Fredagen

03.30 somnade jag inatt. Det här serietittandet ballar liksom ur för oss. Vi kan helt enkelt inte sköta det snyggt. Och när vi väl bestämt oss för att inte kolla ett till avsnitt, ja då är jag så uppspelt och oroad över vad som hänt i avsnittet att jag inte kan slappna av. Som om jag vore ett barn som inte fattar att det inte är på riktigt.

Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag kollar på Homeland. Den är sjukt bra men lika otäck.

Så se den. Eller gör det inte. Det är vilket som. Jag borde inte ha börjat, det är ett som är säkert i alla fall.

Nåväl.

Innan Homeland-urballningen, hade vi en supermysig fredagseftermiddag och kväll.

Bad, bad, bad. Tyvärr i trasig pool (igen). Vattnet står helt stilla och nu börjar den blir riktigt sunkig. Hoppas på snar reparation.

Sedan hällde jag upp vitt vin i ett frostat glas till mej och öl i ett frostat glas till Johan. Medan ungarna tittade på film, satt vi där på balkongen och funderade på saker, såsom varför man påverkas så mycket av vad andra tycker och om huruvida vi borde boka ett motel eller hotell de första dagarna på Langkawi i april.

Under samtalet lyssnade vi på sången vi sjöng på min brors bröllop och konstaterade att vi sjöng och spelade i för högt tempo.

En fin stund hade vi där ute, jag och min skäggige man.

En av våra konversationer:

Jag: "Visst är det väl så, att det är sällan män gillar sunkiga kvinnor?"

Johan: "Hur då, menar du?"

Jag: "Jamen, alltså det är väl sällan som män går igång på en sunkig och rå tjej, liksom. Jag menar, ganska många kvinnor gillar ju när det är lite ostädat och så där. Typ, hårdrockare. Jay, Dregen och dom där. Det känns som att de flesta män vill ha det snyggt, liksom, medan en del kvinnor faktiskt gillar när det inte är så snyggt. Eller är det jag som har fördomar?"

Johan: "Nä, så kanske det är. Men ja, varför tror man sej veta hur folk är och vad de tycker, liksom?"

Så kom vi in på det här med fördomar och började prata om att vi har det, jag och Johan. Att vi tror oss veta saker om människor som vi faktiskt inte har en endaste aning om.

Sen mindes jag plötsligt vad jag sa till några av mina vänner när jag och Johan precis hade träffats.

"Jamen, jag gillar ju när de är lite sunkiga så där. Män ska vara ostylade och orakade med lite halvtrasiga kläder. Lortig och sunkigt, men rockigt. Ja, som Johan, liksom."

Så hörde jag själv hur det lät och bad givetvis Johan om ursäkt (eller gjorde jag det förresten...?). Inte särskilt kul att höra att man är sunkig och lortig och så där. Men jag menade ju väl. Väldigt väl.

Orakad man. Aaaahhhhhh...

Tänker att jag nog ska gömma rakapparaten.

Min andra två killar börjar också bli långhåriga igen. Åh, så fina de är nu, tycker jag! Perfekt busiga i håret.

Blöt och platt i håret, brunbränd och sjukt söt.

Finaste lintotten.

Jag och mina sjukt fina killar avslutade fredagskvällen på favoritrestaurangen. I väntan på maten spelade vi det tråkigaste kortspelet ever. Tråkigt enligt mej då, kidsen älskar det!

Ninja Turtles.

Fadern behövde dock hjälp med att dela ut korten eftersom han gång på gång frågade, och jag citerar; "Är det här blått eller lila?"

Då kastades jag återigen några år bakåt i tiden och mindes hur jag blev ännu kärare (inget ord, I know) i honom, när han berättade att han fick sparken på sitt jobb som tomatplockare i Australien eftersom han inte såg skillnad på de gröna och de röda tomaterna.

Lennon: "Pappa är färgblind och då är det bra att han tränar på att se färger. Jag kan hjälpa honom."

Och det gjorde finungen, hjälpte sin pappa.

Så mycket kärlek jag kände till mina killar, där vid bordet igår kväll.

Idag är det lördag och poolen är vi tvungna att strunta i idag. Inga poolkillar så långt ögat kan nå, dock massor av lort i stillastående vatten.

Vi packar istället väskan och tar en tuk tuk ner till stranden för lunch och kanske aphäng. Några bananer måste de få, de galna små varelserna.

Trevlig lördag, hörrni!