratade med Johan och några vänner om det en del av er skrivit.

Vad som kommit upp flera gånger är det här med avundsjuka. Att en del av de kommentarer jag fått, har med just det att göra.

Avundsjuka finns ju hos oss alla, vi har förmodligen alla någon gång känt denna känsla gentemot någon annan människa. Vissa är nog mer benägna att känna den än andra.

För mej har det varit ett hårt arbete. Jag erkänner, om än ganska ovilligt, att jag för några år sedan inte alls var bra på hantera just avundsjuka. När det kom till saker som jag själv gärna ville ha, hade jag väldigt svårt att unna andra det om jag själv inte lyckades få eller uppnå det.

En obehaglig känsla, den där avundsjukan. Verkligen en sjuka. Den fick mej aldrig att må bra, den lämnade bara kvar bitterhet och uppgivenhet.

Nu vet jag bättre. Nu vet jag att avundsjuka ska användas på annat sätt än som missunnsamhet. Nu vet jag att avundsjukan kan vara bränslet som hjälper mej att uppnå det jag vill ha.

Avundsjukan får byta namn till inspiration.

Som när jag läser de stora bloggarna. Förut var min första tanke - alltså, vad är det han/hon skriver om som är så intressant? Jag skriver ju bättre än han/hon. Varför läser folk hans/hennes blogg och inte min?

Sen lite fnys, så där.

Jag var så sjukt avundsjuk på att någon annan lyckades med det jag inte lyckades med. Det är ju min dröm, att kunna leva på mitt skrivande. Kanske inte i bloggform, men på mitt skrivande på något sätt. Inte för att jag hade försökt särskilt mycket då, på den tiden, med att uppnå min dröm, men det tyckte jag tydligen inte var så viktigt i sammanhanget. Duh!!!

Nu tänker jag istället - häftigt att så många läser hans/hennes blogg. Så jäkla bra gjort av honom/henne att från ingenting ha byggt upp en sådan fin blogg med så många läsare. Kan han/hon så kan jag!

Jag har bestämt mej för att alltid vara glad för andra som har det som jag önskar. Jag försöker alltid att komma ihåg att ge vänner och bekanta cred för saker de är bra på (kan dock bli ännu bättre på det och göra det oftare). Jag är också noga med att kommentera på de bloggar jag tycker är häftiga, lämna några rader där jag visar att jag är imponerad och inspirerad av det han/hon lyckats med.

Katrin Zytomierska driver en blogg med flera hundratusen läsare per dag. Hon skriver om sitt privata liv men också om sitt professionella liv. Ofta lägger hon ut glassiga bilder på hennes fina villa i skärgården eller assnygga bilder på sej själv, där hon är sjukt vältränad och snygg. Hon har precis fått sitt andra barn och nu ska hon snart göra det som väckte så stor uppmärksamhet efter hennes första unge - hon ska gå ner i vikt. Hon kör LCHF och är en av Sveriges mest uppmärksammade LCHF:are (jösses, tänk att man nästan blir en diet).

Hon skriver ofta om vikt och hälsa. Hon är oerhört provokativ och hymlar inte om vad hon tycker om "fetton", som hon kallar överviktiga personer. Hon var häromdagen med på radio och pratade om varför det är tillåtet att prata om anorektiker som ohälsosamma och sjuka men att man om överviktiga personer inte får säga så.

Jag håller definitivt inte med Katrin i mycket av det hon säger och tycker. Många gånger blir jag illa berörd av hur hon bemöter människor och hoppar då över att läsa dessa inlägg.

MEN!

Kvinnan är ju sjukt modig och DET är något jag också vill vara. Hon tycker som hon tycker och hon står för det. En annan cool grej med henne är att hon aldrig är sen med att erkänna om hon har haft fel. Hon känns väldigt prestigelös och det tror jag är en viktigt egenskap att ha.

Igår skrev hon ett inlägg där hon ber om tips på lyxhotell i något soligt land. Hon ber folk att "inte skicka något skit nu, utan ordentliga lyxhotell eftersom pengar inte är något problem".

Så ser jag att hon fått massor av kommentarer och jag kan inte låta bli att klicka mej in och läsa dem. Och jag blir heeeeelt förskräckt. Folk är ju från vettet!

EN! 1! En liten kommentar har hon fått som faktiskt är ett tips. I övrigt är det folk som skriver att hon borde fan sluta skryta och hon kan dra åt helvete den där polskan med sina jävla pengar och att hon inte fattar att hon skämmer ut sej när hon står för sina åsikter och några tänker då verkligen inte ge henne tips eftersom det på alla platser i världen finns tjocka människor och man vill ju inte vara den som lurat dit henne.

OMG!

Snacka om att avundsjukan är en epidemi. Att folk som uppenbarligen avskyr Katrin, ändå läser hennes blogg och dessutom lägger sin energi på att kommentera, men än värre, har en diskussion med andra Katrinhatare om hur sjuk i huvudet hon är.

Det är samma med Isabella Löwengrip´s blogg. Hon ska minsann inte lura folk att tro att hon är så där lycklig och det är lätt för henne att säga som tjänar pengar och nu får hon fan sluta skriva om sin lyckade förlossning och sin lyckade amning för det är en skymf mot oss normala människor som faktiskt har problem ibland.

Och jag tänker tack för att jag har läst dessa kommentarer. Tack för att jag återigen påminns om hur jag INTE vill vara.

Jag tycker att både Katrin och Blondinbella är sjukt coola kvinnor som lyckats med vad de har företagit sej.

Därmed inte sagt att JAG delar deras uppfattning om vad i livet som är viktigt osv.

Men deras mod och deras styrka att stå för vad de själva tycker och inte låta sej påverkas på ett dåligt sätt av andra människors åsikter, som ibland är häpnadsväckande illamåendeframkallande och patetiska, det är sannerligen något att se upp till och lära sej av.

Tycker jag, då. Återigen.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, jag äääälskar att världen är så liten i och med nätet. Det finns så mycket att läsa om och lära sej av där ute. Så många fina bloggar med fantastiska historier att ta del av, så mycket att inspireras och dra nytta av.

Häftigt, tycker jag!

Oh, my Lord, vad jag babblar. Men mitt inlägg blev till så många bra diskussioner och jag blev så exalterad att det är omöjligt att hålla fingrarna i styr på tangenterna.

Men innan jag slutar, till er som orkat läsa er ända hit, här kommer en liten sammanfattning av gårdagen och dagen so far;

Vi gick tillbaka till aporna. Barnen hade sparat några chicken nuggets som de ville ge till de minsta. En lite apa blev så tacksam att den hoppade upp på Johans arm och satt kvar där, trots att den inte fick mer att äta. Vince var oerhört skeptisk.

Och det är i och för sej jag också, för OM man skulle hamna i vägen för deras tänder, lär det ju inte bli så roligt med alla sprutor man måste ta. Fick en kommentar om det också (tack för påminnelsen, Ulrika!).

Men de är ju så sööööööta när de sträcker fram sina små händer å ba; taaaaack (eller ja, tack och tack, men ni fattar)!

Poolen är fortfarande inte fixad så idag spenderade vi förmiddagen på stranden. Jag letade i en halvtimme efter någon bar som serverade varmt te och till slut hittade jag en litet ställe som gav mej en to go-mugg och en påse te. Jag köpte också en liiiiiten, liten banana cupcake och hela kalaset kostade lika mycket som min och ungarnas lunch tillsammans.

Så jag njöt. Och det var ju ändå märkeste.

I övrigt fortsätter träningen här hemma. Det är plankan varannan dag,

rumplyft och sådär.

Ikväll ska vi äta indiskt och sen blir det några avsnitt av Homeland. Och i samband med det vill jag också meddela att gårdagen inte innehöll ett endaste litet avsnitt.

Just sayin´.

Nu börjar vi också nedräkningen tills våra vänner kommer hit och hänger med oss. Vi längtar så mycket nu att det inte är sant! Åh, vad det ska bli fint <3

Avslutar nu med ett fint citat som jag fick skickat till mej av en mycket kär vän <3

Så gör det. Prova! Följ hjärtat.

Det tänker jag göra.