Det känns bra för att;
- vi inte längtar efter vintern.
- vi har sex ytterligare platser att besöka.
- vi fortfarande inte har ätit oss trötta på thailändsk mat.
- vi snart får sällskap av vänner.
- det fortfarande finns saker kvar att fixa för att hemma kunna leva som vi vill.
- det blir skönt att komma hem först när sommaren tar sin början.
Det känns mindre bra för att;
- vi längtar ihjäl oss efter våra familjer.
- vi längtar ihjäl oss efter våra vänner.
Men som sagt, fyra månader kvar. Fyra månader av underbara smaker,
förfärliga dofter längs vägarna,
och promenader med diskussioner om ditten och datten. Kan till exempel handla om varför vuxna får vara uppe längre än barn om kvällarna eller huruvida den eller den eller den lösdrivande hunden har någon ägare.
Fyra fler månader av kvällsmys på balkongen med minimandariner som leksaker,
och som kvällsmål.
Fyra månader av poolhäng eftersom BARNEN älskar det.
Fyra månader av glädje och skratt men också av butterhet och besvikelse över till exempel en förlust i ett kortspel.
(jag retas inte, jag försöker muntra upp)
Mer tid för lek,
fler kilometrar att springa och gå och därmed för föräldrarna att stå ut med hur-långt-kvar-är-det-att-gå-tjatet. Vi är snart proffs på att avleda tråktjat. Säkert kort - jag är svarta ninjan, vem är du?
Ytterligare chanser för smygdrickande av cola på balkongen när ungarna roar sej nere vid poolen,
för där verkar ju ändå pappan ha "koll"...
Det känns gott att få fortsätta vår resa. Men jag tänker inte ljuga, de sista dagarna har varit fyllda av längtan efter alla där hemma.
Nu är månen inte längre full och därmed sover jag bättre om nätterna och dessutom har vi bättrat oss med Homelandhysterin och somnar numera före klockan två. Verkar också som att förkylningen börjar släppa, så till helgen blir det full fart även för mej. Jogging, plankor, fiskpedikyr, utflykt till Krabi stad, sol, bad och kanske något glas vin.
Hej så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar